Alltmer upptagna av våld

Samtidigt som jag börjar skriva på denna artikel gör jag mitt livs första polisanmälan – någon har försökt skruva bort däcken på vår bil på en allmän parkering. Jag upptäcker det av vibrationerna i bilen när jag kör i väg med de tjugo bultarna nästan helt uppskruvade. Polisen är osäker på huruvida det ska rubriceras som skadegörelse eller förberedelse till brott. Dessutom har året präglats av skottlossning i Malmö, kravaller i Stockholmsförorterna, flera uppmärksammade mordfall och en hög polischef som åtalats och dömts för otaliga sexbrott. Och enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har de polisanmälda våldsbrotten ökat kraftigt de senaste trettio till fyrtio åren i Sverige. Ledarskribenter till höger, diverse bloggare och kriminaljournalister är övertygade om att det verkliga våldet har stegrats de senaste åren. Men kriminologerna säger emot, nej våldet ökar inte. Därför kallar Hasse Aro från TV3:s Efterlyst forskarna från Brå för flummare och uppmanar dem att besöka en akutmottagning en lönehelg. Jag tar med mig denna lägesbeskrivning till Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet och en av dem som brukar utpekas för att inte vilja tala om ökande våld i samhället. – Ja, man hör ofta att våldet ökat eller blivit råare, säger Jerzy Sarnecki. Men varför dödas inte folk oftare då? Eller hamnar på sjukhus oftare? För det gör de inte. Trots att anmälningsstatistiken ökar, ger andra indikatorer en annan bild av våldsutvecklingen. Jerzy Sarnecki menar att det enskilt viktigaste mätinstrumentet på våldsutvecklingen i ett samhälle är det dödliga våldet. Av den enkla anledningen att mörkertalet är mycket litet vad gäller mord, dråp och dödsmisshandel. Dessutom följer i regel mordutvecklingen och annan våldsstatistik varandra. – Orsakerna är nämligen ofta desamma: folk blir fulla och börjar slåss eller drar kniv – för i Sverige dödar vi varandra med kniv, säger han. Det dödliga våldet ökade från och med 1930-talet till cirka 1990. Sedan har siffrorna sjunkit något. – Varför skulle vi forskare dölja för svenska folket att våldet ökar dramatiskt? frågar han. Det är ju orimligt! Jag har forskat om detta i trettiofem år, och ibland haft fel tidigare. Jag kan ha fel igen, men då måste någon belägga detta vetenskapligt. Han håller med om att det är en infekterad fråga – politiskt sett. Vetenskapligt är det inte särskilt komplicerat. Utgångspunkten, förklarar Jerzy Sarnecki, är att en mycket stor del av brottsligheten aldrig kommer till polisens kännedom. Detta är mycket lätt att undersöka empiriskt. – Fråga dig själv och dina kompisar vad ni gjorde som unga – och hur ofta ni åkte fast eller anmälde någonting? Visst, tänker jag – aldrig. – Med tanke på hur stor del av våldet som inte rapporteras, behövs bara små, små förändringar i anmälningsbenägenheten för att det ska synas i statistiken över polisanmälda våldsbrott. Ett annat mätinstrument för att komma åt våldsutvecklingen är de offerundersökningar som Statistiska centralbyrån genomför varje år. En serie från 1980 till 2005 av hur många som utsatts för våld som krävt läkar- eller tandläkarbesök visar att dessa konstant utgör omkring en procent av befolkningen om året. En annan studie som Brå genomfört sedan mitten av 1990-talet är ungdomars egen rapportering om brottslighet och våld. Den mätserien visar heller ingen ökning av våldet, snarare tvärtom. Men siffror från Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm har tvärtom visat på en alarmerande ökning av våldet. Uppgifterna har fått stor spridning och åberopas ofta i debatten om våldet i samhället. Chefen för akutmottagningen, Sören Sanz, hävdar att antalet vårdsökande för misshandelsskador ökar varje år. Han är bekymrad över att våldet gått ner i åldrarna. – Vi ser yngre offer och gärningsmän, och därför tror jag