Svenska koncentrationsläger?

Boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga (Natur & Kultur) har fått stor uppmärksamhet. Flera forskare är dock skeptiska till framför allt titeln.

– Det är vilseledande för dagens publik att tala om koncentrationsläger, säger Karl Molin, som är professor i historia vid Stockholms universitet.

– Folk associerar direkt till taggtråd, vakter och folk som dör i stort antal. Det var det inte alls fråga om i dessa redan välkända interneringsläger.

Han skriver i ett e-brev ”att kalla de svenska interneringslägren för koncentrationsläger är ett hån mot dem som levde och dog i de läger som i historieskrivningen och i det allmänna språkbruket benämns koncentrationsläger. I ett av de läger som jag själv skrev om en gång ordnade man studiecirklar i marxism, och jag vill minnas att man också gav lägerchefen en reservoarpenna i avskedspresent när lägret upplöstes. Hur vanligt var det i Auschwitz?”

Klas Åmark, även han professor i historia vid Stockholms universitet, är också kritisk.

– Dessa läger är redan väl kända och brukar kallas interneringsläger, säger han. En marginell företeelse som inte präglades av våld. Ordet koncentrationsläger ger helt fel föreställningar och associationer.

Enligt Nationalencyklopedin präglas koncentrationsläger av ”slavarbete”, ”grymma bestraffningar” och ”olidliga levnadsförhållanden”.

Tobias Berglund vid Uppsala universitet, som tillsammans med journalisten Niclas Sennerteg har skrivit boken, säger att de vill historisera och nyansera begreppet koncentrationsläger.

– De som är kritiska verkar inte ha läst boken, säger han. Vi använder inte ordet i löpande text.

Men då verkar det väl konstigt att använda ordet i titeln?

– Vi vill diskutera begreppet och använda den dåtida betydelsen, säger han.