En retsticka är jag nog

Det är svårt att hitta till Bo Rothsteins tjänsterum på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Jag passerar rum med namnskyltar på flera av Sveriges mest kända statsvetare – Sören Holmberg, Marie Demker, Peter Esaiasson. Till slut finner jag ett rum med en minimal namnskylt: Bo Rothstein. Jag frågar honom förstås om den märkliga och nästan osynliga skylten. – För en tid sedan togs namnskyltar med professorstiteln bort. I jämlikhetens namn så gjorde jag min mindre för att inte riskera att förhäva mig, skrockar han. Detta är typiskt för Bo Rothstein – att tolka saker överdrivet för att testa dem. Ett exempel: För två år sedan vägrade han att inrapportera sina projektmedarbetares könstillhörighet till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Detta vore vetenskapligt omöjligt, fastslog Bo Rothstein i ett brev till forskningsfinansiären, eftersom könstillhörigheter är att betrakta som sociala konstruktioner enligt Vetenskapsrådet och Nationella sekretariatet för genusforskning. Han stödde sig på citat som att det är ”omöjligt att dra en skarp gräns mellan det kroppsligt givna och det kulturellt skapade”. Så Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap fick inget underlag från honom till sin statistik. Förutom att vara professor i statsvetenskap är han en stridslysten debattör som, om man går till pressklippen, velat lägga ner Uppsala universitet, uppmuntrat de anställda att ta över Saab, velat kriminalisera lyxfruar, påtalat att dagens samhällsvetenskapliga forskning i Sverige inte håller måttet, hävdat att männen diskrimineras av dagens feminism, tycker att humanioras kris är självförvållad, anser att forskare inte längre bryr sig om forskningsresultat och så vidare. ###En roande hobby Men Bo Rothstein är nu ingen argsint och ständigt fäktande man. Han är en jovialisk person som gillar att skratta och prata – ibland ivrigt och snabbt, ibland långsamt och med eftertryck. En människa som säkert lättar upp en stel middag eller ett tråkigt sammanträde. Skånskan från uppväxten i Malmö sitter i, trots många år i Uppsala och i Göteborg och ett tiotal gästforskarvistelser på olika universitet runt om i världen – det sista kanske är orsaken till hans förtjusning i anglicismer och att falla in i engelska uttryck. Han är nyss hemkommen från en längre sejour i Australien som resulterat i två bokmanus. Han ser sig själv som en whistleblower, en person som larmar om något är på tok. Eller som barnet i H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder som liksom alla andra ser att kejsaren är naken – men till allas bestörtning vågar säga detta rent ut. Debatterandet är en hobby, och han tycker att fler borde ägna sig åt kritik, som han i boken Förargelseväckande beteende: om konsten att inte sitta still i båten beskriver som en roande och trevlig verksamhet. Mycket riktigt går Bo Rothstein direkt till offensiv när vi börjar prata. Forskning & Framsteg är en bra tidning, menar han, men vi skriver alldeles för mycket om naturvetenskap. – Inga av världens stora problem i dag – jag tänker på svält, fattigdom och klimatfrågan – handlar enbart om teknik eller naturvetenskap, säger han. Det handlar om samhällsorganisation och mänskliga beteenden. Omkring 14 000 människor om dagen dör på grund av orent vatten. Orsaken ligger inte i brist på vatten eller tekniska problem att förflytta vatten, utan i korruptionen som får pengarna för ändamålen att försvinna. – Detta är ett problem när det gäller administrationen i tredje världen. Samma sak gäller exempelvis sjukvård. Om vi inte löser den problematiken så hjälper det inte att hälla mer pengar över dem. I dag är Bo Rothstein huvudansvarig för forskningsprogrammet The quality of government institute, som sysslar just med forskning om korruption. Hur kan man då bli av med den? – Jag tror på den indirekta big bang-teorin, säger han. Det handlar om många samtidiga reformer, en generell övergång till universella, opersonliga principer för maktutövning. Det går troligen inte att bekämpa korruption direkt. If you fight corruption, it will fight you back! Ett bra exempel är Sverige. Vid mitten av 1800-talet genomfördes en rad reformer som näringsfrihet, förbud mot kroppsstraff, ogifta kvinnor fick bli myndiga, bankväsendet etablerades och så vidare. Det gjorde att ett samhälle som var genomkorrumperat vid 1800-talets början mot slutet av seklet byggde på meritokrati och rättsstatliga principer. – När August Strindberg gav ut Röda rummet 1879 gisslade han ämbetsverken, men