Genernas geografi

I somras presenterades en europeisk kartläggning där forskare hade analyserat hur människor från olika länder är släkt. Ett faktum som väckte stor uppmärksamhet i medierna var att svenskar låg så nära nordtyskar. Men när man tittar närmare på Sverige gäller inte den sanningen för hela landet. Tvärtom visar sig svenskar vara mer olika än vad man hade kunnat tro med tanke på hur litet landet är.

Kartorna stämmer överens

För att utröna hur de olika ländernas befolkningar hänger ihop undersökte forskarna nära 310 000 ställen i arvsmassan, där man sedan tidigare vet att det finns enskilda baser som är utbytta. Studien omfattar knappt 2 500 personer från tjugo europeiska länder.

Det blev tydligt att den genetiska kartan stämmer förvånansvärt väl överens med den geografiska. Att den genetiska spridningen är större i nord–sydlig riktning beror på att invandringen norrut fördröjdes på grund av inlandsisen, medan det inte var några problem för människor att sprida sig i öst–västlig riktning.

Kartan bygger på blodprover från varje land, och att göra det urvalet var en utmaning. I länder med stora olikheter fick man till och med ta med två grupper. Italien representeras exempelvis av en nordlig och en sydlig population, och så även Spanien och Tyskland.

Faderskapsmål och folkvandringar

Från Sverige skickades prover från ett femtiotal Uppsalamän. De var resultatet av ett tidigare samarbete mellan rättsgenetiker, evolutionsgenetiker och arkeologer när de för första gången undersökte hur den genetiska spridningen ser ut inom Sverige.

– I vårt arbete med exempelvis faderskapsmål och brottmål behöver vi jämföra prover mot en referensgrupp, och frågan var om vi kan använda vilken grupp som helst, säger Andreas Tillmar, genetiker vid Avdelningen för rättsgenetik och rättskemi, Rättsmedicinalverket i Linköping.

Antingen man vill avgöra faderskapsmål eller är intresserad av hur genetisk spridning har skett historiskt, finns fördelar med att studera den manliga Y-kromosomen. En anledning är att de felkopieringar, mutationer, som finns i denna kromosom förändras långsamt. Det beror på att dessa mutationer bara ärvs från far till son, till skillnad från alla andra kromosomer som både män och kvinnor bär på.

Det var när den senaste inlandsisen drog sig tillbaka för knappt 10 000 år sedan, som moderna människor vandrade in och bosatte sig i det som vi i dag kallar Sverige. Längs västkusten har arkeologer funnit drygt 9 000 år gamla fynd från de äldsta stenåldersbosättningarna. Forskarna hoppades att i Y-kromosomerna kunna se spår av hur folk har vandrat in och bosatt sig i olika delar av landet. Man valde ut regioner som förhoppningsvis skulle berätta skilda demografiska historier. Ett urvalskriterium var platser där man funnit arkeologiska fynd.

– Det går att uppskatta hur stor spridning det varit mellan populationerna genom att se hur arkeologiska fynd grupperar sig, säger Anders Götherström, docent i evolutionsgenetik vid Uppsala universitet.

Tydliga områden i Sverige

Ett annat urvalskriterium var geografiskt, exempelvis isolerade öar. De sju områden som undersöktes var: Östergötland/Jönköping, Gotland, Skaraborg, Värmland, Uppsala, Västerbotten och Blekinge/Kristianstad.

– Jag valde prov utifrån de sista fyra siffrorna i personnummer hos män som var födda i slutet av 1960-talet, och då följde numren de gamla länsindelningarna, säger Gunilla Holmlund, biträdande chef vid Avdelningen för rättsgenetik och rättskemi, Rättsmedicinalverket.

Som referensmaterial ingick även en samisk population i Jokkmokk och en finsk grupp i Österbotten. Totalt var drygt 380 män med i studien.

Forskarna studerade sammanlagt 25 platser på Y-kromosomen, bland dessa nio ställen där korta delar av arvsmassan upprepar sig ett antal gånger. Då bildas så kallade short tandem repeats (se rutan här intill). Antalet upprepningar skiljer sig mellan individer, och söner ärver sin fars variant.

Sverige är inte något stort land, men skillnaderna mellan olika områden visar sig ändå vara tydliga. I dag finns 13 olika gengrupper bland de undersökta svenskarna. Hela 37 procent av männen tillhör den vanligaste varianten, och denna är också mest förekommande i fem av områdena: Gotland, Uppsala, Blekinge/Kristianstad, Värmland och Västerbotten. Den näst vanligaste varianten förekommer mest i Skaraborg och Östergötland/Jönköping. De tre vanligaste genvarianterna uppstod i det som i dag är Västeuropa.

Den fjärde vanligaste ses i dag mest i norra Sverige och dominerar också i de två referensgrupperna, den finska och den samiska populationen. Troligen uppstod den i nuvarande Östeuropa.

