Från Selma till Lagerlöf

Redan i barndomen stod det klart för henne att hon skulle bli författare. Frågan var bara hur – Selma Lagerlöf växte upp i en tid då kvinnors möjligheter till utbildning och självförsörjning var begränsade.

Hon debuterade i november 1890 genom att vinna en följetongstävling i damtidningen Idun med sex kapitel ur Gösta Berlings saga. Tidningens chefredaktör gav efter årsskiftet ut följetongen som bok riktad till ”hrr tidningsutgifvare och litteraturgranskare”. Effekten lät inte vänta på sig.

I februari 1891 skrev författaren Oscar Levertin till vännen och författarkollegan Verner von Heidenstam och berättade om den märkvärdiga debuten. Det är ett uppskärrat brev. Levertin var förrförra sekelslutets mest inflytelserika kritiker. Tillsammans med Heidenstam var han initiativtagare till den så kallade ”nittitalismen”. Hela brevet går ut på att förklara för Heidenstam att Selma Lagerlöfs debut var högst märklig och originell. Samtidigt försöker han övertyga både sig själv och Heidenstam om att hon omöjligt kunde ha den intellektuella kapaciteten att förstå den litterära betydelsen av sin debut. Kraften och originaliteten i verket förklarar han med att Selma Lagerlöf var ”en liten skolmamsell, en liten en”, som levde helt isolerad och omedveten om tidens rörelser.

Levertin förringar i sitt brev en hel yrkeskår: de små skolmamsellerna. Selma Lagerlöf var vid debuten lärarinna vid Flickskolan i Landskrona. År 1885 hade hon tagit examen vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. Det var en radikal läroanstalt som hade grundats 1861 efter att kvinnor fått tillträde till folkskolelärartjänster. Selma Lagerlöf hade alltså skaffat sig den mest kvalificerade utbildning som stod kvinnor till buds vid denna tid, om man inte fick understöd hemifrån och på så sätt kunde ta studenten privat och fortsätta till universitetet, öppnat för kvinnor 1872.

I Landskrona umgicks hon med andra intellektuella yrkeskvinnor, bland annat Elise Malmros, Sveriges första kvinnliga bankkamrer. Hon knöt också kontakter med kvinnorörelsens förgrundsgestalter i Stockholm och i Köpenhamn. Hon vistades alltså i en förhållandevis radikal miljö och levde inte så isolerat som Levertin och senare litteraturforskare tog för givet.

Problem under debatt

1880-talet hade varit kvinnornas decennium. Vid sidan av August Strindberg var de mest framgångsrika romanförfattarna och dramatikerna kvinnor. I dag är de flesta bortglömda.

Den litterära trenden under 1880-talet var att berätta om verkligheten, avslöja missförhållanden och ”sätta problem under debatt”, som den danske kritikern Georg Brandes uttryckte det. Kvinnorna skrev realistiska verk utifrån egna erfarenheter. Deras framgångar gjorde dem utmanande på två sätt. Deras avslöjanden om borgerliga kvinnors livsvillkor under patriarkatets förtryck skapade opinion för kvinnofrigörelse, och de kvinnliga författarnas eget tänkande hotade föreställningen att kvinnor var oförmögna till självständigt konstnärligt skapande.

Den nya estetik som Heidenstam och Levertin lanserade förespråkade fantasi och lekfullhet i stället för realism. ”Nittitalism” ställd mot ”åttitalism” på den svenska parnassen kan också ses som ett led i att marginalisera de kvinnliga författare som med så stort genomslag skildrat sina erfarenheter.

Gösta Berlings saga kom väl till pass i lanseringen av den nya estetiken. ”Nittitalet” i Levertins och Heidenstams tappning var en bakåtblickande rörelse. Den återknöt till romantiken och uppfattningen om litteraturen som uttryck för folksjälens ursprunglighet.