inte för att de skulle ha varit korrumperade, säger Bo Rothstein. Vid det här laget var korruptionen borta. Korruption kan alltså inte bekämpas nedifrån. Att vara den enda tjänstemannen som inte tar emot pengar är meningslöst. Den kan heller inte förändras uppifrån, eftersom det är där flödet av pengar hamnar till slut. ###Bristande rörlighet Bo Rothstein har ägnat hela sitt vuxna liv åt statsvetenskap. Det var självklart för honom att börja läsa i Lund på 1970-talet efter värnplikten som stabsassistent. Som barn var han intresserad av matematik, men en ”progressiv” pedagogisk reform tog död på intresset. Statsvetenskapen är tudelad, menar han. Den har en humanistisk sida som handlar om de problem som redan de gamla grekerna bråkade om – hur en bra stat ska se ut. Men samtidigt finns en sida där man sysslar med avancerade statistiska modeller. – För mig är detta en charmig mix. Och jag har givetvis ett stort samhällsintresse, men eftersom mina empatiska sidor inte är så utvecklade, så var psykologi eller socialt arbete inget för mig. – Jag älskade forskarlivet från första stund. Det passade mig perfekt. Bo Rothstein tecknar dock en mörk bild av den svenska forskarvärlden i boken Förargelseväckande beteende. De svenska universiteten beskrivs som ”härdar för förstelnat och tämligen inskränkt tänkande” och beskylls för ”intellektuell inavel”. Orsaken är bristande rörlighet – många forskare disputerar och pensioneras på samma institution. – Detta är en svår sjuka i det svenska utbildningsväsendet, säger han. Vid tjänstetillsättningar vinner alltid hemmalaget. Det är viktigt att flytta, tänka nytt, tvingas omdefiniera sig. Själv har han levt ett ovanligt rörligt forskarliv, och har precis sökt en professur i Lund. Han är heller ingen vän av den teoretisering som välsignat eller kanske snarare drabbat humaniora och samhällsvetenskap sedan 1990-talet. – Det anses ju fint med teori, men det har rentav blivit en fixering. Det leder ofta till att man blir så besjälad av sin teori att den blir en del av forskarens identitet. Och då handlar forskningen om att bekräfta utgångspunkterna. – När jag började forska om korruption så var ju detta nästan förbjudet, säger han. Att påstå att u-ländernas problem är hemlagade var ju helt fel, det var ju det koloniala arvet som var problemet – enligt teorierna. Själv har jag inga problem att hantera negativa resultat – ja, för då får man gräva vidare. Men om man byggt hela sin karriär på en teori, hur ska man då hantera fakta som sparkar en i ansiktet? – Så det är med en viss förvåning jag har sett att forskningsmanipulation accepteras av så många forskare, säger han långsamt. Han syftar till exempel på en jämställdhetsrapport utgiven av Göteborgs universitet. I den refereras en av de största mätningar av jämställdhet inom forskarvärlden som gjorts i Sverige. Och den visade att kvinnor fick tjänster och anslag i samma utsträckning som män. Men resultatet viftades bort med orden: ”Vi vet att subtila, svårfångade och delvis omedvetna mekanismer för könsförtryck är ett generellt samhällsproblem och tillhör vardagen i organisationer.” Nej, diskriminering var det som skulle predikas. På liknande sätt gick dåvarande universitetskanslern Sigbrit Franke för några år sedan ut med en rapport som påtalade att uppåt 50 procent av landets kvinnliga doktorander särbehandlades på grund av kön. Bo Rothstein påtalade ett mätfel som gjorde att resultaten överdrevs i undersökningen, och att man dessutom inte ens skilt på positiv och negativ särbehandling. Och så vidare – när terrängen inte har stämt med kartan, så har man tittat på kartan, teorin. Så kan man sammanfatta Bo Rothsteins kritik. ###Ett gemensamt ansvar Det finns folk som tycker att han är en pajas. Eller att hans personlighet borde vara ett forskningsobjekt i sig, eftersom han så ivrigt har kritiserat svagheter i genusforskningen. Det sista stod historieprofessorn Yvonne Hirdman för i ett inlägg i Dagens Nyheter i början av 2000-talet. På min e-postförfrågan om hon vill kommentera sin relation till Bo Rothstein i dag kommer svaret ”Nä” med vändande post. Själv tog han kritiken med ro och skickade ett brev till Nationella sekretariatet för genusforskning och meddelade att han var redo att stå till tjänst om de ville forska om hans person och barndom. Efter en lång tystnad fick han ett brev från sekretariatet där man förklarade att inga sådana forskningsplaner förelåg. Bo Rothstein är dock mycket intresserad av genusfrågor. Amerikansk statsvetenskap är långt mer jämställd än