De lekte fram priset

Med en bit vanlig tejp lyckades Andre Geim och Kostya Novoselov få loss extremt tunna fragment ur en klump grafit. Skikten var bara 10–30 atomer tjocka. Men det allra tunnaste ensamskiktet, det som är grafenet, tog nästan ett halvt år att få fram.

– Vi hade inte så bråttom. Det var ett av våra fria projekt som vi alltid hade hållit på med vid sidan av annat och som vi kallar fredagskvällsexperiment, berättar den nyblivne Nobelpristagaren, 36-årige Kostya Novoselov. Han kunde knappt få fram ett ord när samtalet från Sverige kom på morgonen den 5 oktober hemma i Manchester.

Nu slukar grafenet all tid för Geim och Novoselov, även om de båda två beklagar att fredagskvällarnas fria experimenterande får stryka på foten. Och de hoppas få fortsätta med grafenet.

– Det finns så många vita fläckar på grafenkartan att man helt kan ändra sin forskningsinriktning och ändå inte lämna grafenvärlden, säger Andre Geim.

Det är en tröst för en forskare som knappt ägnat mer än fem år åt samma ämne. Hans filosofi är att släppa loss kreativiteten och fantasin – ta de byggklossar som finns till hands och sätta ihop dem på ett nytt sätt.

– Som Picasso. Han använde också kända element för att skapa något nytt och unikt, säger Andre Geim.

Han är inte rädd för misslyckanden – alltid lär man sig något nytt ändå. Och han håller på oavbrutet, arbetsnarkomani kallas det väl, säger han. Även hans fru, Irina Grigorieva, är forskare och var medförfattare till den banbrytande artikeln i Science som kom i oktober 2004.

Duktig har Andre Geim alltid varit, med bästa betyg. Det krävdes också för att han, som är av tysk-judisk börd, skulle få komma in på universitetet i Moskva. Den extremt hårda skolan lärde honom att tillägna sig stora mängder ny kunskap på kort tid. Något som han har utnyttjat senare i livet när han gång på gång erövrade nya forskningsområden.

– Man kan ju inte hålla på att uppfinna hjulet på nytt, man måste läsa på, säger Andre Geim.

– Man behöver ta sig igenom minst hundra artiklar för att själv skriva en, tillägger Kostya Novoselov. I början visste vi ju ingenting om vare sig grafit eller kol.

Men något geni vill Andre Geim inte kalla sig, genier klarar sällan livets svårigheter.

– Forskning är inte ett hundrameterslopp, säger han. Forskning kräver engagemang, tålamod och uthållighet. Snarare är det ett maratonlopp.

Det långa loppet började när de båda väl förstod att de med det enkla tejptricket faktiskt hade lyckats riva loss en pyttegrafenflaga. Ingen hade tidigare trott att ett så platt material kunde finnas isolerat i rumstemperatur. Nu hade de en bit – på tvären inte större än ett hårstrå – och det gällde att visa på de magiska egenskaper som bara grafen kan ha. Men när Geim och Novoselov efter drygt ett års mödosamma försök försökte publicera sina rön i brittiska Nature blev det stopp. Konkurrenten Science fick i stället äran att vara först med nyheten.

Geim är den förste som både har fått det riktiga Nobelpriset och det skämtsamma Ig Nobelpriset för omöjlig forskning. Det tog han emot år 2000 sedan han fått en groda att sväva i ett magnetfält, ett annat resultat av fredagskvällarnas lek på allvar.

Och inte bara en groda, också hamstern Tisha fick känna på tyngdlöshet vilket gjorde henne till medförfattare (som H.A.M.S. ter Tisha) till en artikel om magnetismens mer oväntade drag. Även en superstark tejp som fäster på de blankaste ytor, likt en geckofot, gjorde Geim och Novoselov på sin fritid. De hade tänkt sig att en student med tejpförsedda skor likt Spindelmannen skulle klättra på husfasaden, men de hade inte råd att tillverka tejpen i större skala.

– Du får absolut inte tro att Andre bara är en udda excentriker, säger Laurence Eaves, fysikprofessor och god vän sedan han var värd för Geim i början av 1990-talet. Då lämnade Andre Geim Ryssland för första gången för en postdok-tjänst vid University of Nottingham, Storbritannien.

– Även Andres vildaste idéer, som den leviterande grodan, har en djupare innebörd som vi fortfarande jobbar med. Han är mycket rak som person och okonventionell som forskare. Vi är alla lite galna, det måste forskare vara för att se på omvärlden på ett lite annorlunda sätt. Men både Andre och Kostya har förmågan att hitta nya och överraskande vinklar. De är extremt kreativa och stimulerande att jobba med.