att sådant som sparkar och tillhyggen ökar. Unga killar som ger sig på 25-åringar är rädda att förlora och använder därför tillhyggen, säger han. Och deras kunskaper om kroppens sårbarhet är obefintlig. Han konstaterar att han inte kan uttala sig om den generella våldsnivån, men beklagar att inte fler sjukhus och akutmottagningar för statstik över sin verksamhet. – Våldet är ett stort samhällsproblem, slår han fast. Jercy Sarnecki är kritisk till Södersjukhusets rapportering. – Sören Sanz, som är ansvarig för dessa rapporter, är ärligt bekymrad över det våld han ser så gott som varje dag. Men han och hans kolleger saknar samhällsvetenskaplig kompetens, hävdar Jerzy Sarnecki. Södersjukhuset har fått betydligt större upptagningsområde under sin undersökningsperiod, vilket lett till fler vårdsökande. Andelen ungdomar i Stockholm har också ökat kraftigt på senare tid, vilket påverkar resultatet. Dramatiken kring akuten på Södersjukhuset har en pedagogisk effekt – med bilder på blodiga knivar och blåslagna offer – men dra inga vetenskapliga växlar på detta! Även kriminologer har analyserat akutvårdsdata från Södersjukhuset. Kristina Jerre, som är doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet, har undersökt perioden 1996 till 2006. Hon fann ingen större förändring under denna period. Det handlade om drygt 1500 patienter per år som sökte vård för våld eller misshandel. Andelen unga kvinnor ökade något. Antalet knivskador förändrades inte, medan antalet skottskador har minskat kraftigt sedan 2001, från cirka 15 om året under andra hälften av 1990-talet, till mindre än 9 om året under första hälften av 2000-talet. Också antalet misshandelsfall som resulterat i slutenvård har analyserats av kriminologer. Det gäller alltså människor som blivit utsatta för så grovt våld att det inte räcker med att plåstra om eller sy ihop dem, utan som skrivits in för mer omfattande läkarvård. Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms universitet och även verksam vid Institutet för framtidsstudier, har undersökt dessa siffror som finns för hela Sverige sedan 1987. – Omfattningen av slutenvården har inte förändrats dramatiskt sedan början av 1990-talet, säger Felipe Estrada. I dag har vi samma nivåer som under tidigt 1990-tal. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att de ökade polisanmälningarna är en effekt av mindre tolerans mot våld och en vidgad definition av våld, men även det faktum att det finns fler väktare och poliser på stan och fler mobiltelefoner spelar roll för den ökade anmälningsfrekvensen. Våldstendenserna I samhället mäts även i SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet. Enligt dem har varken vår oro för kriminalitet eller rangordningen av lag och ordning-frågor förändrats dramatiskt på drygt 20 år. Gabriella Sandstig vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet har nyligen blivit klar med sin doktorsavhandling om upplevd otrygghet i Göteborg utifrån just SOM-undersökningarna. – Otryggheten har inte förändrats märkbart under 2000-talet, säger hon. Däremot oroade sig fler för organiserad brottslighet för ett par år sedan när Göteborgstidningarna skrev mycket om just det. Denna koppling mellan publicitet och upplevelse av brottslighet har analyserats av Ester Pollack, docent i journalistik vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Hon menar att bevakningen av kriminaliteten har ändrat karaktär och blivit mer spektakulär: – Det handlar om en förändrad mediemarknad där konkurrensen har ökat, säger hon. Brott säljer. Brott och våld är god underhållning. Kriminaljournalistiken ger dramatik och enkla historier om brott och straff, ont och gott, rätt och fel. – Ämnen som sex och våld verkar alltid ha fascinerat människor, och i dag har en del av rapporteringen om brottsligheten kommit att likna den om dokusåporna. Jag