svensk, med större andel kvinnliga professorer och fler kvinnliga toppforskare; inte minst Elinor Ostrom, som fick det senaste ekonomipriset till Alfred Nobels minne. – Svenska genusforskare borde intressera sig för detta. Varför är det så i USA och inte i Sverige? Inget intresse. Detta vill ingen forska om. Det är beklämmande när forskarsamhället inte är intresserat av forskning för att lösa sina egna problem. – Genusvetarna är besvärliga, fortsätter han. Ingenstans är könsfördomarna så starka som i den genusvetenskapliga miljön. Det sägs saker som att ”som man kan du ändå inte förstå detta”. De tänker sig forskning som en ideologisk kamp. Jag är mer en romantiker som ser forskningen som ett gemensamt ansvar. Det faktum att genusforskarna isolerar sig på egna institutioner och centrumbildningar får fyra negativa konsekvenser menar han: – Ett: den vanliga forskningen får för lite genusperspektiv när den isoleras. Två: att bara prata med folk som tycker som en själv är ett generalsätt att bli dum i huvudet. Det leder ofelbart till dålig forskning. Det tredje är att detta blir en form av kvinnoforskning, inte allmän genusforskning. Det fjärde är att denna verksamhet har tagits över av kulturforskare. Men jag har nyheter! Jämställdhet är inte bara text eller diskurs. Det är alldeles för få ekonomer, sociologer, jurister och medicinare som sysslar med jämställdhetsforskning. ###Tankar om partnerval Bo Rothstein har också en egen teori om den bristande jämställdheten; han kallar problemet asymmetriskt partnerval. Han har visat att kvinnor söker sig till äldre män (2,7 år i snitt) som är mer etablerade på arbetsmarknaden, och män på motsvarande sätt till yngre kvinnor som är sämre etablerade. Detta sätt att skapa relationer leder till att kvinnor underordnas, framför allt då barnen föds och familjens ekonomi vinner på att den som tjänar mest är ledig minst. På kort sikt tjänar familjen mest på att kvinnan tar ut mest föräldraledighet, vab-dagar och går ner i arbetstid. På lång sikt drabbas dock kvinnans inkomst och karriär. På så sätt håller han med genusprofessorn Tiina Rosenberg om att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt. Det är alltså en riskfaktor från jämställdhetssynpunkt för en kvinna att gifta sig med en äldre man som tjänar mer? – Ja, och här bör vi försöka få till en medvetandehöjning om mekanismerna, och påtala de långsiktiga riskerna med att förlora de första förhandlingarna om föräldraledighet och vab-dagar. – Jag hade hoppats att genusvetarna skulle vara intresserade av detta. Men icke. Jag har själv bjudit in mig till genusvetenskapliga sammanhang, men ingen har nappat. Genusforskarna håller på med diskursanalyser i stället, och jag håller ju på statistiska modeller för min teori. Om jag kommer till forskningsmiljöer där man uppfattar regression som ett psykologiskt begrepp och inte som en statistisk analys, så blir det problem! Är det inte en risk att om man är så kritisk som du är, så uppfattas man som en som mest bråkar för bråkandets skull? – Nja, jag har två regler. Man ska inte slå nedåt. Det är, med ett gammaldags uttryck, omanligt. Sedan skolades jag av en generation professorer som jag uppfattade som ämbetsmän som var extremt lojala med makten. Men jag tänkte att om jag själv någon gång blir professor så ska jag inte vara sådan. Jag vill våga tala klarspråk. Och jag tror att jag är en person som vågar säga som det är. Jag vill inte använda mig av byråkratiskt kanslispråk eller omskrivningar för att påtala något felaktigt. Men – jag kan inte uppfatta detta som aggressivt. Många tror att en kritiker får en massa ovänner, men jag har mycket bra relationer till mina kolleger! (skratt) – Ja, en retsticka är jag nog. Min åsikt är att en del stolligheter inom forskarvärlden nu har tagit sig till en sådan nivå att de inte förtjänar att bemötas med annat än ironi. Skulle man ta många av dessa saker på allvar lyfter man upp företrädarna för tokerierna till en nivå av seriositet som de inte förtjänar. Nivån på diskussionen har förändrats under de decennier som Bo Rothstein har deltagit i den offentliga debatten. – Bloggandet är ett problem, säger han. Det har sänkt kvaliteten i diskussionen. På nätet har jag utsatts för sexism, antisemitism och rasism. Men i bloggosfären rycker man åt axlarna åt detta. Det ska man liksom tåla på nätet, tycker folk. Bloggarna har ingen redaktionell process som kan stoppa dåliga alster. Och det har varit mycket tjolahoppsan om att bloggandet skulle öka demokratin … Well, it remains to be seen.