Som vi men ändå inte

Även aporna kan skratta. Schimpanser, gorillor, bonoboer gillar liksom människobarn att bli kittlade. Ännu en egenskap inte bara människan förbehållen. Så hur unika är vi? Var någonstans går gränsen mellan natur och kultur? Genom att följa apans plats i idéhistorien berättar Nils Uddenberg hur synen på det mänskliga har varierat över tid. Är apan djävulen inkarnerad? Eller vår avbild i naturen? Linné skrev djärvt att intet kännemärke är funnet på människan, som ej på någon apa är att igenfinna. Så långt som Darwin sträckte han sig inte, och det dröjde ytterligare drygt ett sekel tills gapet mellan oss och aporna krympte med utvecklingsläran och Människans härkomst. Men åsikterna om vad detta betyder fortsatte att variera kraftigt – avståndet till kusinerna markerades med eftertryck av vissa, medan andra framhävde släktskapet. Så är det ju fortfarande, med apan som vapen kan var och en förfäkta sina uppfattningar om var någonstans människans hemvist ska påvisas – i kulturen eller i naturen.