Före sin tid, men ändå inte
I sin bok Philosophie zoologique, som utkom i två band år 1809, grundlade den franske biologen Jean-Baptiste de Lamarck (som för övrigt uppfann ordet biologi) den första sammanhängande evolutionsteorin. Bokens grundidé är att individuella erfarenheter och ändringar i vanor och miljö leder till ärftliga förändringar så att livsformerna utvecklas.
Hans teori föll snart mer eller mindre i glömska, men blev åter aktuell sedan Darwins alternativa utvecklingslära lagts fram precis 50 år senare (mer om darwinismen på annan plats i detta nummer).
Lamarcks idéer ansågs länge galna och fick sin nesliga kulmen i den jordbruksforskning som under flera decennier i mitten av 1900-talet leddes av den sovjetiske genetikern Trofim Lysenko. Men på senare år har så kallad epigenetisk forskning visat att vissa individiella erfarenheter faktiskt sätter permanenta spår i arvsmassan.
