Parken som Arken

Visenten Stolt, en fullvuxen tjur tung som en småbil, knaprar i sig en morot ur djurskötaren Erland Wadstens hand.

– Förr i tiden fick man passa sig för att komma för nära visenterna. Men de har blivit lugnare med tiden, säger Erland Wadsten, som har följt fem generationer av visenter här på Skansen i Stockholm.

Ända in i historisk tid levde visenter i stora delar av Europa och västra Asien. De sista hjordarna fanns i Kaukasus och i urskogen Bialowieza på gränsen mellan Polen och Vitryssland. Där blev visenterna utrotade, skjutna som middagsmat strax efter första världskriget.

År 1935 skickade Skansen två kvigor till Polen: Biscaya och Biserta. Tillsammans med två tyska tjurar blev de grunden för ett nytt bestånd i frihet, som nu är uppe i över två tusen djur.

Sådana historier får stort utrymme när djurparker berättar om sin verksamhet. Och Svenska djurparksföreningen har som uttalat mål att landets zoologiska trädgårdar ska spela en viktig roll i arbetet med att bevara den biologiska mångfalden. Det är en from förhoppning.

Men det skulle vara självbedrägeri att se djurparkerna som en räddare i klass med den bibliska arken. Det skriver Edward O. Wilson, biologiprofessor vid Harvard University i USA, i sin senaste bok The Creation. Djurparkerna har helt enkelt inte plats för mer än en mycket liten bråkdel av alla behövande djurarter. Dessutom har många djur uppfödda i fångenskap svårt att klara sig i naturen. Det gäller inte minst rovdjur.Brittiska forskare har nyligen gått igenom publicerade resultat från 45 försök att återinföra lodjur, europeisk vidkatt, varg, brunbjörn, utter och ett dussin andra köttätare på olika håll i världen. Djuren var antingen vildfångade eller uppfödda i en djurpark. Drygt hälften av de vildfångade djuren överlevde i minst tre månader i sin nya miljö. För djuren från zoo var motsvarande andel inte ens en tredjedel, enligt en rapport i tidskriften Biological Conservation.

– Förmodligen är andelen i verkligheten mycket lägre. Vi har bara analyserat publicerade resultat, och projekt som misslyckas blir sällan publicerade, säger Kristen Jule, huvudförfattare till rapporten och doktorand i etologi vid University of Exeter, Storbritannien.

Vildmarken knäcker zoodjur

Visserligen brukar växtätare från zoo klara sig bättre i naturen än rovdjur, bland annat på grund av att de inte behöver lära sig att jaga. Men även växtätare födda i fångenskap kan få bekymmer i frihet. Kristen Jule påpekar att de missar viktig träning – till exempel i konsten att upptäcka och undvika rovdjur och jägare.

Förhoppningarna om att djurparker ska rädda hotade arter är i högsta grad begripliga. I naturen försvinner arter i allt snabbare takt. Och sedan år 1996 har antalet utrotningshotade djurarter ökat från 5205 till 7725, enligt de senaste siffrorna från Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Var åttonde undersökt fågelart är hotad till sin existens. Samma sak gäller var fjärde däggdjursart, vart tredje groddjur och nästan hälften av sköldpaddorna i sötvatten.

Svenska djurparker har hittills släppt ut sammanlagt 14 arter i naturen för att stödja eller ersätta hotade bestånd. Men det är ett svårt arbete, och resultaten har varit blandade. En omstridd satsning gäller lodjur. Nordens Ark i Bohuslän har skickat sju djur till Polen, och Skånes djurpark har bidragit med tre lodjur till Tyskland. Urs Breitenmoser, ordförande i Internationella naturvårdsunionens expertgrupp för kattdjur, är kritisk mot projekten.

– Det euroasiatiska lodjuret är inte hotat globalt. Därför hade det varit möjligt att flytta vilda djur i stället. Sådana djur har större chanser att överleva på en ny plats, säger han.

Han är också kritisk mot att djuren släpptes ut i små och isolerade områden, och att lodjuren i Tyskland inte fick några halsband med radiosändare.

– Radiosändare behövs för att utvärdera försöket. Annars blir det bara ett sätt att dumpa överskottsdjur från zoo i naturen, säger Urs Breitenmoser.

– Det var absolut inte fråga om någon dumpning, säger Staffan Åkeby, chef för Skånes djurpark.

Han medger att radiosändare underlättar utvärderingen. Men för de skånska djuren blev det aldrig aktuellt. De visade sig vara för oskygga för att släppas ut. I stället fick de vara kvar i Tyskland för avel.

Sjukdom drabbar förhuden

Även utsättningar som anses lyckade har råkat ut för bakslag. Visenter i östra Polen har drabbats av en mystisk sjukdom som innebär att tjurar får ett slags kallbrand i förhuden.

