Striden om Sveriges stränder

Forskare vid Tjärnö marinbiologiska laboratorium vid Göteborgs universitet har jämfört flygfoton från 1988 med en fältinventering år 2007 för att se hur stränderna exploateras i Strömstads kommuns södra skärgård.

Resultatet visar att antalet bryggor har ökat med 50 procent och antalet sjöbodar med 28 procent under dessa knappt tjugo år. Sjöbodar får altaner, små bryggor blir stora och under vintern sker en ökad båtuppläggning på stränderna. I det undersökta området finns i genomsnitt någon form av bebyggelse per 300 meter strand.

– Det vi har sett i vår undersökning är en blandning av svartbyggen och byggen som fått tillstånd via de många dispenser som ges nuförtiden, säger Per Nilsson, lektor i marinekologi vid Göteborgs universitet och en av forskarna bakom studien.

Enligt miljöbalken råder sedan 1950-talet ett generellt strandskydd inom 100 meter från stranden där man inte får bygga hus, bryggor, stängsel eller liknande. I vissa delar av landet, exempelvis Bohuskusten, är gränsen 300 meter.

Men numera ges fler och fler undantag från detta skydd. Enligt Naturskyddsföreningen har antalet dispenser ökat lavinartat de senaste åren. Från 2003 till 2006 ökade det totala antalet beslut i dispensfrågor med 40 procent, till över 4 500 per år – och endast 4 procent av dessa beslut var avslag. Samtidigt har priset på fritidshus nästan fördubblats på sex år, vilket är långt mer än huspriserna överlag.

Liknande utveckling

Liknande inventeringar i Tanums, Sotenäs och Stockholms skärgårdar visar samma resultat: exploateringen har ökat kraftigt de senaste decennierna. Det ökade trycket syns även på andra sätt. I dag står till exempel 16 500 personer på kö för att få en båtplats längs kusten mellan Göteborg och Strömstad.

Utbyggnaden av strandtomter ställer konflikten på sin spets, mellan ett privat intresse av att äga egen strandtomt och allmänintresset för orörda stränder.

– Fler strandtomter och ökad strandbebyggelse innebär att fler personer inte får tillgång till de stränder som allemansrätten ger oss tillgång till, säger Per Nilsson.

Även miljön påverkas av bebyggelsen.

– Små bryggor blir ofta stora bryggor med tiden, säger Per Nilsson. Och då brukar folk muddra för att kunna gå in med större båtar. Det stör fiskar och skaldjur. Båtar innebär även att kusternas grunda vatten förorenas av bottenfärg och spill från bensin och olja. Miljöaspekterna är alltså viktiga.

Men det finns andra sätt att se på frågan. Roger Marjavaara är forskare i kulturgeografi vid Umeå universitet och inte lika negativ till ökad strandbebyggelse:

– För femtio år sedan var fisket basnäring i skärgården. Men i dag är basnäringen hantverk, i all fall bland de bofasta i Stockholms skärgård. Många försörjer sig faktiskt på att bygga och reparera de här fritidshusen.

– I min egen forskning har jag sett att de attraktiva områdena blir ännu mer attraktiva, vi ser till och med en ökad polarisering bland fritidshusen – de ska vara på rätt ställe i skärgården, säger han. Där ökar priserna mest.

Tom Norrlandskust

Vad gäller strandskyddet vill Roger Marjavaara hellre se en ökad regionalisering av reglerna än en allmän skärpning.

– Man kan fråga sig om det är rimligt att situationen på västkusten och i Stockholms skärgård ska leda till att man inte får bygga strandnära längs den tämliga tomma Norrlandskusten.

Men Per Nilsson påpekar att miljöaspekterna även gäller i Norrland och att vattenmiljön alltid brukar komma i sista hand när strandbebyggelse diskuteras.

– Vi vet av erfarenhet att varje nytt byggnadstillstånd i praktiken är oåterkalleligt, den platsen fortsätter att vara bebyggd. Därför bör man vara återhållsam och försiktig – även om frågan om människornas tillgång till våra stränder slutligen är politisk.