Missriktad kampanj

Som redaktör för en tidskrift får man finna sig i att organiserade intressen försöker påverka dess innehåll. Det är helt legitimt och ligger i linje med de liberala ideal som en gång i tiden ledde till yttrandefrihet och demokrati. Till Forskning & Framstegs redaktion har det under årens lopp kommit brev, e-post och telefonsamtal från kreationister, parapsykologer, Einsteintvivlare, homeopater, månlandningsförnekare, elallergiker, rutgängare – och sedan något år från så kallade klimatskeptiker. Trycket från de senare har aldrig varit så hårt som denna vinter. Budskapet är att den globala uppvärmningen inte existerar, och om den gör det så beror det inte på mänskliga utsläpp av växthusgaser. Vidare att de som har denna uppfattning inte släpps fram i medierna. Just i F&F:s fall finns kanske mindre anledning till självrannsakan – vi har flera gånger under 2000-talet redovisat alternativa synpunkter på klimatfrågan – men visst är det så att majoritetsuppfattningen bland forskarna dominerar mediebilden.

Problemet med kampanjer mot massmedier är att de till stor del riktar sig till fel mottagare, dessutom ofta gör det med känsloladdade formuleringar och personangrepp som luktar omdömeslöshet och rättshaverism lång väg. Det viktiga för klimatskeptiker och andra organiserade intressen borde inte vara att få in enstaka artiklar eller upprörda insändare i medier riktade till allmänheten, utan att ta debatten på den arena som räknas – den vetenskapliga. Det är genom högkvalitativ forskning och aktivt deltagande i den vetenskapliga diskussionen, exempelvis via FN:s klimatpanel IPCC, som det finns chans att påverka. Det är faktiskt klimatskeptikernas eget fel att de – som här ovan – klumpas ihop med allehanda stollar. Oavsett om någon detalj i deras resonemang skulle visa sig ha viss bäring, är det trist att de inte uppträder mer besinnat och i adekvata sammanhang.