25-årsjubilerande virusfynd

Årets Nobelpris i medicin eller fysiologi belönar två olika forskningsinsatser där den gemensamma nämnaren är att pristagarna har identifierat sjukdomsframkallande virus.

Den tyske forskaren Harald zur Hausen belönas med hälften av priset för att han år 1983 visade att humant papillomvirus ligger bakom cancer i livmoderhalsen, en helt ny tanke vid denna tid.

Den andra prishalvan går till de franska forskarna Luc Montagnier och Françoise Barré-Sinoussi för att de, också år 1983, lyckades karakterisera ett dittills okänt virus, hiv.

Fick rätt forskare pris?

Denna belöning har väckt uppmärksamhet eftersom en amerikansk forskare, Robert Gallo, länge varit ledande inom hiv-forskningen i USA. Han är en framstående forskare inom retrovirusfältet och var en av dem som kunde visa att hiv-virus leder till aids. Han låg länge i konflikt med Luc Montagnier när de båda ville ha äran av att ha karakteriserat viruset (och framför allt patenträttigheterna). År 1990 bestämdes att Luc Montagnier var den som upptäckt hiv-viruset, och år 2003 slöt de båda slutgiltigt fred och publicerade en gemensam artikel i tidskriften New England Journal of Medicine där de erkände varandras arbeten.

Frågan om varför han inte delar priset väcktes redan vid den presskonferens där pristagarna presenterades. Då sade Nobelkommitténs ordförande Bertil Fredholm att ”när det gäller att ta reda på vem som gjort vad i Nobelprissammanhang, anser vi att det är vi i Nobelkommittén som är experterna”. Det är också uttalat i prisbeskrivningen att det är just själva upptäckten som belönas och den gjordes i Paris.

Enligt stiftelsereglerna för Nobelprisen går det att som flest låta tre forskare dela på ett pris. Den konspiratoriskt lagda kan fundera på om årets konstruktion handlade om att utesluta en forskare. Varför valde ni egentligen att belöna två olika virusupptäckter samma år?

– Som jag sa på presskonferensen så föll det sig naturligt eftersom båda upptäckterna skedde ungefär samtidigt, säger Bertil Fredholm.

En genomgång av tidigare pris ger också en fingervisning om att när ett visst forskningsområde belönas, kan det dröja många år innan det åter blir aktuellt.

Avslöjandet begränsade katastrofen

Sedan år 1981, när de första aidssjuka började uppmärksammas i USA, har 60 miljoner människor världen över smittats med hiv, och 25 miljoner människor har dött i aids. I dag är sjukdomen som mest utbredd i Afrika söder om Sahara, och det är framförallt kvinnor som drabbas. Viruset, som vi nu vet härstammar från schimpanser, har orsakat en pandemi av en omfattning som människosläktet aldrig tidigare råkat ut för.

– Om man inte så pass snabbt hade lyckats identifiera viruset bakom sjukdomen hade situationen kunnat vara ännu värre, säger Maria Masucci, professor i virologi vid Karolinska Institutet och ledamot av Nobelförsamlingen.

Att kunna känna igen viruset och de antikroppar som immunsystemet skapar för att försöka skydda sig, innebar att det gick att börja ställa diagnos och även att analysera blodprodukter för att kunna sortera bort smittat blod. Användning av virusdödande läkemedel har också gjort det möjligt att skydda nyfödda barn från att smittas av sin mamma.

I sitt arbete på Institut Pasteur i Paris analyserade Françoise Barré-Sinoussi och Luc Montagnier prover de fått av läkare som stött på patienter med den mystiska immunbristsjukdomen som dök upp i början av 1980-talet. De trodde att det kunde vara ett så kallat retrovirus som låg bakom. Retrovirus kallas så, eftersom de bär sin arvsmassa i form av rna. För att kunna foga in sig i en kidnappad värdcells arvsmassa måste viruset tillverka ett enzym kallat omvänt transkriptas, som kan översätta rna till dna. Luc Montagnier tog fram lymfknutor från en patient, och celler från dessa odlades i odlingsskålar. I odlingsvätskan kunde Françoise Barré-Sinoussi påvisa enzymaktivitet, och då stod det klart att det handlade om ett retrovirus.

Därefter gick det att med hjälp av elektronmikroskopi avbilda hur det bildades nya retroviruspartiklar som knoppades av från de infekterade cellerna. De celler som viruset infekterade var ett slags vita blodkroppar som kallas T-celler. Dessa smälte då ihop och dog, vilket förklarade varför de som smittades med sjukdomen hade så låg halt av dessa celler. Viruset fick sitt namn: humant immunbristvirus. Det visade sig tillhöra en undergrupp av retrovirus, ett så kallat lentivirus. Detta var det första lentivirus som man har sett kunde infektera människor. Att det just är immunsystemets celler som drabbas innebär att kroppen är maktlös mot viruset.

I dag finns inget bot eller förebyggande behandling. Men kombinationer av antivirala läkemedel gör att den som får tillgång till dessa kan leva i många år med sjukdomen.

Papillomvirus orsakar cancer

När Harald zur Hausen år 1974 föreslog att det var humant papillomvirus, HPV, som gav upphov till cancer i livmoderhalsen var han ensam om den idén. En mer spridd uppfattning var att det snarare var herpesvirus som låg bakom.

För att styrka sin hypotes började han leta efter virusarvsmassa som hade infogats i tumörceller. För att finna detta virus-dna konstruerade han små, enkelsträngade dna-bitar med vilka han försökte ”fiska” fram matchande virus-dna ur tumörcellerna. Han började med små dna-bitar som han utvann ur fotvårtor, och finslipade sin teknik allteftersom.

Det tog nästan tio år innan han till slut lyckades få fram virus-dna ur tumörceller, och år 1983 beskrev han HPV av en variant som kallas 16. Därefter hittade han en annan variant kallad 18. Tillsammans finns dessa båda i cirka 70 procent av alla livmoderhalscancertumörer. Han hittade också virus-dna i celler från andra typer av tumörer, som i peniscancer, munhålecancer, tonsillcancer och i en del former av slidcancer.

Det visade sig att vid en infektion tillverkas i de allra flesta fall nya virus, och det bildas så småningom en ofarlig vårta. Men i en bråkdel av fallen infogas en liten del av virusets arvsmassa i värdcellens dna. Då sker inte någon nytillverkning av virus, bara celldelning. Efter tiotalet år kan det uppstå en tumör.

Vi tänker ofta på papillomvirusinfektioner ur ett västerländskt perspektiv, men det är framför allt kvinnor i fattiga länder som drabbas. Mellan 50 och 80 procent av världens sexuellt aktiva befolkning är infekterad med HPV, som ligger bakom ungefär 5 procent av all cancersjukdom i världen. Varje år drabbas 500 000 kvinnor av livmoderhalscancer, och 250 000 avlider årligen i sjukdomen.

Harald zur Hausens stora insats var att han distribuerade HPV 16 och 18 till forskarvärlden, och i dag finns vaccin mot dessa båda typer.

– Det är underbart bra att vi nu kan ge unga flickor vaccin! Och en tydlig gemensam nämnare mellan de båda prisbelönta upptäckterna är att båda räddar människoliv, säger Maria Masucci.