1600-talets medierevolution

När Johan Beier år 1643 utnämndes till rikspostmästare, var det ett lyckokast. Inte minst för Johan Beier själv. Som postmästare fick han inte bara möjlighet att tjäna pengar på att vidarebefordra post och sälja nyhetsbrev, han fick dessutom en maktposition tack vare all information han kom över.

Johan Beier hamnade mitt i 1600-talets pågående medierevolution. Han var inte bara chef för Postverket som inrättats 1636 och utgjorde navet i det svenska informationsnätet. Han gav dessutom ut Ordinari Post Tijdender, länge landets enda dagstidning.

– Nyhetsförmedlingen exploderade under 1600-talet. Tryckta tidningar och handskrivna nyhetsbrev, flygblad och pamfletter spreds med en tidigare oanad hastighet, säger Kekke Stadin (bild3), professor i historia som leder ett projekt vid Södertörns högskola om mediernas utveckling under stormaktstiden.

Posten skickades ut en gång i veckan, och inom en vecka kunde man nå stora delar av det svenska rike som låg runt Östersjön. Så kallade postbönder hade ansvar för att breven sändes vidare längs olika stafettlinjer som upprättats. Det var deras ansvar att se till att vägarna var fria, att det fanns broar över vattendrag och i övrigt hålla ordning så att posten kom fram. Från 1640-talet såg man helst att postbönderna använde hästar för att skyndsamt leverera posten. Som kompensation slapp de dagsverken och utskrivning till 1600-talets många krig.

Postbonden skulle hålla med två drängar som kunde gå eller springa de två till tre mil som varje poststräcka var. Minst fem kilometer i timmen borde de avverka, annars riskerade de att bli avsatta och satta i fängelse i upp till åtta dagar. Samtal längs vägen kunde dessutom straffas med fängelse i upp till fyra veckor, och postbönderna och deras drängar uppmanades i 1636 års förordning att föra posten vidare dag som natt utan dröjsmål.

Förutom ett horn att blåsa i vid sin ankomst, utrustades postdrängarna med spjut och vapen så att de kunde skydda sig mot vilda djur eller mot andra som kunde försöka att stjäla posten.

Trots att detta ger bilden av ett farligt uppdrag var det inte sällan barn som kunde avvaras från gårdarnas arbete som skickades iväg med posten. Barn var dessutom så lätta att när hästar användes så skonades hästarnas ryggar.

Kommunikationen underlättades

Örjan Simonson (bild3), historiker vid Södertörns högskola, menar att postväsendet under 1600-talet blev ett konkret sätt att visa vad som faktiskt var Sverige. Posten ringade in territoriet, eftersom kommunikationen underlättades.

– Också tidigare hade det skickats post. Kineser, mongoler, romare och alla andra tidigare imperiebyggare har haft någon form av postväsende, men det var ett slags statspost, en sluten verksamhet som inte vem som helst kunde använda, säger Örjan Simonson.

Det som hände under renässansen i norra Italien och under 1500-talet i det habsburgska riket och senare i resten av Europa var att postnätet utvidgades och öppnades upp. Det blev möjligt för fler att skicka post. Och informationen kunde färdas säkrare också över gränser.

Man kan alltså tala om en medial revolution, och drivande var en ny organisation: postväsendet. Under 1620- och 1630-talen inrättades postverk också i Danmark (1624), Frankrike (1627) och England (1635).

Den infrastruktur som den nya posten erbjöd blev grundläggande både för att olika delar av det svenska riket skulle integreras och för att Sverige skulle integreras med Europa.

– Den nya organisationen var ett slags europeisering som kan liknas vid vår tids globalisering, säger Kekke Stadin. En fungerande post var en förutsättning för att alla nya tidningar – både handskrivna och tryckta – skulle nå sina prenumeranter. Trots att det var dyrt både att skicka och att prenumerera på nyhetsbrev, exploderade tidningsväsendet i Europa.

– När möjligheten gavs att tjäna pengar på nyheter så spreds fler tidningar, och därmed också mer nyheter, säger Claes-Göran Holmberg, docent i litteraturvetenskap i Lund.

I statens tjänst

Men de svenska nyhetsbladen skilde sig från dem nere på kontinenten. Där var tidningarna ofta privata. Hos oss var de tryckta tidningarna liksom nästan all annan allmän information ett led i den statliga propagandan.

