Darwins mekanism

I år är det 200 år sedan den första sammanhängande evolutionsteorin lades fram. Inte många kommer att bry sig, dock. Den biolog som år 1809 framförde teorin i sin bok Zoologisk filosofi, fransmannen Jean-Baptiste de Lamarck, blev nämligen inte bara negligerad utan så småningom även begabbad som en av de mest vilsegångna i vetenskapshistorien.

Precis 50 år efter bokens utgivning överskuggades han av en annan naturforskare, född just 1809, som också kommit fram till att livet på jorden utvecklas och nya arter uppkommer: engelsmannen Charles Darwin. Det som Darwin tillförde var en mekanism. Lamarck hade föreställt sig att giraffen fick sin långa hals genom att många generationer av djuret sträckt sig efter blad i de högt belägna trädgrenarna. Darwin, å sin sida, insåg att giraffer med något längre hals än andra haft större chans att nå maten och därmed överleva och få ungar. Naturligt urval, kallade han det.

Varken Lamarck eller Darwin hade en aning om hur detta går till rent biologiskt. Ärftlighetens principer blev inte allmänt kända förrän i början av 1900-talet, då den österrikiske munken Gregor Mendels 40 år gamla experiment med ärtväxter återupptäcktes. Sedan dröjde det ytterligare 50 år innan strukturen hos den arvsbärande molekylen dna klarlades. Och först på 2000-talet stod det klart att Lamarcks idé om att individuella erfarenheter sätter spår i kommande generationer faktiskt stämmer i en del fall.

Ordet lamarckism har kommit att beteckna en evolutionslära som bygger på en rad felaktiga tankar, men dels gjorde Lamarck själv inte alla dessa misstag, dels svarade Darwin för några av dem. Men det blev – självfallet helt riktigt – Darwin som gick till eftervärlden tack vare sin lika enkla som geniala idé: att inte alla djur och växter får lika mycket avkomma och att de som får fler ättlingar sätter mer avtryck i kommande generationer.