menar att detta fick sitt genombrott i samband med Knutbyfallet år 2004. Det handlade om starka känslor och uttryck. Och samtidigt intimiserades och emotionaliserades medieutbudet under påverkan av bloggandet som växte fram vid mitten av 00-talet. Det går också mode i brottsbevakningen. I början av 00-talet var det mycket tal om mord begångna av psykiskt sjuka individer, trots att sådana brott varken ökade eller minskade. Mordet på Anna Lindh satte fenomenet på kartan. Och backar vi till 1900-talets första decennier hade vi en sensationslysten kriminaljournalistik som var importerad från USA, där man bland annat namngav och publicerade bilder på misstänkta brottslingar. Det var så illa i Sverige att journalistiken självsanerades, och vi fick den mer återhållsamma och lågmälda brottsjournalistik som dominerade efterkrigstiden ända fram tills 1990-talet – trots att våldet ökade under samma tid. De senaste två decenniernas ökade fokus på våld handlar om flera saker. – Kriminalitet är ett tacksamt område för politiker. Det är svårt att vara emot lag och ordning, och när Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 tog även andra partier intryck av deras fokus på kriminalitet, säger Ester Pollack. – Sedan handlar det om kriminallitteraturen, som säljer hur mycket som helst. Deckarförfattarna går hand i hand med kriminalreportrarna som uttydare av samhället. Slutligen har även internet – förstås – öppnat många spärrar, och det har påverkat mediernas rapportering. Nu finns sajter som är specialiserade på att publicera namn och bild på misstänkta brottslingar, det skapas upprop på Facebook till förmån för brottsoffer och så vidare. Våldet har alltså hamnat högt på dagordningen, trots att det inte verkar öka. Det har blivit en integritetsfråga, och definitionen av brottsligt våld har vidgats i takt med att toleransen har minskat. Straffen för misshandel skärptes såväl 1965 som 1988. Och barnaga kriminaliserades 1979 – en lag som i sig skapat fler anmälda brott. – Vi såg en dramatisk ökning av brottsligheten i hela västvärlden under efterkrigstiden, konstaterar Jerzy Sarnecki. Välståndet gav oss fler saker att stjäla, och den ökade alkoholkonsumtionen medförde mer våld. Men sedan vände det på 1990-talet. Bilarna har bättre lås, vi har fler larm och säkrare dörrar i våra bostäder, vilket har minskat stölderna. – I dag finns inte så många andra hot, och därför har våldet hamnat på dagordningen. Fokuseringen på våld är en del i välfärdsprocessen, när många sjukdomar och andra faror har eliminerats. Det finns dock motargument, som att läkarna har blivit bättre på att lappa ihop folk. – Det skedde dock inte på 1990-talet, säger Jerzy Sarnecki. Det hände under Korea- och Vietnamkrigen, långt innan dödsstatistiken började sjunka. **Men all skottlossning då?** – Där har du en poäng. Folk skjuter mer. Det är ett problem, men det har inte påverkat våldsstatistiken nämnvärt än. **Den organiserade brottsligheten då?** – Ja, den mc-relaterade brottsligheten har ökat. Och det finns nätverk av amerikansk modell med tungt kriminellt belastade personer som är rätt otäcka. Men de påverkar inte den nationella våldsnivån. – Situationen i Sverige är inte unik, fortsätter Jerzy Sarnecki. Samma sak händer i stora delar av västvärlden. Våldet minskar, titta bara på USA, där det minskat dramatiskt. Att vetenskapligt förklara sådant som sker just nu är svårt. Många forskare diskuterar utifrån demografi, konjunkturer, polisinsatser, droganvändning … Men än så länge är det för tidigt att säga varför. Och hur gick det med min polisanmälan om bildäcken? Förundersökning inleds inte, meddelar polisen när denna artikel börjar bli klar; spaningsuppslag saknas nämligen. Men brottet rubricerades som ”Försök till misshandel”. Alltså just det som kriminologerna talar om. Det vidgade våldsbegreppet. Precis.