Månen i närbild
Den japanska rymdsonden Kaguya har i över ett år jobbat med att kartlägga vår följeslagare och försöka lösa dess gåtor, varav den allra största är hur månen kom till. I dag tror man att den bildades när ett rymdobjekt, dubbelt så stort som Mars, kraschade mot den mycket unga jorden för ungefär 4,5 miljarder år sedan.
Det förklarar månens ålder, dess storlek och kemiska sammansättning. Men varför har månen två så olika ansikten? Dess trasiga baksida, som vi aldrig får se från jorden, skiljer sig från den ökenlika framsidan vars skorpa är yngre och mycket tunnare. Framsidan ser ljusare ut, men är också täckt av mörkare släta områden som förr kallades mare – hav. Vattenfyllda hav är de dock inte, däremot slätare ytor täckta med uttorkad lava.
Under förberedelser för månlandningar på 1960-talet vållade dessa lavafält bekymmer. De visade sig dölja tätare områden, så kallade masskoner, som förändrade gravitationskraften och försvårade för månfarkosterna att navigera.
Nu har Kaguya upptäckt masskoner även på månens baksida. Därifrån är det svårt att skicka signaler till jorden – månen är ju i vägen. Därför följs den lilla Kaguyasonden åt av en annan sond, något längre bort från månen, som vidareförmedlar informationen till jorden.
En fråga är varför masskonerna på baksidan är vågiga, medan de på framsidan är släta. Nasa-forskare spekulerar om att månens två sidor svalnade olika fort efter tillblivelsen. När asteroider träffade den kallare baksidan var det som att slänga en sten i lera, vågmönstret blev kvar. På den varmare sidan däremot slätade den mer flytande lavan ut spår efter nedfallen. Det skulle förklara varför månen är så asymmetrisk. Men varför den kallnade snabbare på baksidan är det fortfarande ingen som vet.
