Att avrapportera forskning
Fackvetenskapliga artiklar följer stränga regler för hur de är disponerade. Så här kan det se ut: Rubriken har karaktär av syltburksetikett och syftar till att entydigt meddela innehållet. Den följs av en sammanfattning som på forskarjargong kallas abstract. Själva artikeltexten inleds med problemets art och omfattning, samt redovisar bakomliggande teori och tidigare forskning. Därefter beskrivs och motiveras val av metoder för datafångst och analys.
Formen för den påföljande resultatredovisningen är antagligen det som mest skiljer sig åt mellan olika akademiska ämnen, men gemensamt är att resultaten ska vara representativa för studieobjektet. Och sist i forskningsrapporten kommer diskussionen, som utvärderar resultatens betydelse och överensstämmelse med tidigare forskning, lyfter fram studiens styrkor och brister samt ger förslag till ytterligare forskning.
Men i praktiken har forskningsarbetet ofta gått till på ett helt annat sätt, i alla fall i annorlunda ordning. Upprinnelsen är inte sällan möjligheten till ett spännande datamaterial, som först i efterhand kläs i teoretisk och logisk kostym. Sällan får utomstående chans att ta del av hur allt egentligen gick till, utom möjligen i berömda forskares memoarer skrivna sent i livet.
Att vetenskapliga artiklar är hårt koreograferade är dock inget egentligt problem, eftersom bakgrunden är kommunikationsekonomisk – det ska vara lätt att följa författarens slutgiltiga resonemang utan att ta del av alla återvändsgränder och felsteg på vägen.
Men det är också viktigt att vara medveten om att forskning är en mänsklig aktivitet med frustrationer och glädjeämnen och med utfall som inte alltid är solklara. På sidan 22 [i papperstidningen] erbjuds en inblick bakom kulisserna och i de gäckande hinder och förlösande vändpunkter som kan dyka upp på vägen mot målet, som i det här fallet var en högst välförtjänt doktorsexamen avlagd i juni 2009.
