Vårt behov av piller

I början av 1990-talet spred sig panikångesten över världen. Tidningsreportage och tv-soffor fylldes av läkare som tillsammans med representanter för patientföreningar gav målande beskrivningar av symtomen och förklarade hur vanliga de faktiskt var. Men det fanns ett besynnerligt mönster. Patientföreningarna i de olika länderna bildades med bara några veckors mellanrum och deras medlemstidningar såg i många fall påfallande lika ut. I bakgrunden fanns läkemedelsföretag som ställde upp med både kunskap och pengar för att sjukdomen skulle bli allmänt känd. För nattsvarta tillstånd som depression, panikångest och tvångssyndrom är inte bara dystra diagnoser. De är även gyllene marknader som går att utvidga och erövra för den som kan erbjuda behandling – i det här fallet antidepressiva läkemedel.

Med avstamp i psykiatrins barndom beskriver Ingrid Carlberg på ett nyanserat och spännande sätt den enkla logik som de stora läkemedelsföretagen lyder under i dag. Det är en samtidshistorisk skildring som bjuder på många perspektiv, som när hon möter en av kulissernas allra mest framgångsrika PR-människor någonsin: läkaren, marknadsföraren och poeten Stuart Montgomery. Trots att hans lönekonto dignar av läkemedelsföretagens pengar anser han sig inte ha arbetat för dem. I stället menar han att företagen har jobbat åt honom, i hans kamp att få diagnoserna erkända och minska underbehandlingen.