Tvivelaktiga argument

Folke Tersmans idé om ett världsparlament är utmärkt. Däremot finns det anledning att invända mot hans argumentation. Han tar som så många andra filosofer och samhällsvetare för givet att vi människor är besatta av kortsiktig egennytta och beredda att utan att blinka offra gemensamma och i det långa loppet mycket mer väsentliga intressen.

Han tycks för det andra inte heller ha funderat närmare över hur en artikel som hans kan antas påverka sina läsare. Tersman har, vill jag hävda, producerat en självuppfyllande profetia av farligaste slag, där man i stället borde ha arbetat på att stärka människors känsla av att det är meningsfullt att satsa själva utan att snegla omkring sig.

Min övertygelse är att vi är ganska väl rustade för att ta ett oerhört mycket större personligt ansvar än vad vi vant oss vid. Och chansen är stor att den som går före får efterföljare. Åtminstone så länge det inte är en hoper forskare som hävdar att det inte är någon idé att försöka…

För det tredje har jag invändningar mot Tersmans slutkläm. Tersmans världsparlament skulle säkert kunna vara till nytta, men det är naturligtvis varken tillräckligt eller nödvändigt för att rädda vårt jordklot från de enorma miljökatastrofer som hotar oss. Ska institutionen fungera behövs det människor som tänker, känner, resonerar och handlar ekologiskt vettigt. Om det å andra sidan fanns nog många som förändrar sin livsföring grundligt och lyckas göra det till högsta mode att leva ekologiskt vettigt, kanske vi kan klara oss utan ett världsparlament.

*Inger Jonsson*

###Svar:

Inger Jonsson tror att jag förutsätter att människor alltid är besatta av kortsiktig egennytta. Men så är det inte alls, tvärtom. Jag utvecklar idéerna om ett världsparlament i boken Tillsammans (Bonnier Existens, 2009). Ett av bokens huvudsyften är att visa just att vi inte bara motiveras av egenintresset utan även av moraliska och altruistiska överväganden och att detta tillåter oss att parera många kollektiva dilemman. Men egenintresset är trots allt en av våra drivkrafter, och under vissa omständigheter sätter den oss i klistret. Poängen med politik är att vi kan ändra dessa omständigheter så att våra altruistiska attityder får större utrymme. Denna väg har länge varit framgångsrik på den nationella nivån. Det är dags att pröva den också på den globala.

Jonsson hävdar också att ett världsparlament inte är nödvändigt eftersom man kanske kan ”göra det till högsta mode att leva ekologiskt”. Här har hon nog missförstått det problem en sådan institution är avsedd att lösa. Vi vill att utvecklingsländernas miljoner ska dela ansvaret för klimatet med oss genom att avstå från den livsföring som ligger bakom våra koldioxidutsläpp. Och då räcker det inte att försöka kasta åt dem ett nytt mode. Om man vill dela ansvaret får man nog vackert finna sig i att också dela makten. Det är i detta sammanhang ett världsparlament kan vara ett viktigt steg.