IT kan inte beordras fram

Studenterna plagierar i dag ivrigt från nätet, samtidigt som de i allt mindre utsträckning orkar ta sig igenom böcker. Tjusiga Power Point-presentationer kompenserar för bristfälliga grupparbeten. Man kan fråga sig om den ymniga användningen av IT-resurser i skolan gör att ungdomar inte längre lär sig läsa och tänka kritiskt.

Jag har studerat hur det nationella projektet IT i skolan (ITiS) genomfördes i grundskola och gymnasium de första åren på 2000-talet, dels på central nivå, dels i fyra kommuner. Studien handlar snarare om hur staten lyckades med att genomdriva sina storstilade ambitioner inom IT-området, än om huruvida IT är bra eller dåligt för eleverna. Ändå var det svårt att undvika att hamna i den frågan. Generellt ansåg ministrar och ledande tjänstemän att ITiS innebar ett nytt sätt att se på lärande, en uppfattning som i varierande grad återkom på lägre nivåer i skolhierarkin.

En ny bild av skolan

När skolelever intervjuades stod det dock klart att de främst använde internet för att söka och ibland plagiera information till sina arbeten. Dessa svar från en grupp 12-åriga elever var typiska:

Hur gör ni när ni söker information? Elev 1: Vi söker på Google. Elev 2: Google. Elev 3: Alta Vista. Om ni söker på Gustav Vasa så får ni kanske tusen träffar. Hur gör ni då? Elev 1: Ja, då tar jag första bästa. Första bästa? Elev 1: Ja, det brukar ju stå matchning [den sida som bäst passar sökordet]. Kollar du vem som har gjort sidan? Elev 1: Nej, jag brukar bara skriva ut.

ITiS handlade från beslutsfattarnas sida mycket om att skapa en ny bild av skolan. 1990-talets nedskärningar hade slagit hårt mot skolan och dess personal. Dåvarande skolminister Ylva Johansson och hennes statssekreterare Lil Ljunggren-Lönnberg ville att synen på skolan som en problemfylld och bakåtsträvande verksamhet skulle bytas ut mot en bild av skolan som modern och framåtsträvande.

Moroten för att få lärarna med i båten var en privat bärbar dator som skulle bli deras om de följde ITiS kursverksamhet. I bagaget fanns också några pedagogiska idéer om projekt- och problembaserat lärande samt arbete i arbetslag. Dessa förslag skulle egentligen redan tillämpas ute på skolorna, men ministern och hennes medarbetare närde den korrekta misstanken att lärarlagsformen inte genomförts fullt ut i praktiken.

Vad ITiS konkret skulle åstadkomma var egentligen oklart. På Skolverket dömde man ut satsningen med hänvisning till att det var kommunerna som ansvarade för fortbildning av lärarna och inköp av nya pedagogiska hjälpmedel såsom datorer. En erfaren utredare som vi intervjuade menade också att han egentligen aldrig förstått vad ”IT-baserad pedagogik” är. Någon tydlig information om detta finns inte heller i de statliga styrdokumenten, som var både optimistiska och luddiga. Kanske just tack vare denna luddighet gick satsningen på 1,6 miljarder kronor igenom i riksdagen under politisk enighet. Moderaterna ville till och med ge dubbelt så mycket pengar till detta socialdemokratiska förslag.

Små spår i lärandet

I den officiella utvärderingen av ITiS, som för övrigt är anmärkningsvärt okritisk, omnämns ITiS som ett ”gigantiskt projekt”. Från de enskilda skolornas synpunkt var det dock långtifrån gigantiskt. Tvärtom var det ett ganska kort projekt som satte begränsade spår i verksamheten. De flesta lärare menade att den privata bärbara datorn – som flera hade kvar då intervjuerna genomfördes efter ITiS slut, men i tryggt förvar hemma på grund av stöldrisken på skolorna – var det bestående värdet av ITiS.

Vi forskare genomförde intervjuer vid två skolor vardera i fyra olika kommuner: Borgholm, Lund, Malmö och Sandviken. Inte helt oväntat visade det sig att de två mind­re kommunerna – Borgholm som landsbygdskommun och Sandviken som gammalt brukssamhälle – höll en hög profil i datafrågor. De hade goda skäl att hänga med i utvecklingen, medan IT-frågorna i de två stora kommunerna Lund och Malmö hade en tendens att drunk­na i annat.

