Iddi Mrindakaa kramar varje droppe ur regnet

Om 40 år kommer världens jordbruk att behöva dubbelt så mycket vatten, om odlingen fortsätter med dagens metoder. Bonden Iddi Mrindakaa i Tanzania har länge kämpat mot torkan. Nu har han hittat nya sätt att hushålla med regnet.

Miljö & klimat

Text Line Gordon & Elin Enfors

Publicerad 2010-09-27

Iddi Mrindakaa är 51 år, har två fruar och tretton barn. Familjen har fem kor, sex getter, ett tjugotal höns och ett par åsnor. Han bor i ett enkelt betonghus med plåttak, och kokhuset på gården är byggt av lera och halm. Husen ligger i utkanten av det lilla samhället Mwembe i Same-distriktet, Tanzania, cirka 15 mil från Kilimanjaros sluttningar.

Iddi Mrindakaa kommer från Mwembe. Han har ärvt marken av sin far som växte upp i området, liksom hans farfar och farfarsfar. Den viktigaste grödan är majs. Gården ingår i ett internationellt forskningsprojekt som syftar till att utveckla småskalig teknik för att utnyttja regnet mer effektivt på åkrarna.

Det är en konst att vara jordbrukare i Mwembe. Regnen är begränsade och opålitliga i den här delen av Tanzania. Den totala årsnederbörden i området är visserligen ungefär lika stor som i Sverige, men den höga temperaturen och den starka solen gör att det mesta snabbt dunstar bort. Vattnet hinner inte tränga ner i marken och bli tillgängligt för grödorna. Och när det väl regnar kommer det ofta oerhört mycket på en gång. Översvämningar orsakar stora problem för hus, vägar och jordbruk.

Torrperioder är vanliga även under regnsäsongen när grödorna växer och behöver vatten. Skörden slår helt fel så ofta som vart fjärde år. Varannan säsong blir den kraftigt begränsad. Den varierande nederbörden är typisk för stora delar av Afrikas halvtorra savannområden.

De oberäkneliga regnen gör att Iddi Mrindakaa hela tiden måste hantera olika risker. I den traditionella odlingen bearbetas fälten framför allt med hacka, vilket är mycket arbetskrävande. Eftersom risken är stor att skörden slår fel är det inte självklart för Iddi Mrindakaa att odla upp mer mark än vad som är absolut nödvändigt.

Ett sätt att hantera den osäkra vattentillgången är att samla upp vatten med småskalig teknik. Till exempel kan bönderna samla avrinning från upptrampade stigar eller andra hårda områden i små dammar. Bönderna kan också så utan att först vända jorden med hacka eller plog. Sådana plöjningsfria metoder bevarar marktäcket både under och efter växtsäsongen. Syftet är att förbättra jordens vattenhållande förmåga och näringshalt.

Iddi Mrindakaa har testat en kombination av olika tekniker sedan forskningsprojektet startade i hans by år 2004. Han använder numera en så kallad ripper för att bearbeta sitt fält. Redskapet öppnar smala men relativt djupa skåror i jorden vinkelrätt mot fältets lutning. Iddi Mrindakaa planterar sin majs direkt i skårorna. När det sedan regnar, rinner vattnet över fältet och tränger ner i skårorna. Han sparar även på gödsel eftersom han kan koncentrera användningen till skårorna.

Vatten i jordbruket

Jordbruket är den klart största användaren av vatten från världens sjöar, floder och grundvatten. Grovt räknat står hushåll för 8 procent, industrier för 22 procent och bevattning för 70 procent.
Vi dricker mellan 2 och 4 liter vatten per dag, men det krävs runt 3 000 liter vatten för att odla växter till en genomsnittlig europés dagliga födointag. Det går åt 1 000 liter vatten för en limpa bröd och 220 liter vatten för en öl.
Den största delen av det vatten som används i jordbruket kommer från regn och inte från bevattning. Globalt sett är 60 procent av alla spannmålsodlingar helt beroende av regn, medan 40 procent helt eller delvis är i behov av bevattning. Hela 90 procent av Afrikas jordbruk är obevattnat.

Iddi Mrindakaa samlar dessutom regnvatten från en erosionsfåra som ligger precis bredvid hans fält. Ett sinnrikt terrasssystem med diken och vallar sprider ut en del av regnvattnet från fåran över fältet.

Den här typen av teknik har i försöksodlingar visat sig vara effektiva. Tidigare försök har till exempel visat att produktiviteten av småskalig durraodling i Västafrika kan trefaldigas vissa år med hjälp av ett enkelt system för att samla upp regnvatten. I Kenya har liknande tekniker ökat majsskördarna med ungefär 70 procent.

