Miljövänliga patent hotar klimatavtal

Immaterialrätter och deras omfattning har länge varit en politisk stridsfråga i Världshandelsorganisationen WTO. Det gäller särskilt avtalet om handelsrelaterade immaterialrätter (det så kallade TRIPS-avtalet), som alla WTO-länder måste tillträda. Risken finns att de immaterialrättsliga kraven – som här främst avser patent – kommer att äventyra nya miljöavtal i Köpenhamn i december i år.

Det finns över 250 internationella miljöavtal som omfattar alltifrån ganska få till väldigt många länder. Det övergripande och största avtalet är FN:s konvention om klimatförändringar (unfccc) från 1992 som har sitt ursprung i Riokonferensen samma år och som trädde i kraft 1994. unfccc omfattar 192 länder inklusive EU. Det är ett ramavtal som bland annat syftar till att sammanställa information om växthuseffekter och att utveckla samarbeten för att förbereda och anpassa till klimatförändringar.

Ramavtalet gör det möjligt att sluta särskilda underavtal, varav Kyotoprotokollet från 1997 är det viktigaste. Kyotoprotokollet är i dag internationell lag – till skillnad från ramavtalet är det bindande för de 128 länder som har tillträtt det. Kina, Indien och andra utvecklingsländer undantogs från utsläppsmål och spärrar, eftersom de inte ansågs ha någon huvuddel i växthuseffekterna.

Men inte heller bindande avtal på miljöområdet får i praktiken särskilt drastiska effekter. Sanktionerna för den som inte lever upp till sina förpliktelser är föga effektiva. Det gäller också Kyotoprotokollet, som innebär att industriländerna under åren 2008–12 ska minska sina utsläpp av växthusgaser med i genomsnitt 5 procent av 1990 års nivå. Det är osäkert om det räcker. Inför Köpenhamnsmötet vill Sverige och EU sätta normen till 20 procent eller mer för perioden efter 2012.

Som de flesta avtal handlar också internationella miljöavtal om att göra något för att få något i gengäld. För att Kyotoprotokollet skulle träda i kraft krävdes att det godkändes av minst 55 länders parlament, som tillsammans svarade för 55 procent av 1990 års utsläpp. Till slut hade tillräckligt många länder anslutit sig.

Men för att nå utsläppströskeln på 55 procent krävdes att antingen USA eller Ryssland skrev på. Vid överläggningar mellan EU-länderna och Ryssland lovade EU att stödja den ryska ansökan till WTO mot att Ryssland ratificerade Kyotoprotokollet. Så kunde avtalet träda i kraft den 16 februari 2005. USA har än i dag inte anslutit sig.

I den nuvarande klimatkonventionen står inget om immaterialrätter. Däremot innehåller utkastet till Köpenhamnsmötet från den 22 juni i år ett antal sådana bestämmelser som ska förhandlas. Därmed finns det en uppenbar risk för att klimatfrågan kan bli nästa stora immaterialrättsliga slagfält efter mediciner och fildelning.

Det är visserligen många som behöver medicin. Men alla behöver frisk luft och rent vatten. Skälen för att ta bort alla hinder i form av patent och andra immaterialrätter kan därför framstå som starka. Om det nu verkligen är så att immaterialrätter utgör ett hinder – merparten av dagens klimatvänliga teknik är inte alls patenterad.

Den särskilda expertgruppen för immaterialrätt i unfccc har framhållit att immaterialrätter ska respekteras samtidigt som spridningen av skyddade, miljövänliga tekniker ska underlättas. Det stämmer med uttalandena vid Riokonferensen 1992.

Men Kina, Indien och många andra utvecklingsländer har gått ut hårt. Bland de aktuella textförslagen finns att immaterialrättsliga hinder för handel och utveckling av klimatvänliga tekniker ska tas bort helt, liksom att det ska skapas pooler för att dela klimatvänliga tekniker till överkomliga priser. Alternativt ska klimatvänliga utsläppstekniker helt undantas från patentskydd, inklusive sådant som behövs för att bygga upp teknisk kunskap.

Det är svårt att tänka sig att USA, EU eller Japan kan gå med på så omfattande eftergifter. I grunden handlar det mindre om immaterialrätter än om vem som ska styra världen, i dag och i framtiden. Inte minst USA spelar här som i andra sammanhang en nyckelroll. Men det är också uppenbart att Kina och Indien är på väg att bli stora ekonomiska spelare.

Clintonadministrationen lyckades aldrig få med sig kongressen på en anslutning till Kyotoprotokollet, och Bushadministrationen tog uttryckligt avstånd i mars 2001. Det ansågs också orättvist att stora länder som Kina och Indien inte omfattas av utsläppsreglerna.

Under senare tid har visserligen president Obama gjort löftesrika uttalanden. Men det gäller att han också får med sig kongressen. Kinas krav på fri tillgång till patenterad teknik på miljöområdet riskerar att urholka den politiska viljan i Washington att tillträda ett nytt Kyotoavtal.

USA har stora problem med klimatförsämringen – landet står för nära en fjärdedel av koldioxidutsläppen i världen – men också med sitt handelsunderskott till Kina. Kanske kan USA i ett handelsavtal slå två flugor i en smäll: dels det egna handelsunderskottet, dels Kinas behov av energieffektivt resursutnyttjande och minskade utsläpp (vid sidan av USA den största koldioxidutsläpparen i världen).

Mot bakgrund av Kinas och andra länders krav på gratis tillgång till klimatvänliga tekniker har representanthuset nyligen enhälligt uttalat att det är av politiskt intresse att hindra Köpenhamnsmötet från att köra över amerikanska immaterialrätter till vindenergi-, solenergi- och andra ekovänliga tekniker, särskilt i förhållande till Kina.

Frågan är vilket utrymme som finns för politiskt köpslående. Som framhålls i utkastet till ett reviderat unfccc är det viktigt att stimulera finansieringsmöjligheter för att använda, sprida och överföra klimatvänliga tekniker. För att kunna bygga upp kapacitet, installera och förbättra tekniker i utvecklingsländer krävs stora satsningar. Då måste immaterialrätter respekteras. Utan finansiella incitament för industriländernas regeringar och det skydd som immaterialrätter kan ge åt privata intressenter riskerar annars sådana satsningar att hämmas liksom forskning, utveckling och tekniköverföring med rimliga villkor.