Måste allt vara vackert?

Det finns inget tvivel om att Darwins förklaring är den korrekta när det gäller livets utveckling här på jorden. Ingen kan med bibehållen trovärdighet ifrågasätta evolutionen och dess betydelse för att det ser ut som det gör. Men man kan paradoxalt nog argumentera på rakt motsatt vis när det gäller den fysiska världen. Där förväntar man sig en inbyggd skönhet och perfektion och flirtar aningslöst med religiösa föreställningar.

Det är visserligen en nödvändig naturvetenskaplig metodik att söka enkelheten. När man finner en enkel lösning på ett komplicerat problem tycker man i allmänhet att den är vacker, och på så sätt blir det också skönheten man söker efter.

Men sökandet efter skönheten har varit så framgångsrikt att den upphöjts till en princip som förutsätts existera också utanför människan. Och häri ligger förstås en stor risk. Det kan ju trots allt vara så att världen i grunden inte är särskilt vacker. I någon mening befinner sig fysiken i samma läge som biologin gjorde före Darwin. Kanske får vi gå tillbaka ända till Linnés tid för att hitta en inställning till biologin som är i linje med den nu förhärskande inom fysiken. Linné skriver:

När man sätter sig här på sommaren och lyssnar på göken och alla andra fåglars sång, insekternas gnissel och surr, när man betraktar blommornas lysande och glada färger, då bliver man helt förstummad inför Skaparens otroliga rikedom…

I dag vet vi vad som ligger bakom denna livets mångfald på jorden. Och den viktigaste ledtråden är att den biologiska världen inte är perfekt. Det finns avvikelser, brister, anomalier. Det torde ju vara uppenbart för de flesta att oavsett hur underbart finurlig den mänskliga kroppen är, så är den långt ifrån perfekt. Sviktande syn och värkande ryggar drabbar de flesta. Och varför ska kvinnor föda barn med smärta?

Det är inte de perfekta konstruktionerna utan just brister och uppenbara misstag som otvetydigt bekräftar det historiska förlopp som ligger bakom den biologiska mångfalden. Föreställningen om en intelligent skapare som finurligt knåpat ihop de levande organismerna blir i ljuset av dessa historiska realiteter obegriplig. Jag ser detta problem som ännu svårare för den troende kreationisten att lösa än det klassiska teodicéproblemet där gudens godhet och allsmäktighet ställs mot all den ondska som finns i världen.

I fysiken och hos universums grundläggande lagar har det utan undantag handlat om att hitta det perfekta. Men kanske kommer vi att upptäcka riktigt tarvliga nödlösningar när vi har grävt tillräckligt djupt i naturens hemligheter? Naturlagarna kanske inte måste vara vackra och enkla?

När partiklar får tillräckligt hög energi vet vi att de lagar vi nu känner bryter ihop, men vi är förstås övertygade om att nya tar vid och reder ut vad som ska hända. Men tänk om det finns situationer när naturen står handfallen och allt bara brakar ihop? Precis som när en alldeles vanlig dator hänger sig. Kanske är det någon märklig händelse, som ingen föreställt sig skulle kunna inträffa, som får allt att ta slut? Som att någon högt reciterar denna sida av text baklänges stående på händer? Kanske universum upphör att existera just när detta för första gången inträffar?

Meningen med världen kan vara att genomskåda den och att hitta motsägelsen. Finn fem fel, fast på kosmiska skalor! Ett första tecken i denna riktning kan vara den standardmodell för partikelfysiken som de senaste decennierna etablerats för att beskriva nästintill all fysik. Länge har man undrat varför de drygt tjugo olika parametrar som beskriver modellen har de värden de har. Nog måste det finnas en elegant förklaring? Men kanske finns det ingen. Det kan i stället handla om historiska tillfälligheter i skapelseinfernot för nära 14 miljarder år sedan. Eller finns där en historia som sträcker sig obegripligt mycket längre tillbaka och som ger en, återigen, historisk förklaring till varför allt är som det är?

För egen del tycker jag att detta skulle vara ännu mer spännande än att ständigt bara hitta det perfekta. Lite grann som i det dagliga livet som ju sannerligen är fullt av besynnerligheter som det är svårt att finna någon mening med. Och jag tror uppriktigt att vi egentligen inte vare sig vill ha eller orkar med en helt rationell tillvaro. Vi behöver de små avvikelserna och de historiska anomalierna. Och kanske vi till och med behöver det absurda och avvikande på den mest fundamentala nivån i naturen? På sätt och vis leder ju detta till bättre historier att berätta. Jag har alltid varit avundsjuk på alla biologer som har så många goda anekdoter att berätta om hur livet på jorden har utvecklats. Själv får jag hålla till godo med halvkvädna visor om sökandet efter det perfekta som – får jag villigt erkänna – blir ganska tjatiga i längden.

De idéer inom strängteorin som nu vägleder konstruktionen av realistiska modeller av det tidiga universum inger vissa förhoppningar i detta avseende. Man har sett sig tvungen att tillgripa de mest märkliga konstruktioner med extra dimensioner formade till långa trattar där ytorna, så kallade bran av olika slag, glider hit och dit för att allting ska bli rätt. Och en dag kan också detta bli till underhållande berättelser om hur det gick till när världen skapades och hur lätt det hade kunnat gå snett. I ett universum som i grund och botten inte är perfekt, där det inte finns någon plan för skapelsen – vare sig grundad i medveten planering eller matematisk nödvändighet – kommer många viktiga frågor att sakna svar: det bara blev så!

Vi kommer fortfarande att kunna göra förutsägelser. Med kännedom om strängteorins matematik, och givet vår existens, kommer man att kunna beräkna sannolikheter för olika kombinationer av egenskaper hos vårt universum. Men det kommer ändå att handla om något helt annat än vad vi hittills har ägnat oss åt.

Ännu letar många vidare i den fåfänga förhoppningen att världen i grund och botten ändå är just perfekt. Det måste vi göra. Vad som ska lämnas åt slumpen är ju långt ifrån självklart. Och kanske finns det fortfarande lite skönhet kvar att leta efter.

Den slutsats vi leds fram till är att det i grunden inte finns någon större skillnad mellan den biologiska och den fysiska världen. Skönhet utan en skapare – vare sig den nu hänför sig till det biologiska eller det fysiska – är den mindre skön? Hur var det Kant definierade skönheten? Regelbundenhet utan lag, ändamålsenlighet utan syfte.

Kommer ett sådant universum att sakna mening? Möjligen kan man resonera precis tvärtom och säga att det är vi och bara vi som är världens mening. Ett från början dött och meningslöst universum som vaknar till liv, blir medvetet om sig självt, och själv skapar mening. Kan det bli vackrare?