Det osannolika har hänt

Två satelliter – en amerikansk kommunikationssatellit och den avlagda ryska militär rymdfarkosten Kosmos – slog nyligen ihop med en hastighet uppskattad till 40 000 kilometer i timmen. Av 560 kilo telesatellit och ett knappt ton rymdfarkost blev cirka sex hundra skrotbitar som nu färdas i bana däruppe.

Över 600 000 konstgjorda satelliter större än 1 centimeter rör sig i banor runt jorden. Av dessa är bara 3 000 aktiva satelliter, resten är kosmiskt bråte på sammanlagt 5 000 ton. Det kan vara allt från den rymdhandske som astronauten Ed White förlorade på sin första rymdpromenad till en bit av den skruvdragare som Christer Fuglesang råkade släppa i väg under sitt jobb på den internationella rymdstationen.

Både europeiska och amerikanska rymdstyrelserna håller ett öga på alla rymdbitar som överstiger 10 centimeter, i dag drygt 18 000. Det senaste skräptillskottet hotar varken rymdteleskopet Hubble, 600 kilometer ovan jord, eller rymdstationen på 400 kilometers höjd. Under de senaste 20 åren har bara tre större kollisioner inträffat, dock ingen så kraftig som den senaste. Men mängden rymdbråte växer ständigt: en drygt tjugo år gammal rysk Kosmossatellit med kärnreaktor ombord föll sönder häromåret, och år 2007 sprängde Kina en av sina gamla satelliter på 800 kilometers höjd.

Risken att en liten satellit på 400 kilometers höjd ­träffas av en minst 10 centimeter stor skräpbit är en på 15 000 år. Men satelliterna är många och olika stora, och den sammanlagda risken att krocka beräknas därför till en per tio år.

Än så länge finns inga trafikregler i rymden, och heller inga internationella avtal om att städa efter sig.