Nu har försöket med plöjningsfritt jordbruk i Mwembe pågått i sex säsonger. På det hela taget har det fungerat ganska bra, även om en svårighet för Iddi Mrindakaa just nu är att han saknar oxar som kan dra rippern. Han har försökt använda sina åsnor, men de trilskas och linjerna blir allt annat än raka. Och skördarna fortsätter att variera kraftigt mellan säsongerna.

Iddi Mrindakaa upplevde de bästa resultaten jämfört med det konventionella sättet att bruka jorden år 2006, som var mycket regnigt. Det året fick han ett stort överskott av majs. Tyvärr var det ingen mening att sälja skörden då, eftersom spannmålspriserna sjunker när skörden är god. Tre månader senare var det mesta av skörden förstörd av skadedjur.

De två första säsongerna (åren 2004–05) blev det däremot ingen skörd alls, eftersom den totala nederbörden var så liten. Under dessa år fick ingen i hela byn någon skörd, oavsett om de använde konventionella eller nya tekniker. Majspriset steg då från 125 till 400 shilling per kilo. Samtidigt sjönk priset på boskap med 90 procent. Familjerna säljer boskap för att få pengar när tiderna är dåliga.

Det finns två slags vatten

Dagens kalkyler över tillgången på färskvatten baseras främst på det vatten som är direkt tillgängligt i vattendrag och som grundvatten, så kallat ”blått” vatten. Men det finns också ”grönt” vatten: regn som trängt ner i jorden och är tillgängligt för växter.

Det blå vattnet utgör bara en tredjedel av allt regn som faller över kontinenterna. Merparten av regnvattnet återgår till atmosfären som ånga, i huvudsak efter att ha trängt ner i jorden och passerat genom växter.

I dag vet vi att möjligheterna att bygga ut det bevattnade jordbruket är begränsade. Det beror dels på att vi redan använder en stor del av det tillgängliga blå vattnet, dels på att omfattande bevattning ofta får negativa följder som att floder torkar ut eller jordar försaltas. För att klara jordbrukets framtida vattenförsörjning är det därför viktigt att utnyttja det gröna vattnet så effektivt som möjligt.

För att klara sig hjälper man varandra i familjen. Kvinnorna bakar och säljer chapati-bröd och driver annan småskalig affärsverksamhet som kan avlasta lite. Samtidigt är det svårare att ägna sig åt detta när det är torka, eftersom det då inte finns så mycket pengar att köpa ingredienser för. En annan strategi är att äta mindre, och folk blev märkbart magrare dessa år.

Slutsatsen som iddi Mrindakaa och forskarna i projektet har kunnat dra från experimentet är att enbart rippning faktiskt inte fungerar särskilt bra på hans fält. Skörden kan till och med bli sämre än med traditionell markbearbetning med handhacka. Men skörden blir ungefär 20 procent större om han kombinerar ripping med stallgödsel och en täckgröda, till exempel bönor, som skyddar marken från avdunstning och bidrar till högre vatteninfiltration. Och om han dessutom kombinerar detta med stödbevattning från avrinningen, får han en dramatisk förbättring med i genomsnitt 90 procent högre skörd under säsonger med god nederbörd.

Försöket visade också att dåliga år med lite regn fortfarande ger dåliga skördar, eller inga alls. Det gäller i synnerhet om Iddi Mrindakaa enbart utnyttjar befintligt vatten på fältet och inte har någon form av stödbevattning. Under någorlunda bra säsonger kan dessa tekniker dock bidra till större skördar.

Slutsatsen blir att även om det handlar om småskaliga tekniker, så behövs stora investeringar. Vattentillgången utgör den huvudsakliga begränsningen för skördarna. Men det hjälper inte med mer vatten om det saknas näring i jorden eller om insekter förstör plantorna. Och lyckas man se till att detta fungerar på fältet så att skörden blir bättre, ja då måste bönderna antingen kunna sälja sitt överskott eller ha möjlighet att lagra det för att ha tjänat på investeringen. För att uppnå den potential som de småskaliga vattenteknikerna har, måste de alltså samordnas med andra investeringar.

Sedan projektet startade år 2004 har Iddi Mrindakaa transformerat sitt jordbrukssystem totalt. Nu odlar han majs på terrasserna som han skördar två gånger om året (om inte regnen slår fel), kassava på vallarna och bananer i dikena som skördas löpande. Han har därmed breddat sitt jordbruk i både tid och rum.

Trots det återstår en hel del av osäkerheten i skördarna, och den totala majsskörden har inte ökat så mycket som forskarna i projektet hade trott att den skulle göra. Men även om jordbrukssystemet fortfarande ger för litet överskott för att täcka mer långsiktiga satsningar, odlar Iddi Mrindakaa nu i alla fall tillräckligt med mat för att försörja hela sin stora familj. Tidigare funderade han allvarligt på att flytta, men det är inte längre aktuellt.

Den svenska delen av forskningen som beskrivs i artikeln har finansierats av främst Sida och Formas.