Skräcken syns i hjärnan

Tänk dig att du är jagad. När förföljaren hinner ikapp kommer du att få en elektrisk stöt.

Så fungerar datorspelet som kan mäta din skräckupplevelse. Kopplingen mellan att bli upphunnen och den smärtsamma stöten ger motivation att klara sig undan, alldeles bortsett från vanlig tävlingsinstinkt. Flykten från ruta till ruta syns på datorskärmen, där du är en liten blå triangel som försöker hinna undan den förföljande röda punkten. Men den röda punkten närmar sig obönhörligen . . .

Svenska och brittiska forskare har utformat datorspelet som gör det möjligt att testa hur människor beter sig när de utsätts för skräckupplevelser i kontrollerad form. För första gången har de med hjälp av magnetkamera kunnat avbilda hjärnorna på försökspersoner, samtidigt som personerna känner sig jagade.

Datorspelet visar hjärnans skifte

Fjorton försökspersoner spelade spelet, liggande i en magnetkamera. Om den röda pricken kom ikapp dem, så fick de en smärtsam elektrisk stöt i fingret. Varje person spelade spelet trettio gånger.

Med magnetkameran går det att mäta syrehalten i olika delar av hjärnan, som i sin tur avspeglar blodflöde och hjärnaktivitet. När försökspersonerna fick veta att jakten skulle börja ökade aktiviteten i pannloberna och i amygdala, den del av hjärnan som har betydelse för känsloupplevelser. Hjärnaktiviteten avspeglade att spelarna ville kunna upptäcka hotet och även planera en bra flyktväg. När jakten väl hade börjat var det i stället andra delar av hjärnan som tog över, framför allt en del i hjärnstammen som kallas periaqueductal gray, pag, men även lillhjärnan.

Lillhjärnan har hand om det motoriska, som i det här fallet är att trycka på knappar. Det är när man ”springer med fingrarna” som den blå triangeln hastar iväg över spelplanen.

Ju närmare, desto räddare

Skillnaden mellan de två hjärnlägena berodde på hur nära förföljaren var. När förföljaren var långt borta var blodflödet och aktiviteten hög i pannloberna och i amygdala. När den röda pricken sedan börjar hinna upp den blå triangeln sker ett skifte. Då är det i stället hjärnstammen, och framför allt pag som aktiveras.

Även tidigare studier på djur har visat att det fysiska avståndet till faran spelar stor roll för upplevelsen. Exempelvis har råttor suttit i glasburar och fått se katter på olika nära håll. Råttorna uppvisar, inte oväntat, ett starkare skräckbeteende ju närmare katten befinner sig.

Man kan tänka sig att skillnaderna som syns i datorspelet avspeglar olika sätt att hantera situationen, beroende på hur akut den är. Pannloberna och amygdala har hand om beteenden som är lämpliga när faran inte är överhängande, som att hålla sig undan och ha förhöjd uppmärksamhet. pag, däremot, koordinerar reaktioner som är lämpliga när situationen är mer hotande, så kallade flykt- eller försvarsreaktioner.

Instinkt snarare än förnuft

För att uttrycka resultaten kortfattat kan man säga att när obehaget förbyts i skräck är det inte längre våra pannlober som hanterar situationen, utan ursprungligare delar av hjärnan. Resultaten av spelandet presenterades i den ansedda tidskriften Science i höstas.

– De av våra förfäder som i ett sådant trängt läge satt och resonerade och funderade överlevde nog inte för att föra vidare sina anlag, säger Predrag Petrovic. Han är läkare och neuroforskare vid MR-centrum, Karolinska universitetssjukhuset i Solna, och var med och utvecklade datorspelet under sina postdoktorala studier vid Functional Imaging Laboratory, University College, London.

Precis som Predrag Petrovic antyder anser många forskare att det finns en utvecklingsbiologisk poäng med att vi upplever skräck. Själva skräcken är i sig inte någon fördel, men när vi varseblir faror ska vi reagera intuitivt.

Detta i grunden sunda system kan dock gå över styr. Ett sådant exempel är fobier, ”rädsla mot bättre vetande”, som definieras som en överdriven och oresonlig rädsla för bestämda föremål eller situationer.

Skräckforskning på hjärnan

Även tidigare har forskare varit nyfikna på hur människors hjärnor reagerar på obehag och skräckupplevelser. Ett sätt att studera detta är att använda ett standardiserat bildsystem kallat International affective picture system, som innehåller både neutrala och obehagliga bilder.

– Det är riktigt obehagliga bilder på skadade kroppar och olyckor, så de berör verkligen, säger Predrag Petrovic.

