Bulorna hade kunnat göra pojken blind

Förra sommaren fjällvandrade den tioårige pojken och hans familj i Lappland, Jämtland och på Lofoten. De kom hem i början av augusti och en vecka senare upptäckte mamman en svullen lymfkörtel i pojkens nacke. Veckan därpå uppstod en ny svullnad på pojkens hjässa, och ytterligare en vecka senare svullnade fler lymfkörtlar. De sökte upp en öron-näsa-hals-läkare som kunde känna nio stycken ärtstora och ömmande körtlar i pannan på pojken, plus några millimeterstora körtlar på halsen.

Blodprov visade normala värden, men i en odling från svalget fann man streptokocker och pojken fick penicillin. Behandlingen hade ingen effekt på svullnaderna och han fick då remiss för att punktera körtlarna. Under tiden svullnade hans panna på samma plats till och från ungefär en gång i veckan.

Nu hittade mamman tre hårstrån på pojkens huvud som hade äggsamlingar, sammanlagt 19 ägg. Hon fotograferade ett hårstrå och skickade bilden till en massa läkare och andra så kallade experter för att få hjälp att bestämma vilken art det handlade om. Alla ansåg att det handlade om ägg från huvudlus.

Så fick jag se bilden. Smittskyddsinstitutet skickade den med en förfrågan om det kunde vara någon ovanlig sorts lus.

Jag såg direkt att det var flugägg, inte lusägg, men hade mycket att göra så fotot blev liggande några dagar. Men sedan bad jag dem skicka mig själva hårstrået, som vi studerade både med vanlig ljusmikroskopi och med svepelektronmikroskop. Jag ringde också till mamman och frågade om de varit ute och rest, och då berättade hon att de under sommaren varit i Norrland. Med den informationen och med hjälp av mikroskopibilderna gick det att fastställa att äggen var från flugan renstyng, Hypoderma tarandi. Det går att se eftersom äggen sitter fast på strået med en liten stjälk av speciellt utseende.

Denna insekt lägger ägg i renarnas päls under juli, och när larverna kläcks tar de sig in under huden och så småningom till ryggen. Man har sett att en ren med sådana här styngbulor kan bära så mycket som två tusen larver, motsvarande tre kilos vikt! De kläcks åtta, nio månader senare och då lämnar de tre centimeter långa larverna värddjuret. De förpuppas i marken, varefter de utvecklas till flugor, och så börjar cykeln om igen.

På fjällturen i slutet av juli hade pojken vid ett besök i Jukkasjärvi varit inne i ett renhägn och klappat djuren. Mamman mindes att renarna hade varit oroliga och att det hade varit fullt med flugor i luften.

Att det handlade om renstyng var allvarligt. Larverna har nämligen den egenheten att de hos människor gärna tar sig till ögonen. Jag kontaktade mamman och uppmanade henne att omedelbart söka till en infektionsklinik och visa dem mitt mejl där jag slår fast att det handlar om renstyng.

Infektionsläkaren Boris Kan vid Karolinska universitetssjukhuset hörde sedan av sig till mig och vi resonerade om hur pojken skulle behandlas. Han hade sökt i litteraturen och funnit att man kunde använda maskmedlet Ivermektin. I pojkens fall fick de prova sig fram vad gällde doser – vi visste inte exakt hur stor larven eller larverna var och därför inte heller hur pass känsliga. Pojken behandlades i fem omgångar innan parasiterna slutligen dog.

Det var tur att jag fick syn på fotot, för människor har blivit blinda av sådana här angrepp. Och om inte annat så gör det fruktansvärt ont att ha en larv i ögat.

Jag vill inte avråda människor från att vandra i fjällen, men ett gott råd till den som besöker rentäta områden under varma sommardagar, när det är mycket flugor i luften, är att täcka håret med en keps eller ett myggnät.

*Berättat för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist*