Clausewitz teori om kriget ännu aktuell

Den stora teorin om krig framlagd i Carl von Clausewitz bok Om kriget blev inte omedelbart erkänd. Verket publicerades först efter Clausewitz död i kolera 1831, men det var inte förrän 1871, när det nya Tyskland hade besegrat Frankrike, som resten av Europa började intressera sig för de tyska arméernas intellektuella ursprung.

Clausewitz började då anses som en stor teoretiker. Rader av ledande politiker och militärer har därefter lättvindigt trott sig kunna förvandlas till krigets mästare med hänvisning till någon tumregel de hämtat hos Clausewitz. Eller så har de tvärtom trott sig kunna avfärda Clausewitz som en förlegad tänkare, eftersom krig och samhälle ofta sagts ha genomgått en så omfattande utveckling. Detta noterar professorn i militärhistoria i Oxford, Hew Strachan, i sin eleganta lilla bok, Clausewitz’s On war. Men sedan förekommer Strachan alla snabba omdömen.

För det första framgår att varje kapitel i Om kriget har skrivits av en författare som ständigt utvecklade sitt tänkande. För att rätt begripa texten, måste vi alltså ta hänsyn till samspelet mellan liv och verk. Vi kan till exempel inte utan vidare karakterisera Clausewitz som preussare och se honom som den tyska militarismens ande förkroppsligad. Ty Clausewitz upplevelser av krig var motstridiga – de inleddes ju med Preussens väletablerade självförtroende, men fortsatte snart med Napoleons blixtrande segrar, senare även hans nederlag, varvid vitt skilda erfarenheter gjordes på Europas alla slagfält. Inte bara slagfält, för den delen, utan också i eldöverfall på de franska trupperna längs ensliga bergsvägar i spanska berg och i Tyrolen. Även begreppet gerilla var välkänt för Clausewitz.

Teorin om kriget bygger på Napoleons fälttåg, men hur annorlunda klingar inte Jena 1806 än Moskva 1812 eller Waterloo 1815?, frågar sig Strachan. Dessutom bestod Napoleons mest varaktiga insatser varken i hans ledarskap eller i hans segrar på slagfälten, utan i hans reformer av den franska byråkratin. Reformer som även omvärlden snart försökte efterlikna. Clausewitz själv arbetade länge med att bygga upp nya härar och generalstaber i Preussen och Ryssland, alltså åt Napoleons motståndare, med allt vad det innebar av respekt för fienden.

Clausewitz praktiska erfarenheter från slagfältet spelade in. Han insåg att ett krigsförlopp aldrig fullt ut kan planeras. Det beror på att de egna styrkorna alltid drabbas av vad Clausewitz kallade ”friktion”: man missförstår varandra och fördröjs på grund av bristfällig information om vädret, terrängen och tillgängliga krafter.

Krigets oförutsägbarhet beror på att det är motståndaren som verkligen definierar kriget, genom att vägra infoga sig i någon plan.

En statsvetare vid Humboltuniversitetet i Berlin, Andreas Herberg-Rothe, ger i Clausewitz’s puzzle en tydlig bild av grunddragen hos den teori om kriget som Clausewitz lanserade. Herberg-Rothe visar bland annat att Clausewitz i allmänhet ordnade sina begrepp i Hegels anda. Begrepp som känslor, strid och politik bildar därför inte motsatser, där man måste välja antingen det ena eller det andra. Än mindre framstår kompromissen som en gyllene medelväg. Clausewitz treenighet handlar i stället om krafter som förutsätter varandra. Eftersom krafterna har så vitt skilda karaktärer, blir deras samspel och därmed kriget i längden oförutsägbart. Aktörerna – generaler, regeringar och folk – måste ständigt vara beredda på att ompröva sin uppfattning av situationen.

Herberg-Rothes läsning utgör också ett viktigt bidrag till diskussionen om en av Clausewitzs mest berömda definitioner av ”kriget som politikens fortsättning”. Eftersom Herberg-Rothe just vill visa på Clausewitz bestående betydelse, måste det sägas vara förvånande att han inte noterat att den teori om fred som dominerar FN:s planläggning av fredsinsatser måste ha hämtats från Clausewitz. Det har kanske i praktiken skett på indirekta vägar, men resultatet är en nästan likalydande tretal. FN tänker sig nämligen att konflikter främst beror på en kombination av tre faktorer: negativa attityder, aggressivt beteende samt en grundläggande intressemotsättning. På engelska talar man om attitudes, behaviour och contradiction – medan Clausewitz, som vi nyss sett, talade om känslor, strid och politik.

FN:s insatser i väpnade konflikter sägs numera också vara till för att bekämpa just de tre konfliktskapande krafterna. Det finns således tre slag av insatser: fredsskapande, fredsbevarande och fredsbyggande. Dessa insatser riktas alltså mot konfliktens underliggande motsättning – Clausewitz talade om politiken.

Kanske är det överraskande att de grundläggande krafter som de tre slagen av FN-insatser inriktas på alltså tycks ha formulerats i enlighet med Clausewitz tretal. Att hysa rätt känslor, att våga rusta ner, att övertyga stridande parter om att fred skulle gynna allas intressen, det är förstås lättare sagt än gjort.

Med kunskap om Clausewitz tretal kan vi dock lättare urskilja den svårighet som präglar alla internationella insatser, vare sig de sker i FN:s eller EU:s regi.