Framtiden är inte vad den har varit

I framtiden är kanske mån­land­ningen den 20 juli 1969 det enda som folk kommer att minnas från 1900-talet. Men drömmen om nya besök hos gubben på månen är knappast realistisk längre. Och faktum är att sedan Apolloprogrammet avslutades 1972 har människan inte stuckit ut näsan bortom jordbanan. Då det begav sig följde var femte människa på jorden tv-sändningen när astronauten Neil Armstrong steg ner på mån­ytan. Historien har berättats och återberättats många gånger under de gångna 40 åren. Men det är detaljerna som gör det, och därför är det fullt motiverat att läsa skildringen igen. Planen var att låta astronauterna vila först, men Armstrong och Buzz Aldrin bad att få ta sin månpromenad direkt. Det tog en lång stund innan dörren till månlandaren Örnen öppnades och Neil Armstrong började ta sig nerför stegen. ”Det dröjde säkert för att han höll på att fundera ut vad han skulle säga”, anmärkte hans dåvarande fru Janet syrligt. För mormor Caroline Korspeter var det solklart. Före starten uppmanade hon sitt barnbarn att vara försiktig: ”Jag visste att det var farligt, och sade till honom att inte kliva ut om det inte såg bra ut. Han lovade att han inte skulle göra det.” Men Neil kom ut och uttalade de historiska orden som då var knappt urskiljbara i tv-knastret: ”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten.” I månader före avfärden fick han frågan från vänner, arbetskamrater och främlingar: Vilka blir de första orden av den första människan på månen? Han tänkte ut dem med barnens myrsteg i minnet. Bevingat blev det, annars har det mest kommit rätt vardagliga observationer från de ytterligare tio besökare från jorden som fått känna månmark under fötterna. Å andra sidan är astronauterna för det mesta utbildade testpiloter, och de var inte där för att snacka. Två timmar och fyrtio minuter – så länge fick de första besökarna stanna på månen. ”Vi arbetade för fullt varenda minut.” Astronauterna samlade stenar, och med stor möda satte de fast den medförda amerikanska flaggan i en överraskande kompakt berggrund. Rädda hann de aldrig bli trots att farorna inte var långt borta. Neil Armstrong konstaterade torrt: ”Instinkten sade mig att vi hade … 50 procents chans att överleva.” Inte så märkligt att astronauterna blev rörda till tårar när de landade på sin moderplanet. Mission completed. Men det tog lång tid för själen att hinna i kapp kroppen. Det vittnar deras senare öden om, med spritmissbruk, depressioner och skilsmässor. Deras månfärd blev höjdpunkten i Nasas Apolloprogram och uppfyllelsen att ”… innan årtiondets slut ha landat en människa på månen och tagit honom tillbaka”, som president John F. Kennedy formulerade det i ett tal 1961. För att komma dithän måste kongressen vara med på att tjugofaldiga Nasas budget. Priset som varje amerikan skulle få betala bekymrade dock presidenten när han försökte motivera sina medborgare till uppoffringar: ”Vi ska inte till månen för att det är lätt utan just för att det är svårt” och det berömda – ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig …” Kennedys motiv till månlandningen har diskuterats en hel del, särskilt med tanke på att han flera gånger under den perioden försökte få med ryssarna på att erövra rymden gemensamt. Privat kunde han dock fråga: ”Har ni grabbar inte något annat nyttigt här på jorden som vi kan tävla om?” Men kalla kriget var i full gång, och även rymdkapplöpningen; det gällde att ha folket med sig på båda sidor järnridån. När muren i Berlin restes senare samma sommar, i augusti 1961, avgjordes frågan. I dag bor amerikaner och ryssar tillsammans på den internationella rymdstationen, ISS. Och frågan är åt vilket håll nästa steg ska tas i rymden. Att återvända till månen ter sig allt mind­re sannolikt. För detta saknas det tillräckligt kraftfulla bärraketer som kan klara av att lyfta astronauter med en månlandare och returkapsel. ”Månen är en återvändsgränd, tro mig”, sade Buzz Aldrin för en tid sedan. Men visioner saknas inte. Kanske en Marsresa? Eller en färd till en asteroid? Just nu verkar dock de flesta ha gått vilse i budgeten och i rymden. Av alla rymdbilder är det foto taget strax före jul 1968 av Apollo 8 som gör störst intryck. Astronauterna rundade bara månen då, men fotograferade jorden när den går upp över månens sterila öken. Ensam och sårbar i den tomma och kalla rymden. Denna bild gör månfärderna minnesvärda. Många, många år framöver.