Krigen hade gjort information till hårdvaluta. Utan tillförlitlig information kunde landet inte styras. Också Posten skapades som ett led i att organisera och modernisera den svenska stormakten. Rikskansler Axel Oxenstierna (bild4) genomförde i samma anda en rad reformer som syftade till att bygga upp en byråkrati som kunde driva igenom statsmaktens militära och ekonomiska mål.

Det var också Axel Oxenstierna som ville ha en tryckt tidning. Tanken var att man i ord skulle ge moteld i 30-åriga kriget som pågick för fullt, och följdriktigt startades den första svenska tidningen i Leipzig. Tidningen var på tyska, och liksom med den senare Post- och Inrikes Tidningar var syftet att sprida sympatier för Sverige.

Postmästarna hade stor makt

Utanför landets gränser ansågs den svenska pressen inte trovärdig. I en tryckt propagandaskrift från svensk-danska kriget 1643-44 heter det exempelvis att värre lögner än de som trycktes i de svenska tidningarna inte fanns. Svenska tidningar påstods bara trycka det som myndigheterna ville att folk skulle höra.

Nyheterna i tidningarna kom från kronan och armén, från andra tidningar och från utsända speciella rapportörer, så kallade korrespondenter. De var ofta högre ämbetsmän som sålde vidare information. Under det tidiga 1600-talet skedde det helt öppet, och pengarna var en respekterad del av deras inkomst. Arbetet gränsade trots det till ren underrättelseverksamhet, och korrespondenterna var i många fall också spioner.

Det var sedan postmästarna, sådana som Johan Beier, som spred nyheterna. De fick en maktposition eftersom de visste det mesta som gick att veta. Det var inte ovanligt att postmästarna skrev hela nyhetsbrev som välbeställda personer kunde prenumerera på och de själva tjäna pengar på.

– Man kan säga att Postverkets anställda blev ett slags tidiga journalister. De var ganska lika dagens bloggare eftersom de ägnade sig åt att saxa nyheter och notiser och vidarebefordrade rykten och skvaller som kom i deras väg, säger Claes-Göran Holmberg.

– I flera dagböcker och brev syns också viljan att veta, att informera sig, säger han, och tillägger att det av förklarliga skäl är framför allt adeln man vet något om.

Utbredd censur

Den statliga kontrollen över vad som skrevs var dock utbredd vad det gäller både tryckta och handskrivna nyhetsblad.

– Den som skrev fel saker eller hotade svenska intressen blev avsatt. Därför fanns det en utbredd självcensur bland de svenska posttjänstemännen, säger Claes-Göran Holmberg.

Trots detta förmedlade postmästarna nyheter – och rykten – om vad som hände runt om i Europa. Men noggrannheten med att påpeka att man själv inte kunde garantera sanningshalten var stor. Många nyheter inleddes med fraser om att det sades, ryktades eller rapporterades.

– Den läsande 1600-talssvensken visste ganska mycket om krig och utlandet. De kunde läsa om att turkarna var det stora hotet och till och med rapporter från Amerika om indianer, men de visste nästan inget om inrikespolitik eller om kultur. Och direkt regimkritik var i princip obefintligt, säger Claes-Göran Holmberg.

Men det betyder inte att det inte också förekom andra nyheter.

– Spektakulära olyckor skrev man om, och skvaller var då som nu vanligt. Men att känna till skvaller från Europas hov var å andra sidan viktigt för att hålla sig informerad om det politiska läget. Kunskap om vem som var älskarinna till vem kunde vara avgörande för den diplomat som ville lyckas, säger Claes-Göran Holmberg.

Många visste mycket

I en småstad som Arboga har man kunnat visa att det lokala rådet prenumererade på flera tidningar, både utländska och svenska. Ända upp till 40 personer kunde läsa samma tidning och det var inte ovanligt med högläsning. Rådsledamöterna hade uppenbarligen en ganska god inblick i vad som hände runt om i Europa.

År 1638 fanns det 29 postkontor i Sverige, och 1695 hade de ökat till 83. Vid ingången av 1700-talet kunde man köpa Post- och Inrikes Tidningar på det hundratal platser i landet där det fanns post och postmästare. Varje postkontor hade minst ett exemplar av Post- och Inrikes Tidningar. Poststugorna fungerade därmed som en sorts nyhets- och skvallerstationer.