Samtidigt underströk begreppen ”folkdikt” och ”saga” att Selma Lagerlöfs diktande saknade medveten estetik. Den kom ur ”naturmänni­skans” ursprunglighet och ställdes i motsats till ”kulturmänniskans” – de manliga storstadsförfattarnas – bildning. Så kunde hon som ”sagoförtäljerska” knytas till nittitalismens litterära ideal och samtidigt förknippas med passivitet och naivitet, vilket ansågs utmärkande för kvinnors skapande.

Inför det att hon 1909 skulle få Nobelpriset började föreställningen om Selma Lagerlöf som sagoförtäljerska att kombineras med bilden av henne som sedlighetsdanare och traditionalist. Det var det moraliska i hennes författarskap som lyftes fram i nomineringarna, och i Nobelpristalet till henne noterades särskilt ”sedlig styrka och känslans religiösa djup”. Det var över huvud taget det passiva skapandet i förbindelse med den goda svenska folksjälen som hedrades i det mest prestigefyllda hyllningstal en kvinnlig svensk författare dittills hade fått.

Tre godmodiga roller

Selma Lagerlöf var vid denna tid befäst i rollen som ”sagoförtäljerskan”, från barndomens dagar mättad med legender och sagor. Som ”sedlighetsdanare” hade hon förmåga att väcka religiösa känslodjup och därmed ge en positiv inverkan på kulturen. Och i författarskapets kreativa process var Selma Lagerlöf ”sierskan”, ett medium med visionär förmåga att se bortom den omedelbara verkligheten och framlocka dolda budskap. Det är tre godmodiga kvinnoroller. Det aktiva konstnärliga skapandet och den intellektuella förmågan rymdes inte i dessa föreställningar om Selma Lagerlöf för hundra år sedan.

Denna bild av henne närde länge svenska litteraturforskares uppfattning att hennes författarskap var enkelt och ointressant. Och mot denna ståndpunkt tog Lagerlöfforskarna under 1900-talets senare hälft spjärn för att hävda hennes modernitet och medvetenhet, intellektualitet och radikalitet samt hennes betydelse som förnyare av den svenska litteraturen och det svenska språket.

Redan 1932 gjorde Stellan Arvidson en marxistiskt inriktad analys av författarskapet och blev den första forskaren att framhålla Lagerlöf som idédebattör. Gunnar Ahlström fördjupade synen på Lagerlöfs politiska radikalitet i Den underbara resan. En bok om Nils Holgersson, från 1942. Lagerlöfs genomslag som akademiskt forskningsämne sammanföll med att kvinnorna blev markant fler i forskningen efter 1900-talets mitt. Vid denna tid var Lagerlöfs författarskap i stort sett också det enda kvinnliga som uppmärksammades i universitetsundervisningen. För kvinnliga forskare blev Lagerlöf perfekt: kvinnan med högsta status i kanon och ännu outforskad. Ingen kunde ifrågasätta valet av forskningsobjekt, samtidigt som forskningen om Lagerlöf gav utrymme för kvinnoperspektiv. Alla svenska monografier om Selma Lagerlöf skrivna efter 1960 har, med fyra undantag, skrivits av kvinnor.

Texten i centrum

En viktig utgångspunkt för den nya forskningen var författaren Elin Wägners biografi från 1942–43, där hon med psykologisk inlevelse skildrade Lagerlöfs liv och skapande. Wägner byggde vidare på föreställningen om hennes kvinnliga intuition, men omgärdade den med en kvinnopolitisk och ekologisk ideologi liksom hög medvetenhet om författandets villkor.

Kvinnliga forskare som Ying Toijer-Nilsson, Vivi Edström och Gunnel Weidel prövade samvetsgrant och metodiskt om Lagerlöf kunde betraktas som en medveten och modern författare. Edströms doktorsavhandling Livets stigar från 1960 kan framhållas som en milstolpe i svensk litteraturvetenskaplig forskning, då det är den första svenska avhandling som övergett de biografiska utgångspunkter som långt in på 1900-talet dominerade den svenska litteraturforskningen. Edström satte i stället prosan i centrum för analysen.

