Den smutsiga belägringen av Sarajevo

Sarajevo, de första dagarna i april 1992. Jugoslavien är i sönderfall. Slovenien och Kroatien har redan blivit självständiga efter krigen sommaren och hösten 1991. Nu är det Bosnien-Hercegovinas tur. En folkomröstning i februari har sagt ja till självständighet. Men den serbiska minoriteten i republiken vill inte lämna Jugoslavien. En demonstration för fred och mot nationalism beskjuts av Radovan Karadzics serbnationalistiska krypskyttar – flera människor dör, många skadas. Snart ekar det av skottlossning runt om hela staden. Den bosniska polisen tillsammans med kriminella grupper och delar av det bosniska inrikesministeriets styrkor tar upp den ojämna kampen mot de bosniska serberna, som har stöd av den jugoslaviska armén och Slobodan Milosevics Serbien. Sedan flera månader finns tungt artilleri utplacerat runt staden. En belägring som ska pågå i över tre år tar sin början. En svensk forskare var på plats – Ivana Macek, docent i antropologi och forskare vid Hugo Valentin-centrum för förintelse- och folkmordsstudier vid Uppsala universitet. Hon reste ner för att forska om hur belägringen påverkade människorna, hur de normaliserade en djupt onormal situation. Hon bodde i staden, intervjuade Sarajevobor och delade vardagen så till den grad att hon till och med blev beskjuten av en krypskytt. Kort sagt, hon bedrev antropologiskt fältarbete, fast i en modern storstad i centrala Europa. – Jag ville egentligen forska i Kongo-Brazzaville, men krigen i Jugoslavien kom emellan, säger hon. Jag ville ta reda på vad som hände i mitt forna hemland. Jag är uppvuxen i Zagreb, men hade svårt för den nationalism som växte fram. Hon försökte ta sig till Sarajevo. FN – som kontrollerade flygplatsen i stadens utkant – släppte dock inte in forskare utan bara journalister. – Så fick jag väl kalla mig journalist, säger Ivana Macek. Det gick också att ta sig in landvägen – frontlinjerna var porösa. – Det gick, men var mycket farligt, och mycket dyrt, säger hon. Så hon flög in med hjälp av FN. – När jag kom in var den första känslan så underlig. Folk promenerade på gatorna som vanligt, vägen in från flygplatsen var som att åka genom vilken förort som helst. Det var så konstigt! Allt verkade som vanligt … Men det var bara på ytan. I början av kriget var beskjutningen som värst. Den tid som Ivana Macek var där under 1994, var det lugnare: det kunde gå veckor mellan artilleriattackerna. Men krypskyttarna terroriserade staden dagligen. – Ja, det sköts hela tiden, sägen hon. Man tänkte inte ens på det. Var du rädd? – Nja, det var olika. Blir man själv beskjuten så blir man förstås rädd. Men det går inte att vara rädd hela tiden. Inte tjugofyra timmar om dygnet. Då funkar man inte. Hon konstaterade att Sarajevoborna skapade olika förhållningssätt till den osynliga fienden – främst krypskyttarna. Vissa menade att man skulle gå sakta i de kritiska områdena i staden och låtsas att inte bry sig – då blev männen med kikarsiktena inte triggade. Andra menade att man skulle rusa igenom snabbt för att inte ta onödiga risker. Eller att man skulle huka sig: då visade man att man visste att de var på plats, och att man underordnade sig. – Men det var ju helt meningslöst, eftersom kulorna och granaterna kom så godtyckligt, men strategierna fanns där och genom dem försökte man få kontroll över situationen, säger Ivana Macek. I vissa stadsdelar var krypskyttarna bara femtio meter bort, på andra håll ett par hundra meter. Men sikten in i staden från de omgivande kullarna är fenomenal. Hon blev själv beskjuten av en krypskytt en gång, utanför hotellet Holiday Inn i centrala Sarajevo, på den gata som brukade kallas sniper alley, krypskyttarnas gata. – Man blev bara helt låg, man orkade ingenting, säger hon. Och detta bekräftade många av mina informanter. De kände likadant. Man blir extremt trött. Låg. Jag försökte skapa mening genom att arbeta med min forskning. Och de närmsta dagarna var jag också mycket mer försiktig när jag rörde mig utomhus. Vad tänkte du om de som sköt mot dig? – Jag vet faktiskt inte, svarar hon långsamt. Men många Sarajevobor tyckte förstås att de var primitiva, ociviliserade – lantisar. Detta återkom bland dem jag intervjuade i min forskning: ’De är inte moderna stadsbor som vi, vi i Sarajevo.’ Eller att de var cetniker, extrema serbiska nationalister. Konflikten präglades överlag av massmord på muslimer – vilket kulminerade i det väl dokumenterade folkmordet i Srebrenica – och etnisk rensning, som den serbiska sidan bar huvudansvaret för. Under de första veckorna av kriget i Sarajevo genomfördes världens troligen största bilstöld. Tusentals, kanske så många som 5 000 Golf-bilar från Volkswagenfabriken i Sarajevoförorten Vogosca stals, sannolikt av serbiska soldater tillsammans med Sarajevos maffia. Bilarna såldes vidare utanför Bosnien. Hur cyniskt och korrumperat var kriget? – Mycket, säger Ivana Macek. Till exempel upptäckte många att elen eller gasen inte bara stoppades av den serbiska sidan, utan även av den egna. Ett exempel på denna cynism var hanteringen av det vattenreningssystem som finansmannen och filantropen George Soros och en hjälporganisation försökte få till stånd 1993. Vattenbristen i staden var ett stort problem, och massor av människor dödades av krypskyttar i köerna vid de fåtaliga vattenkranarna. Ett filtrerings- och pumpsystem för vattnet i Miljackafloden, som går genom staden, skulle ge rent vatten i kranarna till flertalet Sarajevobor, men de bosniska myndigheterna skapade fler hinder än serberna. De hävdade att vattnet inte blev rent, trots att såväl Världshälsoorganisationen, WHO, som amerikanska vattenexperter testade och godkände kvaliteten. Myndigheterna i Sarajevo förhalade systemet till 1995, då det öppnades. – Man ville förstärka bilden av att Sarajevoborna var offer, säger Ivana Macek. – Även rena konspirationsteorier florerade, till exempel att det var väst som ville att belägringen skulle fortgå som något slags experiment, ja rent paranoida saker … Men man kunde inte fatta att omvärlden inte reagerade. Och det tog ju över tre år innan någon ingrep på allvar. Och det är ju svårt att förstå, det tycker även jag. – Man sökte efter förklaringar, ville rationalisera det som hände. Bilden i medierna under kriget var ibland idealiserad: Sarajevo försvarades av de moderna stadsborna – muslimer, serber och kroater – mot de nationalistiska serberna i bergen. Men i många fall handlade försvaret om kriminella som hade tillgång till vapen. – I början av kriget terroriserade olika krigsherrar som försvarade Sarajevo även Sarajevoborna. De letade efter vapen, gjorde razzior, misshandlade folk, berättar Ivana Macek. Tiotusentals serber bodde till en början kvar i staden. Många av dem var lojala med den nya staten, och en av de högsta officerarna som ledde försvaret var serben Jovan Divjak. Andra serber ville fly eller terroriserades av mer hårdföra muslimska grupperingar inom försvaret. Hösten 1993 rensades sådana element ut, samtidigt som armén fick en allt tydligare koppling till det styrande muslimska partiet, SDA, och kretsarna kring presidenten, Alija Izetbegovic. En ökad islamisering av den bosniska republiken kunde märkas under krigets gång. Gatukyltar blev gröna – den nya officiella färgen, som givetvis också symboliserade islam. Polisuniformer bytte från blått till grönt, även polisbilarna blev gröna. – Muslimerna var det största offret i kriget, säger Ivana Macek, och samtidigt fick de knappt något stöd från väst. Däremot var många muslimska länder snabba att ge stöd till den nya republiken, militärt – och även religiöst. Sjukhus som inrättades av islamiska hjälporganisationer krävde till exempel att kvinnliga läkare skulle täcka håret med någon form av sjal. Moskéer som traditionellt varit öppna för alla, enligt den gamla bosniska formen av islam, stängdes för icke-muslimer. Många Sarajevobor, även de muslimska, var kritiska till utvecklingen. – Jag hade tur som kom tidigt till Sarajevo, efter hand ökade frustrationen och ilskan mot omvärlden, säger Ivana Macek. Men de tyckte att det var konstigt att jag ville komma frivilligt till kriget! Senare blev det svårare för forskare att komma dit. Jag delade Sarajevobornas vedermödor, vilket gjorde det lättare för mig. En kollega till mig som bedriver forskning där nu har stora problem – folk är trötta på att vara forskningsobjekt. Den amerikanska statsvetaren vid Brown university, Peter Andreas, har i boken Blue helmets and black markets analyserat överlevnaden i den belägrade staden, och intervjuat många före detta militärer, politiker och Sarajevobor. Han menar att den internationella närvaron i form av FN förlängde och legitimerade belägringen, som allt mer tog sig rent kriminella former. De olika frontlinjerna delades upp mellan krigsherrar, som betraktade dem som ”sina” områden att beskydda – och beskatta. De kontrollerade frontlinjerna och den lukrativa smugglingen. ”Staden var aldrig helt stängd”, skriver Peter Andreas, ”de som kontrollerade frontlinjerna bestämde också över trafiken in och ut, och krävde tull av allt och alla.” När FN tog kontroll över flygplatsen i stadens sydvästra del sommaren 1992 blev man i praktiken