– I en prenumerationslista från 1790-talet kan man se att det mest var adeln och borgerskapet som prenumererade, men det fanns också en del bönder bland abonnenterna, säger Claes-Göran Holmberg.

Troligen såg det likadant ut tidigare, även om det inte finns några prenumerationslistor bevarade. Dessutom spreds ju nyheterna vidare muntligt, vilket gjorde att de fick stor genomslagskraft i alla samhällsgrupper.

Den viktigaste skillnaden är snarast vilken sorts information de breda folklagren fick. De nåddes oftast av nyheter som var granskade och godkända, medan adeln och andra välbärgade kunde söka information mer fritt.

För dem som inte hade tillgång till tidningar blev kyrkan viktig för att få nyheter. Predikstolen användes ofta för att snabbt sprida information till gemene man. Där lästes lagar och lokala nyheter upp, det hände till och med att krigsnyheter lästes direkt ur Post- och Inrikes Tidningar. Att informera om krigen var viktigt. Sverige var ett land som under 1600-talet ständigt var i krig eller under krigshot, och därför måste allmogen kunna mobiliseras snabbt.

– Man kan likna vissa av gudstjänsterna vid nyhetssändningar. Hela slaguppställningar kunde läsas upp, och tanken var att böndernas försvarsvilja skulle öka om de fick rätt sorts nyheter, säger Anna Maria Forssberg (bild 5), fil.dr i historia och intendent vid Statens försvarshistoriska museer.

Bara goda nyheter

Kronan använde sig av fyra olika kanaler för att nå ut till folket: riksdagen, kyrkan, landshövdingarna med sina fogdar samt det kungliga tryckeriet, det vill säga bland annat Post- och Inrikes Tidningar. Dessa bildade tillsammans ett finmaskigt nät, där befolkningen fångades upp och informerades.

– Det viktigaste var att hålla folket på gott humör. Därför skulle landshövdingar, fogdar och präster inte föra vidare dåliga nyheter. Det kunde bedröva allmogen och trupperna, och vara dåligt för moralen. Goda nyheter eller rätt sorts nyheter däremot, ansågs öka viljan att betala skatt och lusten att ställa upp i krigen, säger Anna Maria Forssberg.

För det mesta var prästerna lojala med kung och krona, och informerade om rätt saker. Men det finns exempel på motsatsen. Bland annat vägrade några skånska präster att fira så kallade tacksägelsedagar efter slaget vid Lund 1676 under skånska kriget.

– Kanske kände de sig inte lojala med den svenska statsmakten, eller så tyckte de att det var osmakligt att tacka Gud för ett blodigt slag, säger Anna Maria Forssberg.

Folk kunde också få nyheter från varandra via skvaller och rykten. Men även prat och tal reglerades hårt, och den som spred uppgifter som äventyrade rikets säkerhet kunde straffas med döden. Men det var naturligtvis omöjligt att stoppa all ryktesspridning. Det finns till och med exempel på att nyheter spreds muntligt först.

Skvaller oroade myndigheterna

När regalskeppet Kronan exploderade och sjönk utanför Ölands kust år 1676 under skånska kriget skrev man till en början inget om det i Post- och Inrikes Tidningar. Den informationen var antagligen för känslig, eftersom Sverige hade förlorat sjöslaget på ett ganska pinsamt sätt. Skeppet, som var det tyngst bestyckade i den svenska flottan, exploderade redan under inledningen av slaget, innan danskarna börjat sitt anfall.

Myndigheterna var så rädda för skvaller att de efter slaget via predikstolar och landshövdingar faktiskt berättade om förlusten av Kronan, trots att det var en dålig nyhet som riskerade att minska böndernas stridsvilja. Däremot förteg de hur stort nederlaget faktiskt var.

– Och när tidningen efter ett tag kommenterade händelsen, är det tydligt att man skriver som om läsarna redan vet vad som inträffat. Man räknade alltså med att folk fick nyheter via andra kanaler, säger Örjan Simonson.

Och Johan Beier, hur gick det för honom? Trots sin centrala position tvingades han till följd av sjukdomar så småningom bort från sin post. Han öppnade då en konkurrerande, privat postlinje som blev mycket framgångsrik. Efter många år ute i kylan återinsattes han slutligen men blev aldrig lika effektiv som tidigare, och när han dog år 1669 övertogs ämbetet av hans änka.