Släktforskning i språkfamiljen

Här är en bok för alla språkintresserade. Ola Wikander kommer med en uppföljare till den uppmärksammade I döda språks sällskap. Nu handlar det om vår egen språkfamilj, den indoeuropeiska. Familjen, som Ola Wikander kallar den, eftersom det är den bäst kartlagda av alla. När orientalisten sir William Jones för 200 år sedan påtalade likheterna mellan sanskrit och grekiska och latin föddes den jämförande språkvetenskapen. Ola Wikander tar med oss på en tur genom den. Det blir många roliga och ganska intrikata jämförelser språken emellan (döda som levande), liksom förslag till rekonstruktioner av den gemensamma okända föregångaren, det man kallar protoindoeuropeiska.

Indoeuropeiska kallas språken för att de har och har haft sin spridning i Europa och Indien. Efter 1900-talets första hälft var jakten på det indoeuropeiska urhemmet och dess invånare ganska belastad. Nu får man nöja sig med att dessa talade indoeuropeiska, varken mer eller mindre. Och visst ger språken ledtrådar. Den tanke som omfattas av de flesta forskare i dag är att det var folk på den sydryska stäppen som för omkring 6 000 år sedan tämjde hästar och talade protoindoeuropeiska.

Det här är spännande i alla sina delar!