Att genetiska olikheter dröjer sig kvar beror på att det har funnits hinder för hur människor har kunnat sprida sig.

– Om det är liten kontakt mellan nyinflyttade grupper kommer de olika grupperingarna att skilja sig åt alltmer med tiden. Men om det däremot sker stort genetiskt utbyte mellan grupper kommer de gamla skiljelinjerna att så småningom suddas ut, säger Anders Götherström.

Hur ska skillnaderna tolkas?

Det svenska område som avviker mest från de andra är Västerbotten, och Västerbotten ligger också närmast de båda referenspopulationerna.

Här förekommer den fjärde vanligaste varianten tillsammans med en femte variant hos hela 37 procent av männen – medan dessa båda varianter står för maximalt 15 procent i andra områden. Skillnaden kan delvis förklaras av en närmare relation till samiska och finska grupper. Den femte varianten, som är ovanlig i resten av Sverige, är däremot vanlig i Tyskland och Nederländerna.

Docent Thomas Wallerström är verksam vid Institutt for arkeologi og religionsvitenskap, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim. Han är medeltidsarkeolog och har arbetat mycket med koloniseringen av norra Skandinavien. Genom att studera skriftliga källor kunde han förklara varför en tysk och nederländsk genvariant är vanlig i Västerbotten. Just här var det periodvis mycket ont om män, exempelvis under 1600-talet när det skedde stora utskrivningar till arméerna. År 1571 hade Västerbotten bara 0,1 invånare per kvadratkilometer, vilket kan jämföras med runt 5,5 invånare på samma yta i Blekinge/Kristianstad eller i Uppsala.

I klagobrev till kungen går det att läsa att männen är så få att de inte ens räcker till för att skicka ut på fiske, vilket enligt brevskrivarna är förklaringen till att fiskeskatten inte hade betalts. Olika källor visar också att det samtidigt kommit att bo många människor med tysk- och nederländskklingande namn i prästgårdar och officershem i området. Deras expertis inom militärväsen och administration gjorde att de gärna tillsattes som kungliga tjänstemän överallt i stormaktstidens Sverige.

I ett sådant läge är det inte svårt att tänka sig att genetisk påverkan från tyska och nederländska män kan ha gett bestående avtryck.

– Vissa av dessa specialister gifte sig med kvinnor från trakten, medan andra nog satte avtryck ändå, säger Thomas Wallerström.

I Värmland var situationen helt annorlunda, vilket kan spåras i genetiken som här uppvisar stor blandning. Området skiljer sig från angränsande norska områden och från det geografiskt närliggande Skaraborg. Värmland skiljer sig också mest från de båda referenspopulationerna, vilket kan avspegla områdets mycket snabba kolonisation jämfört med landet i övrigt. Befolkningen åttafaldigades här (från 0,6 till 4,8 invånare per kvadratkilometer) mellan åren 1571 och 1751.

Värmland förvånansvärt lite norskt

Till skillnad från exempelvis Västerbotten gick männen i Värmland inte ut i krig, eftersom gruvorna och järnbruken i Bergslagen måste hållas i gång. Snarare flyttade unga män dit från andra delar av Sverige.

– Eftersom Bergslagen var skyddat från utskrivning till armén valde stridsföra män att i stället ta de ibland livsfarliga jobben i gruvorna. De tänkte kanske att de då åtminstone fick dö hemma, säger Thomas Wallerström.

Men det var inte bara svenska män som strömmade in, utan även tyskar, valloner, danskar, finnar och norrmän. Värmland låg helt enkelt i skärningen mellan Sveriges och Norges framväxande kungadömen.

Det mest oväntade resultatet enligt Anders Götherström och Thomas Wallerström är att det fortfarande finns en så tydlig skiljelinje mellan väst och öst i Sverige. Gränsen går genom Vättern, en djup och kall sjö.

– Vanligen har vattendrag förenat områden och varit en färdväg, men så var det inte här, säger Anders Götherström.

– Vättern lär vara osedvanligt svår att färdas på. Folk kunde ju inte simma, så det var nog avskräckande att ge sig över denna stora sjö, tillägger Thomas Wallerström.

Denna kulturella vattengräns är mycket gammal. Andreas Tillmar har gjort beräkningar som tar hänsyn till hur stora de genetiska skillnaderna är mellan öst och väst. Med en skattad generationslängd på 30 år, tycks skillnaden ha uppstått redan för omkring 6 000 år sedan, under stenåldern.

Uppsala mest representativt

Av de sju undersökta regionerna visade sig Uppsala vara mest representativt för hela Sverige, eftersom populationen genetiskt sticker ut minst. Men trots att den genetiska profilen är blandad är den kanske ändå inte helt representativ för Sverige.

– Det förekom ju en del invandring av valloner till Uppsala under 1600-talet. Så det är en tänkbar förklaring till att svenskar och nordtyskar liknade varandra mest i den stora studien, säger Gunilla Holmlund.