Låtsasleken skiljer oss från andra djur

En förmåga som skiljer män­niskan från både sina förfäder, exempelvis Australopithecus och tidiga homosläktingar, och sina närmaste släktingar bland aporna är kreativiteten. Den kan ta sig uttryck i att en individ ställer sig frågan: Vad kan det här föremålet mer användas till?

Djur använder sällan verktyg, men när de gör det händer det nästan aldrig att de undersöker vad verktyget mer kan vara bra till. Många gånger gäller detta även för människan. Ett exempel på undantag kan illustreras med skruvmejseln. Med ett litet mått av kreativitet har vissa kommit på att skruvmejslar också duger bra till att bända upp locket på färgburkar. Ett och annat barn har dessutom kommit på att en skruvmejsel, om man håller den upp och ner, påminner om en sladdlös mikrofon med antenn nedtill.

Mål-medel-relationen

Att undersöka vad jag kan göra med ett objekt är en sak. Att lista ut vad något är tänkt att användas till, det vill säga som medel för att uppnå ett okänt mål, är svårare. Ännu svårare är det att komma på att ett visst medel kan användas för att uppnå olika mål eller att ett visst mål kan uppnås med olika medel. Männi­skan kan klara de svåraste varianterna beroende på några av våra unika förmågor, som andra djur saknar.

Det första är den nyss nämnda mål-medel-relationen. Det andra är att instruera varandra, oftast att en äldre individ lär en yngre. Det tredje är kreativitet, eller något som kan kallas funktionell frihet.

Människan lär sig bland annat genom imitation. Vad som är unikt för människan när hon imiterar är att hon kan imitera en mål-medel-relation. Andra djur kan ganska enkelt uppnå samma mål som de sett andra uppnå eller använda ett medel på ett liknande sätt, men sällan använder de ett specifikt medel för ett specifikt mål.

Apor som knäcker nötter gör det för att de vill komma åt det goda innandömet. För att uppnå målet använder de olika medel. Det vanliga är att ha en stor sten som städ och en mindre sten som hammare. En ung apa som observerar handlingen vill också äta nötter. Men det tar lång tid att komma på hur man knäcker en nöt. Den unga apan imiterar nämligen inte den specifika mål-medel-relationen utan fokuserar på målet och använder trial and error tills den slutligen lyckas.

Om en vän till dig ropar ditt namn lystrar du och tar reda på vad din vän vill. Din vän har målet att få din uppmärksamhet och använder ditt namn som medel. Om du äger en fågel som har lärt sig ditt namn kan en liknande situation inträffa då du är i ett rum och din fågel i ett annat. Fågeln ropar ditt namn och du hör det. Skillnaden mellan fågeln och din vän är att fågeln inte har som mål att få din uppmärksamhet utan har bara lärt sig själva medlet som råkar fånga din uppmärksamhet.

Den mänskliga undervisningen

Det förunderliga med människan är att hon redan vid ett års ålder har grepp om mål-medel-relationen. När barnet imiterar en annan individs handling har det snappat upp att denna individ har en avsikt med sin handling och att den använder ett specifikt medel för att nå detta mål.

Den vuxna apan som knäcker nötter skulle kunna visa den yngre apan hur hon ska göra, men så sker inte. Apor instruerar inte sina yngre flockmedlemmar. Aktiv undervisning är unikt mänskligt. När en vuxen människa märker att ett barn inte når målet går hon in och korrigerar, visar kanske handgripligt hur man bör göra. Det finns en social aspekt i det mänskliga lärandet som andra djur saknar trots deras i övrigt sociala beteende.

Så, redan här har människan två stora fördelar jämfört med apor och andra djur. Människor förstår vid tidig ålder hur mål och medel hänger samman samt stöder varandra för att uppnå ett mål. Men om detta vore det enda som är unikt mänskligt, skulle en kultur inte förändras. Vi skulle hela tiden reproducera våra beteenden in i minsta detalj.

Som om detta inte vore nog för att bevara en kultur använder människan dessutom normer och regler, vilka ju verkar konserverande. Till en början förstår barn inte regler. Först vid omkring tre års ålder kan de börja ta till sig regler och avsiktligt följa dem och även begripa när andra bryter mot dem. Mycket är alltså upplagt för att kulturer ska vidmakthållas.

Funktionell frihet

Nu vet vi ändå att kulturer inte är beständiga, utan tvärtom fortlöpande förändras inifrån. Den främsta orsaken till detta är kreativitet eller, med andra ord, förmågan att förstå funktionell frihet. Denna förmåga att handskas med föremål, symboler och ord har tre olika aspekter.

Den första aspekten har med objekten i sig att göra. Vissa föremål är mänskliga konstruktioner som är avsedda för enbart ett ändamål. Ta en termometer som exempel. Med den får man ett tydligt svar på frågan hur varmt något är. Men så mycket mer kan man inte göra med en termometer. Möjligheterna är starkt begränsade – graden av funktionell frihet är låg.

Ett annat exempel är ord, både nya påhittade och redan befintliga. Det påhittade ordet prass kan betyda just det användaren vill att det ska betyda. Kanske kan det betyda grön potatis, en viss sorts gardin eller ett speciellt rörmokarverktyg. Graden av funktionell frihet för påhittade ord är hög. Ett slags mellanklass utgörs av exempelvis pinnar och stenar. De är inte ämnade för något särskilt, men kan heller inte användas till vad som helst. De har en måttlig grad av funktionell frihet.

