Provrörsbefruktningens pappa

Robert Edwards blev anklagad för att utnyttja längtande mödrar. Han förlorade sina forskningspengar. Och en av dna-spiralens upptäckare – Nobelpristagaren James Watson – varnade för svåra missbildningar.

– Han sade att barnen skulle födas så vanskapta att det kunde bli nödvändigt att avliva dem, säger Robert Edwards.

Jag träffade honom en sensommardag år 2002 på den inglasade verandan bakom hans vita stenhus en mil utanför Cambridge i England. Robert Edwards berättade om protesterna mot hans försök att befrukta mänskliga ägg utanför kroppen på 1960-talet. Jag var utsänd av Dagens Nyheter och hade efter flera veckors tjat lyckats få honom att ställa upp på en intervju. Numera kommunicerar han bara med sina närmaste. Han sitter i rullstol och har svårt att tala efter en stroke för två år sedan.

– Jag är förstås överlycklig när jag tänker på alla de efterlängtade barnen och deras släktingar. Men det har varit en jävla resa, sade Robert Edwards när vi träffades.

Han pratar som en jobbare från Manchester, trots alla år i universitetsstaden Cambridge. Ständigt en outsider. Socialist, bitsk mot auktoriteter och angelägen om lika möjligheter för alla, även i frågan om att bli förälder.

På 1950-talet hade andra forskare utvecklat metoder för att befrukta kaninägg i provrör. Robert Edwards bestämde sig för att försöka göra samma sak med mänskliga ägg, men upptäckte snabbt att människans reproduktionsbiologi skiljer sig betydligt från kaninens.

Han ägnade flera år åt att ta reda på hur olika hormoner får mänskliga ägg att mogna, och vid vilken tidpunkt de är redo att ta emot en spermie. År 1969 kom ett viktigt genombrott: för första gången lyckades han befrukta ett mänskligt ägg i ett provrör.

Men ägget slutade utvecklas efter den första celldelningen. Robert Edwards insåg att han behövde ägg som mognat på plats i äggstocken. Därför ringde han gynekologen Patrick Steptoe, som sannolikt också skulle ha fått en del av priset om han inte hade dött år 1988.

Patrick Steptoe var en pionjär inom så kallad laparoskopi, ett slags titthålskirurgi som han använde för att ta ut prover från kvinnans äggstockar genom att sticka in en sond nära naveln. De båda forskarna började samarbeta. De formulerade sina egna etiska riktlinjer: att sluta om tekniken skulle visa sig vara för farlig för kvinnor och deras planerade avkomma – men inte på grund av vad de kallade ”vaga politiska och religiösa skäl”.

Patrick Steptoe plockade ut ägg från hormonbehandlade kvinnors äggstockar med sin sond. Robert Edwards satte cellerna i odling och tillförde spermier. Med den nya tekniken lyckades de få befruktade ägg att dela sig flera gånger till tidiga embryon bestående av åtta celler.

Deras nya kunskaper om embryonala celler lade grunden för dagens forskning om mänskliga stamceller. Men det främsta målet var att hjälpa barnlösa par att bli föräldrar.

Över hundra gånger förde de in tidiga embryon i kvinnors livmoder, vilket bara ledde till kortvariga graviditeter. Till slut insåg de att hormonbehandlingen som skulle stimulera kvinnans äggstockar orsakade spontana aborter. Därmed var saken klar.

Strax före midnatt den 25 juli år 1978 föddes Louise Joy Brown på Oldham General Hospital i Storbritannien. Hon vägde 2,7 kilo och var ett fullt friskt, efterlängtat barn.

Det blev en världsnyhet. Robert Edwards berättar att hundratals journalister flockades utanför sjukhuset dagarna innan födelsen. De spanade med teleobjektiv och försökte muta personalen att berätta alla detaljer om den sensationella och omstridda graviditeten.

Sedan dess har omkring fyra miljoner barn i världen blivit till genom provrörsbefruktning. För Sverige är siffran cirka 40 000. Det första svenska provrörsbarnet, Maria, föddes i Göteborg år 1982.

Från början förde läkarna in två eller flera embryon för att öka chanserna för en graviditet. Det ledde ofta till tvillingar, trillingar eller ännu fler foster, vilket ökade risken för för tidig förlossning och andra komplikationer.

Finska forskare visade att det räcker med ett enda embryo. Det har lett till att andelen tvillingfödslar i Sverige har minskat från 35 till 5 procent. Komplikationerna har blivit färre, men fortfarande är risken för missbildning något förhöjd efter en provrörsbefruktning.

Omkring en tiondel av alla par i fruktsam ålder kan inte få barn på det vanliga sättet. Att ge upp utan att prova in vitro-fertilisering (IVF) anses numera lite märkligt. Metoden är accepterad. Men den tekniska utvecklingen ställer nya etiska frågor.

Det är fullt möjligt för en familj med en allvarlig genetisk sjukdom att välja bort provrörsembryon med anlag för sjukdomen. Men vem ska besluta vilka anlag som ska väljas bort?

– Jag tycker att man ska hantera varje fall för sig och resonera med föräldrarna, säger Robert Edwards.

Han har varit mycket aktiv i de etiska diskussionerna om IVF. Det hårdaste motståndet kommer från katolska kyrkan. Roberto Colombo, ledamot i den påvliga akademin för liv, påpekade nyligen att många ”individuella liv” går till spillo på grund av att inte alla provrörsembryon används.

Robert Edwards har svårt att förstå hur man kan likställa ett embryo med en människa.

– Efter hand som fostret utvecklas får det allt större rättigheter. Det är min enkla uppfattning. Jag är från Yorkshire, förstår du, så min syn på de här sakerna är mycket pragmatisk, säger han.

I våras ägnade Statens medicinsk-etiska råd en heldag åt att diskutera IVF-tekniken. Det mest omstridda uttalandet kom från Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet:

– Ett av de moraliska problem som gör att jag får ont i kroppen är att det var fjärde sekund dör en människa av svält, och att det tre gånger av fyra är ett barn som dör. Det finns ingen brist på barn i världen, däremot finns det brist på föräldrar. Det är konstigt att vi lägger så mycket resurser på att skapa barn när det finns så oerhört många.

Han fick svar på tal av Karl-Gösta Nygren, docent och IVF-läkare:

– Tidigare ansåg man att det var Gud eller ödet som avgjorde att man inte kunde få barn. Världshälsoorganisationen har nu uttalat att infertilitet är en sjukdom, och i dag en behandlingsbar sjukdom.