JO – en stark man på folkets sida

En präst i 1870-talets Sverige tröttnade på en ständigt försenad konfirmand och arrangerade en skenhängning av den skräckslagne pojken med rep inne i kyrkan. Händelsen skulle nog aldrig ha blivit känd om prästen inte hade blivit JO-anmäld.

– Alla JO-anmälningar finns arkiverade, och detta källmaterial ger fantastiska historiska interiörer, säger Mattias Tydén, fil.dr i historia och verksam som forskare vid Institutet för framtidsstudier i Stockholm. Tillsammans med kollegan Urban Lundberg, även han fil.dr i historia, driver han ett forskningsprojekt om JO:s 200-åriga historia.

– Vi tittar på de inkomna skrivelserna och de tryckta ämbetsberättelserna, som sammanfattar verksamheten, säger Urban Lundberg.

Varje inkommen skrivelse bildar en akt, där det finns svar från berörd myndighet och efter hand ofta expertutlåtanden. En akt kan vara flera hundra sidor tjock. I början handlade det om ett par dussin ärenden om året, men antalet steg med tiden. År 1887 var det över ett hundra ärenden, och på 1950-talet hade antalet årliga anmälningar ökat till ett par tusen. År 1957 fick JO nämligen i uppdrag att granska även kommunal verksamhet.

Två seklers klagomål

Nu för tiden får JO in omkring 6?000 anmälningar per år. Sedan 1976 finns det dessutom inte en utan fyra justitieombudsmän – och totalt arbetar omkring 55 personer på ämbetet.

Mattias Tydén och Urban Lundberg undersöker relationen mellan stat och individ. De analyserar mötet mellan makt och medborgare och hur lagar har tillämpats.

– JO-anmälningarna handlar för­stås om klagomål på hur någon ämbetsman har skött sig, berättar Urban Lundberg. Men syftet med vårt forskningsprojekt är att med JO som nav försöka se hur samhället har förändrats. Vad har svenskarna klagat på och varför?

Värnplikten gav nya ärenden

I början, under decennierna närmast efter 1809, dominerade klagomål över felaktiga domslut. Rättssystemet var i fokus.

I slutet av 1800-talet rörde de flesta frågor yttrandefrihet och föreningsfrihet, för att vid sekelskiftet 1900 alltmer handla om militära ärenden.

– Anmälningarna visar tydligt tids­andan och vilka frågor som präglar samhället. Militärärendena speglar förstås att man införde allmän värnplikt vid denna tid, säger Urban Lundberg.

Från och med 1930-talet är det välfärdsstatens institutioner som är i centrum för anmälningarna. Den senaste tiden handlar många frågor om integritet och information i register.

Mattias Tydén berättar att han har förvånats över hur stark rättighetstanken är i JO:s arbete. Medborgaren förutsattes redan från början, år 1809, vara både läskunnig och insatt i juridik. Den gamla underdåniga undersåten blev nu en myndig medborgare som förutsattes kunna ta vara på sig själv i det moderna Sverige som växte fram.

– Det finns en bild av Sverige som ett land med en gammal samförståndsanda, säger Mattias Tydén, och vid JO:s tillkomst anspelade man på den traditionen. Institutionen var ytterligare ett uttryck för de många kontaktytorna mellan överhet och vanligt folk, ansåg man.

Unik svensk konstruktion

JO:s tillkomst var ett uttryck för pluralism i statsapparaten, med bland annat en fristående riksdag och självständiga domstolar. Man talade om JO som en ”folkets trygghet mot styrelsens energi”.

Justitieombudsmannen skulle vara en gränspolis för myndighetsutövarna, men så var det också ett omtvistat ämbete från början. JO var inte en del av regeringsformens förarbete, utan tillkom i all hast i slutet av processen. Det var bråttom, för det behövdes en konstitution för att få till en fred med ryssarna. Det finns ingen dokumentation av hur JO tillkom, men juristen och publicisten Hans Järta har utpekats som en av arkitekterna.

Ämbetet var en unik svensk konstruktion – det fanns inga utländs­ka förebilder. Det första land som kopierade modellen var Finland, år 1919. Sedan dröjde det till efterkrigstiden innan fler länder började inrätta liknande ombudsmän.

Konstitutionen som skapades 1809 utgick från tanken på maktdelning, och JO tillsattes för värna medborgarnas intressen gentemot statsmakten och maktmissbruk. Det fanns dock en viss kontinuitet från äldre tider. Redan Karl XII hade år 1713 tillsatt en ”Kungens Högste Ombudsman” då han befann sig i Turkiet. Han hade då varit i fält i närmare tretton år och administrationen hade hamnat i oordning, varför denne kungens ombudsman skulle se efter att ämbetsmännen skötte sig och följde lagar och påbud. År 1719 bytte denne ombudsman namn till justitiekansler.

Tillsättningen vanlig stridsfråga

Som en följd av bland annat Gustav IV Adolfs impopulära styre under 1800-talets första decennium, som brukar kallas för ”järnåren”, var individens rättigheter i fokus vid 1809 års riksdag. Men själva diskussionen om individens rättigheter hade börjat föras redan under frihetstiden på 1700-talet.

– Man utgick från att lagarna i sig var goda, säger Urban Lundberg, men ändå kunde dålig praxis leda till felaktigheter. Så själva verkställandet var haken. Därför, resonerade man 1809, skulle justitieombudsmannen komma åt enskilda ämbetsmän som inte skötte sig.

En vanlig stridsfråga handlade om vem som skulle tillsätta justitie­ombudsmannen. Fram till någon gång under andra hälften av 1800-talet präglades också ämbetet i hög grad av vem som innehade posten som JO.

– Under 1800-talet kunde justitieombudsmännen skriva långa filosofiska traktater i sina ämbetsberättelser, säger Urban Lundberg. Detta var innan befattningen professionaliserats.

Mattias Tydén menar att JO:s praxis redan från början präglades av starka principer – att rätt ska vara rätt. Även kriminellt belastade personer kunde få rätt i enskilda saker, om övergrepp skett. Principerna var viktiga. Under 1800-talet var JO mer aktiv: väckte åtal, föreslog lagar, bevakade offentlighetsprincipen, verkade för öppenhet, agiterade mot kroppsstraff och godtycklighet.

Men under 1900-talet blev ämbetet alltmer uddlöst. Antalet anmälningar ökade, men i och med parlamentarismens genombrott försvann JO:s unika position som grundlades i samband med maktdelningsprincipen i 1809 års regeringsform.

Blev uddlös pekpinne

JO-ämbetet innehades så gott som uteslutande av jurister. Den förste JO, friherre Lars August Mannerheim, utgör dock ett undantag. I början brukade JO väcka åtal vid fel, men efter hand blev de mer uddlösa erinringarna allt vanligare.

– JO blev med tiden mer av en pekpinne än en bestraffare, säger Urban Lundberg.

Hur det gick för prästen som satte en snara kring halsen på den försenade konfirmanden? Ärendet gick från JO till domkapitlet, och slutligen dömdes den nyckfulle gudsmannen till en månads avstängning från sitt ämbete.