Mellan livet och döden

Life ascending av Nick Lane, University College London, är en välskriven bok som borde läsas av alla biologistuderande och deras professorer. Trots att jag studerat biologi på universitetsnivå i 55 år har jag lärt mig en hel del av den. Boken behandlar ”evolutionens tio stora uppfinningar”. Dessa är enligt Lane: livets uppkomst, DNA, fotosyntes, sammansatta (eukaryota) celler, könslig fortplantning, rörelseförmåga, synförmåga, varmblodighet, medvetande och döden. Man kunde naturligtvis ha gjort ett annat urval av dessa ”stora uppfinningar”, men jag tycker att Lanes val är i stort sett rimligt, åtminstone om man ska koncentrera sig på det levande (världens evolution omfattar ju mer än biologi). Var eller hur livet uppkommit vet vi inte, men Lane argumenterar för de alkaliska källorna på havsbottnen. Han tror vidare att cellen uppfunnits två gånger, av bakterier och av arkéer oberoende av varandra. Över huvud taget är kapitlen fram till varmblodighet mycket välskrivna, med diskussion av olika hypoteser och argument för det som Lane anser mest sannolikt. Också varmblodskapitlet är mycket intressant; jag är bara något tveksam till om varmblodighet verkligen ska rankas bland de verkligt stora och genomgripande ”uppfinningarna”. Det finns mycket annat man kunde ha valt i stället, till exempel enzymatisk katalys, erövring av landytan (eller något som möjliggjort den, till exempel växternas rötter), samhällsbyggnad, parasitism, eller samverkan mellan blomväxter och insekter. Så kommer Nick Lane fram till den ”uppfinning” som det är svårast för en biokemist – som Lane egentligen är – eller för vem som helst för den delen, att skriva något vettigt om: medvetandets uppkomst och natur. Hur universum genom den biologiska evolutionen och genom den mänsklighet som den har resulterat i har kommit att skapa en bild av sig självt, eller sin avbild som Första Mosebok uttrycker det. Detta kapitel är svårläst, och jag tror att det är fler läsare än jag som får svårt att få ut något av det. Men Lane har naturligtvis rätt i att medvetandet hör till livets stora uppfinningar och gåtor. Och så det sista kapitlet, döden. Också denna är, som J. O. Wallin uttryckte det, en ton som hör till livets lovsång. Och det finns olika aspekter på dödens roll för livet. Utan det urval som lett till att de flesta sållats bort hade det inte blivit någon evolution. Utan programmerad celldöd hade komplicerade flercelliga organismer inte kunnat fungera. Nick Lane uppehåller sig också vid frågan om varför människor har begränsad livslängd. Märkligt nog säger han inte ett ord om teorin att kromosomernas ”ändsnuttar”, telomererna, skulle ha något med saken att göra, men han gör rent hus med den felaktiga föreställningen att man skulle må så mycket bättre utan (fria) radikaler i kroppen. Jag får väl dra fram några felaktigheter och ofullständigheter i Nick Lanes bok, men vill framhålla att det rör sig om småsaker. Klorofyll sägs vara en porfyrin, vilket det inte är i strikt bemärkelse; det brukar sägas att det är en klorin. Han säger att flercelliga organismer uppstått fem gånger oberoende av varandra, och räknar upp rödalger, grönalger, växter, djur och svampar. Det är nog riktigt att de egentliga grönalgerna och utvecklingslinjen mot kransalger och högre växter utvecklat flercelligheten oberoende av varandra. Men han har glömt att heterokonterna, exemplifierade av brunalgen blåstång, också har utvecklat flercellighet oberoende av de nämnda organismerna. Lane påstår vidare att membranspänningen (som uttrycks i volt eller millivolt) är av samma storleksordning som en åskblixt, vilket inte är fallet. Däremot är fältstyrkan som får luften att joniseras och möjliggör blixten (uttrycks i volt per meter) av samma storleksordning som fältstyrkan över ett biologiskt membran. Nick Lane älskar tydligen ordet ”ikonoklastisk” som han använder flera gånger. Ofta anspelar han uttalat eller outtalat på boktitlar när han använder uttryck som ”slump och nödvändighet” (Jaques Monod), ”den röda drottningen” (Lewis Carroll och Matt Ridley), in the blink of an eye (Andrew Parker), för att nämna några. Han visar också ofta sin beläsenhet med citat ur klassiska källor. Kanske uttalar han sig lite väl kategoriskt när han säger att Iliaden och Odysséen har skrivits av ”två olika Homeros”. De lärde strider väl så vitt jag vet fortfarande om huruvida det var en, två eller flera. Själva titeln på Lanes bok är en lätt blinkning till Jacob Bronowskis The ascent of man, som han i ett efterord uttalar sitt beroende av.