– De sjuka tjurarna får svårt att para sig, säger Wanda Olech, professor vid avdelningen för djuravel och genetik vid Lantbruksuniversitetet i Warszawa, Polen.

Hon misstänker att sjukomen beror på något okänt smittämne eller miljögift, möjligen i kombination med en genetisk defekt som försvagar djurens immunsystem. Sjukdomen är plågsam för de drabbade tjurarna, men den är inte så utbredd att den hotar den vilda visentstammen, enligt Wanda Olech.

En art som minskar kraftigt i antal förlorar värdefulla gener. En sådan genetisk flaskhals kan ha bidragit till den mystiska visentsjukan.

Helt klart är dock att det inte hade funnits några visenter alls i naturen utan hjälp från Skansen och andra djurparker.

På liknande sätt har 46 arter av vilda djur runt om i världen blivit räddade från säker utrotning tack vare avel i fångenskap, enligt Internationella föreningen för djurparker och akvarier.

Det betyder att åtminstone några arter är beroende av djurparker för att överleva i naturen. Tidigare var förhållandet det omvända: djurparkerna var beroende av att plundra naturen för att skaffa djur att visa för sin publik. Den zoologiska trädgården har en brokig historia.

Samlingar av märkliga djur var tidigt ett nöje för kungligheter. Under renässansen omgav sig Europas furstar gärna med apor, tigrar, papegojor och påfåglar.

– Djuren framstod som en symbol för rikedom och vidsträckta kontakter, en värld större än den egna åkerlappen, säger Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Vid samma tid roade sig det svenska hovet med att hetsa vilda djur. Vid sin kröning år 1560 bjöd Erik XIV på underhållning i form av kamp mellan brunbjörn och uroxe. Samme kung lät några år senare bygga Sveriges första lejonbur. Därefter fanns kungliga lejon med smärre uppehåll på olika platser i Stockholm under mer än två sekler. De sista lejonen höll till på Djurgården. En lämning från den tiden finns fortfarande kvar utanför Skansens huvudentré. Platsen heter Lejonslätten.

I takt med att aristokratin tacklade av som maktfaktor i samhället övergick djursamlandet allt mer till rika handelsmän och industrialister.

Under 1800-talet öppnades djurparker i många av kontinentens snabbt växande storstäder, vilket ökade handeln med levande djur från fjärran länder. Elefanter, tigrar, giraffer, noshörningar och zebror blev sevärdheter på nöjesfält, som även lockade med svärdslukare och skäggiga damer. Gränsen mellan cirkus och djurpark var oklar. Och bevarandebiologi fanns inte på dagordningen.

– Den inriktningen är relativt ny, säger Sverker Sörlin.

Skansen hörde till pionjärerna med sin satsning på visenterna. Samtidigt fortsatte djurparkerna att köpa in nya vildfångade djur när de gamla blev sjuka och dog. En stor del av leveranserna ströps år 1975 av en konvention mot handel med utrotningshotade djur och växter (CITES).

Inaveln ökar

Numera förlitar sig de flesta djurparker på att föda upp djur i fångenskap. Det gäller dock inte fiskar. Skansenakvariet köper med jämna mellanrum in nya saltvattenfiskar fångade i havet.

-Jag tycker att det är försvarbart med tanke på att akvarier står för en försumbar del av vad det kommersiella fisket tar, säger akvariets chef Jonas Wahlström.

Utvecklingen mot färre vildfångade djur minskar förstås trycket på vissa arter i naturen. Samtidigt ökar risken för inavel i djurparkerna. Det har lett till att djurparker byter djur med varandra för att bevara så mycket som möjligt av den genetiska mångfalden från generation till generation. Trots det har felaktig avel bland annat lett till blinda vargar och lodjur med korta framben och utan svans.

Svenska djurparker har löst några av problemen genom att ta in bland annat vargar, lodjur och järvar från naturen. För arter där den vägen är stängd återstår bara avel i djurparker.

– Generellt kan man säga att det kanske går i ett par hundra år, men sedan är det i det flesta fall kört, säger Stefan Jonsson, djurparkszoolog tidigare verksam på Parken Zoo i Eskilstuna. Med tiden präglas djuren av livet i fångenskap. Några förändras på ett sätt som liknar domesticeringen av grisar och kor. Det kan vara skälet till att Skansens visenter har blivit så fogliga. Kanske är livet i fångenskap också förklaringen till att visenten Stolt är född i januari. I vilt tillstånd brukar visenter kalva i maj då det finns gott om mat.

