Umberto Eco samtalar i Uppsala

Uppsala universitets aula är fullsmockad och det ligger förväntan i luften. Många av Uppsalas humanistiska forskare sitter bänkade för att lyssna på Umberto Eco. Han har nu blivit hedersdoktor vid Uppsala universitet – vilket är ungefär det trettionde hedersdoktoratet för denne 76-åring från Bologna som är professor i semiotik, läran om tecken och teckensystem.

Han samtalar på scenen med Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Umberto Eco är inte bara en stor humanist, utan också humorist. På frågan om varför han började skriva romaner, de mest kända är Rosens namn (1983) och Foucaults pendel (1989), svarar han:

– När man blir 50 år gammal rymmer man antingen med en balettdansös eller skriver en bok. Jag valde det senare eftersom jag gillar att berätta.

Romaner är även ett sätt att visa motsättningar och motsägelser inom vetenskapen, menar han. Ett av hans favoritområden är individens minne. Flera av hans romaner är återblickande och börjar vid slutet, när historien är fullbordad.

– Så är det. Allt har redan hänt, säger Umberto Eco med ett av sina många underfundiga leenden.