Lyser klarast av alla planeter

I ett helt hov av månar och ringar som planeten Saturnus håller sig med är Enceladus en av de minsta medlemmarna. På tvären är den inte större än 500 kilometer, ungefär som avståndet mellan Stockholm och Malmö. Och länge trodde astronomerna att Enceladus, i likhet med andra små himlakroppar som har sitt viste så långt bort från solen, bara är en liten frusen och livlös skärva.

Men Enceladus skulle bereda planetastronomerna en av de största överraskningarna på länge. När rymdsonden Voyager på 1980-talet sände bilder på den avlägsna Saturnusmånen såg denna i stort sett ut som många andra i det planetära urverket. En tyst och stum himlakropp på väg runt sin moderplanet.

Desto större blev häpnaden när rymdsonden Cassini, som sedan 2004 kretsar kring Saturnus, år 2005 bevittnade fontäner av is och vatten som sprutar hundratals kilometer rakt ut i rymden. En del lämnar bidrag till Saturnus yttersta ring, en del faller tillbaka på månen och slätar ut ytans ojämnheter.

De gejserlika utbrotten kommer från sprickor i isen, ett tigerrandigt område kring den lilla månens sydpol. Men den största upptäckten hittills är att sprickorna har en något annan färg än resten av ytan, eftersom de är täckta av organiskt material.

När Cassini passerade genom gasplymen upptäckte den förutom vattenånga även koldioxid, kväve, metan och flera andra organiska molekyler. Jetstrålarna visade sig ännu mäktigare när astronomerna fick se dem i olika våglängder – då sträckte de sig flera tusen kilometer ovan Enceladus sydhorisont.

Dessutom är sydpolen varmare än resten av månens yta; det är den varmaste platsen på hela månen.

– Det är bisarrt, som om Antarktis skulle vara varmare än tropikerna, säger Carolyn Porco, ledare för Cassinisondens bildteam.

Sprickorna vittnar om en geologiskt aktiv himlakropp. Men var kommer energin ifrån som driver denna aktivitet? Det är det ännu ingen som vet. Även om Enceladus till stor del består av berg kan radioaktiviteten från bergmaterialet inte räcka till att värma upp hela månen. Annat är det här på jorden, som är mycket större och tyngre.

En möjlighet är att Saturnus starka gravitation tillför energi genom tidvattenvågor som uppstår i månens inre. Men de lär inte heller räcka till för att smälta isen.

Hur mycket vatten som döljer sig under ytan vet man inte – kanske är det en hel ocean, kanske är det många små varma vattenfickor. Var finns då vattnet? Planetforskarna spekulerar över om det kan finnas bara några tiotal meter under Enceladus frusna yta.

Vatten, värme och organiska molekyler – det räcker precis för att skapa liv, tror Carolyn Porco.

– Kan man visa att skapelsen inte bara har inträffat en enda, utan två gånger på två olika platser i vårt solsystem, då kan det ha hänt många fler gånger i vårt universums nästan 14 miljarder år långa historia.