God ton i forskarvärlden

”Undvik tråkiga människor.” Det ingår i receptet för att bli en framgångsrik forskare, åtminstone om man ska tro James Watson. Rådet kommer från hans senaste bok Avoid boring people and other lessons from a life in science.

Hans egen framgång gör det svårt att ignorera detta uttalande. Den nu 79-årige molekylärbiologen var redan som 25-åring med om att lösa problemet med DNA-molekylens struktur, en upptäckt som blev startskottet för forskningen om arvets molekylära bakgrund. Han har en lång och lyckosam bana som forskare och forskningsentreprenör bakom sig och är känd för att säga vad han tycker i de flesta sammanhang.

Boken är en självbiografi om hans liv från barndomen i Chicago tills han år 1976 lämnar Harvard University. Varje kapitel i boken avslutas med ett antal råd, tillsammans 108 stycken, och bland dem finns även det i bokens titel.

En ung forskare behöver ta till sig goda idéer från tidigare epoker, göra en ärlig uppskattning av dagens globala situation och ha realistiska förväntningar på framtiden. Få forskare i början av karriären har den överblick som krävs för detta, men James Watson ger råd om hur man når dit.

Varifrån har han själv fått sin inspiration? Förutom en vetenskapsvänlig hemmiljö och ett tidigt naturintresse som ivrig fågelskådare nämner han två böcker som han tagit starka intryck av. Den ena är Sinclair Lewis roman från 1925, Martin Arrowsmith, som skildrar en idealistisk ung medicinares kamp för att finna ett botemedel mot kolera. Den andra är fysikern Erwin Schrödingers Vad är liv? från år 1944, som under efterkrigstiden inspirerade många unga fysiker.

Om vetenskaplig nyfikenhet och klarsynthet är nödvändiga personlighetsdrag, så är de inte de enda egenskaper som tagit Watson till hans position. Dit hör också hans förmåga att kämpa, att alltid vara redo för opposition mot självupplevda orättvisor och att utnyttja sina fördelar. I början bör man – råder han – vara något av en ögontjänare. Försök att tänka som dina lärare, lista ut deras intressen och favoritområden som de kan tänkas ta upp. Vid intervjuer och muntliga förhör: Var ödmjuk, svara som du skulle svara en polis som stannat dig för fortkörning! Arbeta på söndagar!

Ett sätt att göra sig känd är att skriva böcker. Ett av kapitlen gäller författarverksamhet, och där har Watson blandade erfarenheter. Efter att år 1965 ha producerat läroboken Molecular biology of the gene – senare uppdaterad i nya utvidgade upplagor – förverkligade han sin önskan att berätta om hur han och Francis Crick lyckades tyda DNA-molekylens struktur. The double helix kom ut år 1968 efter en lång tillblivelseprocess. Hans frejdiga och avslöjande berättarstil skapade problem. En stötesten: Hur skulle han blidka den dåvarande institutionschefen sir Lawrence Bragg? Problemet undanröjde han elegant genom att be Bragg skriva förordet till boken, vilket denne gjorde.

Men det fanns andra som tog illa vid sig av frispråkigheten. Två som inte gillade vad de läste var Francis Crick och Maurice Wilkins, som båda medverkat till själva upptäckten. Crick kallade Watsons framställning ”vetenskap som skvaller”, och det var först efter långvariga förhandlingar med juridisk expertis involverad som boken kunde komma ut.

I jämförelse med denna bestseller, har den nya boken mindre glöd och koncentration. Tyvärr kan nog mycket uppfattas som just tråkigt. Bara för att han är en celebritet är det inte så roligt att läsa om alla luncher med betydelsefulla personer, alla akademiska intriger eller varje inredningsdetalj i hans allt spatiösare hus. Men visst är det intressant att följa hur han trots vissa brister i den sociala kompetensen klättrar uppåt på samhällsstegen. Hans minne för namn och evenemang – både sociala och vetenskapliga – är imponerande. Man får också läsa om hans fjäskande för nobiliteter och hans resultatlösa uppvaktning av en oändlig rad av unga damer, ända tills han vid mogen ålder äntligen lyckas på den äktenskapliga banan, och hur han upplever remarkabla händelser som studentupproren 1968 (som han helst flyr ifrån) och Nobelpriset.

Att han blev ursinnig över en utebliven löneförhöjning efter denna utmärkelse visar att forskare inte är okänsliga för pengar.

James Watson är inte den som minimerar sin egen betydelse. Men ibland kan berömmelse slå tillbaka. I höstas gav han en intervju i en brittisk tidning och uttalade sig pessimistiskt om Afrikas framtid, antydande att detta kunde tänkas bero på att afrikanernas intelligens inte höll måttet. Uttalandet utlöste en omedelbar negativ reaktion. Han fråntogs sina återstående akademiska uppdrag, och turnén i Storbritannien som skulle göra reklam för den nya boken ställdes in.

Incidenten har två sidor. Å ena sidan är ett sådant uttalande från en auktoritet som Watson givetvis en godbit för alla rasister, å den andra är öppenhet och åsiktsfrihet vetenskapens livsluft. Att undertrycka kontroversiella idéer är något som strider mot fri vetenskap. Sannolikt kommer vi med den snabbt växande genforskningen snart att veta mycket mer om genernas inflytande på hjärnans funktioner, inklusive intelligensen.

Men svepande uttalanden av den typ Watson gjort är alltid både farliga och olämpliga.