Den andra aspekten har med sammanhanget att göra. Det är enklare att använda föremålet, symbolen eller ordet om det har hög funktionell frihet. Ordet krona används på skilda sätt: det föremål som kungligheter har på huvudet, den svenska valutan, älgens horn, toppen på ett träd, överdelen av en tand med mera.

Till skillnad från ordet krona kan en och samma termometer användas endast i några få sammanhang utöver det avsedda. En träpinne på ungefär två decimeter kan fungera som hjälpmedel för att nå något som befinner sig lite för högt upp. Den kan också användas till att röra runt i färgburken, och den kan utgöra en kniv eller en locktång för ett barn som leker.

Den tredje aspekten är att ett och samma föremål, tecken eller ord kan ha en fix funktion i ett sammanhang och en mer flexibel funktion i ett annat. Om man är gångtrafikant betyder röd trafiksignal stopp, men om inget fordon närmar sig med hög hastighet kan röda gubben i rea­liteten betyda att det är fritt fram att gå. En bilist kan däremot inte tolka den röda trafiksignalen så flexibelt.

Låtsaslekens betydelse

Ett sätt att handskas med dessa tre aspekter av funktionell frihet är att vara kreativ eller bra på att gissa, där det senare innebär att se mönster i tillvaron med ledning av sådant som är mer eller mindre känt. Dessa förmågor är något som utmärker människan.

Vi kan vara genetiskt programmerade att förstå mål-medel-relationen, att ge och ta instruktioner samt att vara kreativa och bra på att gissa. Däremot är människor inte genetiskt förberedda för att växa upp i en specifik kultur. Fördelen med dessa allmänna förmågor är i stället att vi kan växa upp i vilken kultur som helst. Framför allt måste barn lära sig vad det finns för föremål, symboler och ord i kulturen som är väsentliga, i vilka situationer som de kan användas och när de är mer eller mindre fixerade.

Det är nu leken blir betydelsefull. Barn skiljer mellan den verkliga världen och låtsasleken. Den senare utnyttjar och övar de tre aspekterna av funktionell frihet. Skruvmejseln blir mikrofon, pinnen blir flaggstång till ett sandslott, dockan blir en baby, lövet blir en smörgås. Även om objektets grad av funktionell frihet kan begränsa användningen, är barn gränslöst kreativa i sina försök att utnyttja ett föremål som ersättning för ett annat. Ett och samma objekt kan fungera som medel för att uppnå olika mål, och ett mål kan uppnås med olika medel.

Kulturspecifik lek

När ett barn förstått mål-medel-relationen börjar det så smått att prova sig fram på ett alltmer kreativt sätt. Vid två års ålder har kreativiteten nått full blom. Detta kan innebära vissa problem för omgivningen. När barn provar sig fram i vardagen för att se vad ett föremål mer kan användas till, brukar oroliga föräldrar försöka sätta gränser.

När barnet närmar sig tre års ålder förstår det regler och tillsägelser. Fram till tre års ålder gör det inte någon klar skillnad mellan vardag och lek, men nu inser det att kreativiteten har sin egen domän, låtsasleken. Barnet har plötsligt två världar att förhålla sig till. Den ena är vardagen som begränsas av kulturellt bestämda regler. Den andra är låtsasleken som är en övning i funktionell frihet.

När barnet börjar skolan avtar lusten att leka på låtsas så sakteliga, men förmodligen upphör den aldrig helt. En tydlig anledning till det minskade intresset är att barnet har fått ett bra grepp om de tre aspekterna av funktionell frihet, det har förstått principerna. I leken har barnet övat på mängder av exempel, som det kan relatera till när nya situationer uppstår som kräver kreativitet.

All observerad lek, hos både djur och människor, förefaller mer flexibel än andra aktiviteter. Vad som gör människans lek unik är att vi kan låtsasleka och att barn i åldern tre till åtta år gör det så mycket som en fjärdedel av sin vakna tid. Det ger oss skäl att tro att leken fyller en särskild funktion. Förslaget som följer av beskrivningen ovan är att leken har minst två viktiga funktioner. Dels handlar det om en bred anpassning till just den kultur där barnet växer upp. I leken handskas barnet med mängder av föremål, symboler och ord som är kulturspecifika. Dels lär sig barnet att utveckla sin kreativitet, som i sin tur bidrar till att det bär med sig underlag för klipska lösningar under resten av livet.

Leken gör oss smarta

Genom leken lär sig barnet både hur kulturen fungerar och hur den långsamt kan förändras. Att kulturen kontinuerligt modifieras beror säkerligen på att vi människor har förmågan att låtsas, att föreställa oss situationer som inte finns i verkligheten. Leken gör människan smart. Leken gör oss innovativa, och innovationer är grunden för förändring.

Smartheten hos oss alla bidrar till att vi förstår hur en innovation kan användas och därtill hur den eventuellt kan användas bortom det avsedda. Skruvmejselns uppfinnare tänkte sig knappast att mejseln skulle användas till att bända upp locket på färgburkar eller som mikrofon i en låtsaslek. Men så är det med oss människor. Vi kan gå några steg längre, och vi gör det.