Många arter är registrerade i stamböcker, och djurparkerna anstränger sig att inte avla fram djur som är extra välanpassade för livet i fångenskap. Syftet är i stället att bevara så mycket som möjligt av djurens ursprungliga egenskaper. Men i praktiken är det svårt.

– Har man två honor av en hotad art och den ena är väl anpassad och tar väl hand om sina ungar, då kan man tänka sig att fler av hennes gener förs vidare, trots att den andra honan kanske är genetiskt mer värdefull, säger Mats Höggren, zoologisk chef på Kolmårdens djurpark.

Oskygga djur blir skjutna

Även fiskar förändras i fångenskap. Regnbågslaxar avlade i akvarium fortplantar sig nästan 40 procent sämre, när de släpps ut i sin naturliga miljö, än artfränder som växt upp i frihet. Det rapporterar amerikanska forskare i tidskriften Science i höstas. Forskarna tror att fiskar förändras genetiskt av att växa upp utan rovdjur och andra faror som finns i naturen. Sannolikt påverkas även andra arter i fångenskap av samma fenomen.

Men det är inte bara genetiken som skiljer djur i människans vård från sina vilda släktingar. Erfarenheten av ett liv nära människor sätter djupa spår i djur med välutvecklad hjärna. De blir oskygga, och om de kommer ut i naturen kan de söka sig till folk – vilket ökar risken för att de blir påkörda eller skjutna.

– Varje utsättning kräver en enorm planering och samarbete med myndigheter och lokalbefolkning, säger Mats Höggren.

Även djuren behöver förberedas. Rovdjur måste lära sig att jaga. Schweiziska forskare har utvecklat speciella matningsapparater i hägn som gör att europeiska vildkatter blir bättre på att hitta mat i frihet (bild5). Under en övergångsperiod kan det vara nödvändigt att mata utsläppta djur i naturen.

Det är också viktigt att ta hänsyn till samspelet mellan olika djurindivider. Hos vissa arter har en hel familj bättre förutsättningar att klara sig i frihet än enstaka individer. Det upptäckte Skansenakvariet under en serie försök att släppa ut lejontamariner i Brasilien.

Men aveln i djurparker handlar i första hand om att föda upp djur att visa upp för sin publik. Bara i Sverige tar djurparkerna emot ungefär 6 miljoner besökare per år, enligt Svenska djurparksföreningen.

– Våra djur fyller en viktigt funktion genom att sprida kunskap och engagemang, säger Mats Höggren.

Ekonomin måste gå ihop

Djurparkerna samlar också in pengar för att skydda snöleoparder, pandor och andra djur i naturen. Men i slutändan måste verksamheten gå ihop ekonomiskt. Därför behöver parkerna publikdragande djur som tigrar, schimpanser och noshörningar.

– Många av de mest karismatiska ryggradsdjuren är svåra att sätta ut i naturen. Därför skulle djurparkerna kunna göra ännu större insatser om de satsade mer på gnagare och andra lite ”tråkigare” djur, säger Linda Laikre, populationsgenetiker vid Stockholms universitet.

Djurparken Nordens Ark har tagit ett steg i den riktningen. Sedan i fjol satsar parken på att föda upp bredbandad ekbarkbock, en svartgulrandig skalbagge som är akut hotad i Sverige.

– I samma veva byggde vi en ny anläggning för sibirisk tiger – som också är randig i svart och gult. Jag måste erkänna att det är lite svårt att få folk att inse att skalbaggen är lika viktig, säger Christer Larsson, ansvarig för avel och utplantering vid Nordens Ark.

Viktigt att verka grön

Om allt går som planerat kommer bredbandade ekbarkbockar så småningom att sättas ut på Djurgården i Stockholm.

Arbetet med att hjälpa hotade djur har alltså blivit en del av den moderna djurparkens existensberättigande – och av marknadsföringen. Därmed är det också viktigt för djurparkerna att framstå som miljövänliga.

Köpenhamns zoo satsar hårt på sin miljöprofil. Dess webbplats berättar att djurparken är den första i världen som har certifierat sig enligt både den europeiska förordningen EMAS II och den internationella miljöstandarden ISO 14001. I miljöarbetet ingår även solceller som alstrar ström åt anläggningen.

– Det ger bara 0,2 procent av vår förbrukning, men det är en viktig signal, säger Rikke Bydam, miljösamordnare på Köpenhamns zoo.

Solcellerna är alltså betydligt viktigare som symbol än som praktisk lösning på ett miljöproblem. Samma sak gäller djurparkernas utsättning av hotade djur. I enstaka fall kan de rädda en art.

Men för att bevara världens biologiska mångfald krävs naturreservat tillräckligt stora för att rymma vilda populationer. Eller som Edward O. Wilson uttrycker saken: Bara naturen själv kan fungera som planetens ark.