Utrustningen i de skolor vi besökte i Lund och Malmö var också tämligen förfallen, eller till och med stulen. Datorerna var placerade i svårtillgängliga datasalar – till skillnad från Borgholm och Sandviken där de fanns i anslutning till klassrummen – vilket gjorde det svårt för lärarna att organisera undervisningen med hjälp av dem. En lärare i Lund hade till och med tagit med sig gamla datorer från sin makes arbetsplats till sitt klassrum.

Sandviken satsade på IT

Situationen i Sandviken var annorlunda. Denna gamla industrikommun hade sedan början av 1990-talet med stöd av ett kommunalråd med nära kopplingar till dåvarande IT-ministern Ulrica Messing profilerat sig som en kommun som ville vara främst i Sverige vad gäller IT. Kommunalrådet menade till och med att ITiS-satsningen hade plagierats från Sandvikens lokala projekt, där alla lärare hade gått flera internutbildningar om IT-pedagogik i skolan.

I Sandviken hade till och med en ny profession av IT-pedagoger – alla tidigare lärare – utvecklats, centralt placerade vid ett kommunalt resurscentrum. På så sätt kan man säga att IT var ett instrument för centralisering av skolan i Sandvikens kommun. Liknande centraliseringstendenser med hjälp av IT fanns för övrigt även i de andra kommunerna.

Samtidigt var situationen ändå lik den i de andra kommunerna på det sättet att intervjusvaren från lärare och elever inte skilde sig nämnvärt. Eleverna verkade här som annorstädes plagiera texter från internet och använda datorerna som ett presentationstekniskt hjälpmedel. Sandvikenelevernas resultat skilde sig heller inte nämnvärt från andras i de nationella utvärderingar från Skolverket.

Svårt att styra skolan

Statsvetenskapliga forskare som ägnar sig åt implementeringsforskning, det vill säga studier av hur politiska styrningsprojekt genomförs, brukar göra en distinktion mellan ”kan”, ”förstå” och ”vill”. Man frågar sig om den som ska genomföra något kan genomföra detta, förstår vad som är tänkt att genomföras, samt vill genomföra det. Att besvara dessa frågor är ofta svårare än man tror, speciellt om man tänker på stora genomförandeprojekt som berör många aktörer, exempelvis inom EU.

Kommuner, skolor och lärare kunde genomföra ITiS, men någon ersättning till skolorna för förlorad arbetstid utgick inte, utan skolorna fick ta av befintliga resurser för kompetensutveckling. Detta gjorde rektorernas prioriteringar viktiga. Över huvud taget är tillgången på personer som är villiga att ägna tid och kraft åt att arbeta med IT-frågorna avgörande för skolornas kapacitet att utveckla sina IT-pedagogiska system.

De mest intressanta resultaten fann vi när det gällde förstå-dimensionen. På central nivå, liksom hos många lokala IT-entusiaster, fanns en stor iver rörande ITiS som ett sätt att reformera skolan och skapa den nya tidens lärande. I den moderna skolan skulle klassrummets gräns mot omvärlden brytas ner: elever och lärare skulle arbeta i nätverk och med problembaserat lärande. Men många vanliga lärare såg inte datoriseringen på det sättet. De uppfattade ITiS-utbildningen som en fortbildning vilken som helst, och ofta hade de svårt att skilja ITiS från andra datautbildningar som de gått. De ville lära sig mer om mjukvaror och var besvikna när det blev för mycket prat om ”det nya lärandet”.

Likväl fann vi hos de lärare som vi intervjuade en stark vilja att använda datorer i skolan. Det var egentligen bara en lärare i Sandviken, oppositionell mot kommunens IT-satsning, som undrade varför just datorer skulle vara så centrala. Hon menade att de stora investeringarna på datorer gick ut över övriga pedagogiska hjälpmedel.

Ville visa handlingskraft

Sett i efterhand kan man konstatera att ITiS var ett begränsat projekt som satte obetydligt avtryck i skolans vardag och som kanske mest handlade om att regering och riksdag ville visa handlingskraft. ITiS är också ett av flera skolprojekt som antyder en rädsla hos nationella auktoriteter att de håller på att förlora kontrollen över den decentraliserade skolan. Jag delar Skolverkets uppfattning att arbetet med datorer i skolan bör vara ett kommunalt ansvar för att undvika förvirring.

Vad som däremot skulle behövas på nationell nivå är en debatt om vad det ivriga internetplagierandet gör med skolbarnen. Tyvärr verkar nästan ingen vilja ta denna debatt, kanske av rädsla för att framstå som gammalmodig.