Med människan i fokus

Länge dominerades krigshistoria av det så kallade generalstabsperspektivet – ni vet, general NN marscherade med 10 000 man och angrep fienden vid floden X och vann trots att 2 000 man stupade och… gäääsp. Allt brukar illustreras av kartor med en ibland spagettiliknande röra av färggranna pilar som visar de olika truppernas rörelse. Att de vanliga soldater som gick därnere på marken ofta inte ens visste om de vann eller förlorade, eller att pilarna illustrerar människor av kött och blod som frös, hungrade och längtade hem kan ibland vara svårt att ta till sig.

Den brittiske militärhistorikern och före detta krigskorrespondenten Max Hastings har vänt på perspektivet – han skriver inte i första hand politisk historia i sina tegelstenar om andra världskriget. Han är i stället krigets antropolog med siktet inställt på människan. Vad åt de? Hur sov de? När var de lediga och vad gjorde de då? Hur var förhållandet mellan flygare och matroser på hangarfartygen?

Andra världskriget är på väg att bli historia, men ligger inte längre bort i tiden än att många deltagare fortfarande kan intervjuas, även om Max Hastings till stora delar förlitar sig på brev, dagböcker och memoarer.

Efter Harmagedon, som handlar om när Tyskland förlorade kriget 1944–45, har han nu gett sig i kast med kriget i Stilla havet 1944–45 och Japans fall.

Alla bra berättare vet att det är detaljerna som gör det. Visst tecknar Max Hastings även de övergripande linjerna, men först när detta kompletteras med ögonblicksbilder, anekdoter och minnesfragment blir historien verkligt fängslande och förståelig. Utan att tappa den röda tråden kryddar Hastings sin framställning om USA:s fasansfulla revanschkrig, Nemesis, mot Japan – som kulminerade i atombomberna – med de stridande männens egna versioner. En som var med om slaget vid Midway visste till exempel inte förrän efteråt att han deltagit i ett historiskt slag. Även i boken om striderna i Europa, Harmagedon, förmedlar han bilder från vardagen: hur svårt det var att kommunicera mellan olika förband och hur mycket materiel som förstördes. Den amerikanska armén tappade exempelvis bort 1 200 handeldvapen om dagen. Och framryckningsvägarna var kantade av förpackningar av den avskydda pulvriserade citronjuicen.

Hans böcker illustrerar vad vi alla vet: vad vi äter, hur vi klär oss, hur vi sover, vilka filmer vi ser, bidrar till att göra oss till den människa vi är.

Kapitlet om brandbombningarna av Japans storstäder våren 1945 ger dessutom stora insikter i hur teknisk utveckling, konkurrens mellan olika försvarsgrenar och låsning vid gamla beslut kunde samverka till att hundratusentals civila brändes ihjäl. Och det japanska lidandet under kriget var synnerligen mångbottnat – inga fartyg i den japanska flottan under andra världskriget hade flytvästar eller livbåtar, eftersom sådana ting antydde att det vore önskvärt att överleva ett nederlag. Japanska piloter som sköts ner i havet hämtades inte upp av några räddningsfartyg, och många japanska krigsfartyg som gick till anfall hade bara bränsle för att ta sig inom skotthåll till fienden. Sedan skulle de skjuta tills de sänktes.

Det vore kanske enkelt att förklara denna vettlöshet med en specifik japansk kultur eller särart eller några marxistiska klyschor om orientalisk despotism, men människan och hennes kultur är inte statisk: betänk att vid det rysk-japanska kriget 1905 så tillfångatogs tiotusentals japaner av ryssarna.

Historikern Bengt Liljegrens bok om Adolf Hitler ger en bild av männi­skan Hitler. Utan att på något sätt förringa hans brott beskriver Liljegren Hitlers liv och vardag i detalj. Det är ­ibland svårt att förstå att mannen som orsakat miljoner människors död älskade choklad med vispgrädde, gärna tittade på filmen King Kong och ibland skrattade så han vek sig dubbel.

Boken bygger på ögonvittnesskildringar från livet i Hitlers närhet, och de många anekdoterna om hans vardag och vanor ger oss en helt annan bild av Hitler än den som man vanligtvis får. Man får läsa om hur han gärna häcklade sin flygvapenchef Hermann Göring för dennes jaktintresse och om Hitlers enkla diet. Han vägrade äta störkaviar när han fick reda på vad den kostade – sådan lyx passade sig inte för Führern. Han bar ingen plånbok, utan hade i stället sina pengar löst i fickan, och han hade svårt att hitta strumpor som passade. Han gick sällan och lade sig före klockan två på natten. Han hade dålig andedräkt och gillade kurviga kvinnor. Och så vidare.

De triviala upplysningarna är verkligen triviala – men eftersom de handlar om en person som har blivit en sekulär djävulsgestalt, så läser man hungrigt vidare om hans vardag i ett slags orkanens stilla öga i ett rasande världskrig.