Från Jante till Jag

När jag gick i folkskolan fick vi lära oss att inte börja en mening med jag. Och att inleda två eller fler meningar i rad med detta ord var riktigt illa. I så fall var man självcentrerad, vilket inte var bra. Däremot var jagordet inte helt förbjudet, för hur hade vi annars kunnat skriva den obligatoriska uppsatsen ”Mitt sommarlov”? Jantelagen hade alltså sina sympatiska undantag.

Tjugo år senare när jag gick ­forskarutbildning var ordet jag bannlyst från vetenskapliga texter. Möjligen fick man i förbigående skriva vi, och i övrigt var passivform det enda tänkbara (intervjupersonerna ombads i stället för jag bad intervjupersonerna).

Än i dag händer det att Forskning & Framsteg får forskarskrivna manus som inte med ett ord avslöjar att forskningen varit uttänkt, genomförd och rapporterad av människor. Då kan det behövas en del övertalning för att få artikelförfattarna att inse att en personlig berättelse ökar chansen för att läsarna ska ta till sig även de mer tekniska delarna av innehållet.

Men detta gäller främst skribenter som varit med ett antal år. Yngre personer, de som formats av 1980-talets och senare decenniers tidsanda, har drabbats av nästan det omvända sociala trycket. Nu gäller det att synas och höras – och det verkar vara en gängse uppfattning att framgång, numera närapå liktydigt med kändisskap, inte alltid hör ihop med talang eller kompetens utan lika ofta med att kunna bullra tillräckligt högt på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Om man roar sig med att i det nationella bibliotekssystemet Libris se efter hur vanligt ordet jag är i titlar på publicerade verk under 2000-talet finner man en mer än trefaldig ökning sedan 1970-talet, trots att antalet publicerade boktitlar bara fördubblats.

Det verkar alltså vara hög tid för F&F:s Tema Jag.