Föreställningarna att Lagerlöfs skapande var ålderdomligt, passivt och omedvetet har dock fortsatt att spridas i de litteraturhistoriska översiktsverken. I det senaste flerbandsverket över svensk litteratur, Lönnroth–Delblancs Den svenska litteraturen (1987–90, ny reviderad utgåva 1999), betraktar Sven Delblanc författarskapet som en relikt av värmländskt muntligt berättande – ”en episk urkraft” – och sammanfattar Lagerlöfs insatser för svensk litteratur i tre negationer: ”Hon har inte förnyat vårt språk, ej vår människokunskap, ej heller har hon lyckats använda dikten som instrument för idédebatt.”

En förändring sker först i Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien (1996) och i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993–2000). Göran Häggs utgångspunkt är en annan än före­gångarnas när han omedelbart slår fast att Lagerlöf är den största svenskspråkiga författaren över huvud taget och tillsammans med Strindberg den enda svenska klassiker som tillhör världslitteraturen.

I flerbandsverket Nordisk kvinno­litteraturhistoria sprängs för förs­ta gången handbokstraditionens trånga kronologiska placering av Selma Lagerlöf i ”nittitalet”. Här får hon sin plats i det band som skildrar 1900-talet. I en inledning om vad som utmärker 1900-talets litteratur hämtas de flesta exemplen från Gösta Berlings saga, och här vänds på de flesta handboksföreställningar om Lagerlöf – författarskapets anknytning till den muntliga kulturen framhålls som såväl språkligt som medvetandehistoriskt nydanande i en borgerlig skriftkultur och inte som en uråldrig relikt: ”När folket och kvinnorna kom in i samhällslivet slank alltså samtidigt en motström till hela det naturvetenskapliga förnuftet in i skriftkulturen.” Sekelskiftets nya tankemönster och idéer knyts till Gösta Berlings saga: ”Romanens civilisationskritik tar sikte både på de gamla hierarkiernas bristfälliga inre och på krisen i moderniteten.” Det understryks att Gösta Berlings saga står för en modern experimenterande hållning till språkets möjligheter.

Mest översatt

August Strindbergs författarskap har i litteraturhistorien alltid betonats vara framåtpekande. Idéhistoriska och jämförande perspektiv i svenska litteraturhistorier går ofta ut på att visa att Strindberg var en föregångare och påverkade sin samtid. Lagerlöfs författarskap har där­emot knutits starkt till 1890-talet. De sammanhang som lyfts fram kring Lagerlöf har mer gått ut på att visa hur hon påverkades snarare än hur hon har påverkat.

Trots att det hittills knappt har uppmärksammats, finns det dock spår av Lagerlöfs skapande i en mängd svenska författares verk. I hennes samtid var rena efterapningar vanliga. Hennes brevväxling med vännen och författarkollegan Sophie Elkan visar att epigonerna plågade henne. De skrevs mestadels av numera bortglömda författare. Men även Heidenstam beskylldes av Lagerlöf själv för imitation av Gösta Berlings saga i hans stora genombrott Karolinerna från 1897.

Författare som Moa Martinson, Pär Lagerkvist, Sara Lidman, Birgitta Trotzig, Göran Tunström och Kerstin Ekman har alla använt och bearbetat influenser av Lagerlöf. Även utländska författare har förhållit sig till Lagerlöfs författarskap. Gösta Berlings saga kan spåras i den amerikanske Nobelpristagaren John Steinbecks Tortilla Flat från 1935. Lagerlöfs estetik har påfallande likheter med den magiska realismen, en litteraturart som började kartläggas och beskrivas under 1960-talet.

Men de flesta litteraturintresserade världen över är inte bevandrade i Selma Lagerlöfs författarskap. Svenska är ett litet språk som har svårt att nå ut. Ändå var Lagerlöf under sin livstid den mest översatta svenska författaren.