Det går att ta reda på hur obehagliga bilder påverkar oss genom att mäta aktiviteten i hjärnan när försökspersonen tittar på dem och sedan dra ifrån den aktivitet som neutrala bilder ger upphov till.

När människor tittar på de obehagliga bilderna motsvarar det den passiva fasen.

– En annan, mer vardaglig situation där du kan observera detta beteende är när du ser på skräckfilm, säger Predrag Petrovic.

När filmmusiken antyder att något skrämmande ska hända, precis innan det aktivt obehagliga sker, sitter normalåskådaren fullkomligt still, helt fokuserad på vad som händer på duken.

Fel reglering kan ge ångest

Efter att ha spelat datorspelet fick försökspersonerna på en tiogradig skala markera hur obehagligt eller ångestfyllt det hade varit att bli jagad. De fick även gradera hur pass säkra de kände sig på att klara sig undan elstötar.

De som låg högt på ångestskalan hade också den högsta aktiviteten i pag när de spelade spelet. Samtidigt hade de med bäst självförtroende lägre aktivering där. Vad säger dessa resultat om mänsklig oro och ångest i verkliga livet?

Ett ständigt pågående avlägset hot aktiverar amygdala och kan ge upphov till passiv oro.

En aktivering av pag på grund av hot som närmar sig och varslar om snar smärta ger i stället upphov till aktivare beteenden. Dessa kan i förlängningen gå över styr och utvecklas till panik.

Om dessa båda nervbanor regleras på ett felaktigt eller överdrivet sätt kan man tänka sig att det resulterar i olika ångestsjukdomar – från kronisk oro till olika former av paniksyndrom.

– Det är viktigt att de båda systemen är i balans med varandra. Vi tror att det kan vara så att pag är överaktiv hos vissa ångestpatienter, exempelvis hos dem som har panikångest, säger Predrag Petrovic.

Det pågår genetisk forskning för att utröna om vissa människor har ärftlig benägenhet att lättare drabbas av ångest.

Gener kan styra ångestbenägenhet

En del forskare arbetar med dopaminsystemet och ett enzym kallat katekol-O-metyltransferas, comt. Detta enzym har till uppgift att bryta ner bland annat signalämnet dopamin, och det finns i olika varianter som bryter ner dopamin olika snabbt. Halten dopamin i hjärnan påverkas därför av vilken variant av comt en person har.

En amerikansk grupp har lagt fram resultat som stöder att personer med en variant som ger låga halter dopamin har ökad benägenhet för dåligt arbetsminne och ångest. De löper också högre risk för depression och alkoholmissbruk.

Andra forskare studerar en transportmolekyl för signalämnet serotonin. Förutom att den är viktig vid depression, tycks denna transportör även ha att göra med ångest. Hos människor finns den i en kort och en lång variant. Mats Fredrikson, professor i psykologi vid Uppsala universitet, har tillsammans med kollegan Tomas Furmark studerat 17 personer med social fobi. Dessa fick tala inför en grupp, samtidigt som deras hjärna avbildades med hjälp av positronemissionstomografi, pet. Det visade sig då att de som hade ärvt en kort variant från den ena av sina föräldrar eller från båda uppvisade mer aktivitet i delar av amygdala som är kopplade till oro och ångest än de som ärvt den långa varianten i dubbel upplaga.

Handlar om hur man tar det

Alla som utsätts för en obehaglig situation reagerar inte likadant. Det beror delvis på genetiska förutsättningar, men även på hur man hanterar situationen, något som psykologer med ett engelskt uttryck kallar coping.

Den som exempelvis ser mycket skräckfilm kan vika av åt endera av två motsatta håll – antingen sänker man sin tröskel och blir mer rädd för allt möjligt eller så blir man avtrubbad och reagerar mindre på denna typ av stimuli.

Det handlar om att förhålla sig till situationen. Exempelvis har det stor betydelse i vilken roll man är med om det obehagliga. Predrag Petrovic säger att han själv reagerar ovanligt lite på de obehagliga bilderna i testet som nämndes ovan, men att det beror på att han i sitt arbete som läkare har sett allvarligt skadade och döda människor, något som de flesta människor förskonats från.

Om minnet av skräckupplevelsen bränner sig fast kan individen drabbas av så kallat posttraumatiskt stress-syndrom. Det är ett tillstånd som kan vara mycket handikappande, men där man i dag använder nya verksamma behandlingsmetoder.

Lika andra djur

Kontentan är att vi människor är mycket lika andra däggdjur när det gäller skräck och skräckreaktioner. Då har inte våra förhållandevis stora pannlober någon betydelse.

– I en aktiv skräcksituation spelar det ingen roll om man är hjärnforskare – man kommer att aktivera samma hjärnsystem som vilken primat som helst, eller till och med en råtta, säger Predrag Petrovic.