en aktör som bidrog till att status quo – belägringen – fortsatte. En tredjedel av all influgen FN-hjälp till Sarajevoborna gick till belägrarna i tull. Flygplatsöverenskommelsen institutionaliserade belägringen, som med FN:s terminologi förvandlades till ett humanitärt problem – inte ett moraliskt eller militärt. Det utvecklades snart ett ”regelsystem” för belägringen – i en ständig förhandling mellan FN, världssamfund, medier, belägrare och belägrade. Det var emot reglerna att blockera all tillförsel av mat till staden för att svälta ut den, men okej att då och då minska tillgången och förtulla varorna. Det var emot reglerna att beskjuta stora folksamlingar (det hände några gånger, med ett internationellt ramaskri som följd), men okej att beskjuta bostadsområden och terrorisera befolkningen med hjälp av krypskyttar. Det var emot reglerna att öppet handla över frontlinjerna, men okej att göra det i smyg. Under 1980-talet lämnade många jugoslaviska kriminella Västeuropa och kunde under tidigt 1990-tal lätt sminka om sig till nationalister och fortsätta plundra, med respektive ny nation i ryggen. Peter Andreas pekar på hur en figur som Jusuf ”Juka” Prazina ledde försvaret av Sarajevo de första månaderna. Han kom från den undre världen, och med hjälp av sina 300 hårdföra gängmedlemmar tog han upp kampen mot belägrarna. Gangstern Prazina fick snabbt polisbefogenheter och tillgång till polisbilar och vapen, vilket illustrerar hur de sociala rollerna vändes upp och ner i staden. ”Juka” blev krigshjälte, och många unga män i Sarajevo attraherades av hans karisma och trodde att kriget skulle bli kort, spännande och ge möjlighet till plundring och status. Ett stort antal av dem stupande ”när de försökte bli Rambos”, berättar en av Peter Andreas informanter. Hjälpkonvojer kunde stoppas av båda sidorna i konflikten för att höja priserna på svarta marknaden i staden. En serbisk officer i förorten Ilidza nära flygplatsen kallades kungen av Sarajevo, eftersom han mer eller mindre kunde reglera prisnivån i staden, genom att på begäran av Sarajevos svartabörshajar beskjuta inflygande hjälpsändningar och tillfälligt stoppa FN:s luftbro (där 350 till 500 ton mat och medicin flögs in varje dag), med prisstegringar som följd. Enligt Peter Andreas sålde viss FN-personal, särskilt de från Egypten och Ukraina, mat och drivmedel till svarta marknaden i Sarajevo med god förtjänst. De ukrainska FN-soldaterna blev så involverade i smugglingen av allt från människor till heroin och bilar att många av dem återvände efter kriget för att fortsätta med svartabörsaffärer. FN:s kontroll av flygplatsen innebar att de bevakade landningsbanan som låg direkt vid frontlinjen, där flyktingar, desertörer, smugglare och soldater varje natt försökte passera för ta sig in i eller ut ur staden. FN-soldaterna belyste landningsbanan för att försöka hindra trafiken, vilket hjälpte de serbiska krypskyttar som varje natt besköt allt och alla som rörde sig på banan. Under två månader dödades eller skottskadades varje natt mellan 5 och 30 personer på landningsbanan – i praktiken med FN som belägrarnas hjälpande hand. När tunneln under landningsbanan var klar sommaren 1993 sköttes trafiken genom den. Tjugo ton material och 4 000 personer passerade varje dygn genom tunneln, och kablar och pipelines i tunneln förde in elektricitet och diesel i staden. Privata handlare hyrde ibland tunneln – och ibland till och med militär personal som bärare – från myndigheterna och förde in egna varor. Många gjorde bra affärer, men priserna i Sarajevo föll, varför vissa delar av den bosniska armén, som kontrollerade frontavsnitt (och handeln) i andra delar av staden, motarbetade tunnelprojektet. – Under kriget var korruptionen stor, men det handlade för många om överlevnad, säger Ivana Macek. Samtidigt fick tunneln inte användas för att fly från belägringen. Befolkningen behövdes – både för att försvara staden och för att omvärlden skulle bry sig, resonerade myndigheterna. Genom tunneln kom fler vapen till de belägrade, men vapen såldes också av de serbiska belägrarna till stadens försvarare över frontlinjerna. I Grbavica, vid frontlinjen i centrala Sarajevo, handlade samma män nattetid med varandra som dagtid besköt varandra. De frontavsnitt som försvarades av kroatiska enheter i den bosniska armén var påtagligt lugna, och serberna i Bosnien hade få konflikter med kroaterna. I början av kriget dominerade kroaterna förorten Stup, och platsen var en tummelplats för smugglare och krigsprofitörer. Ett kafé i Stup var förklarat som neutralt territorium. En bosnisk officer berättar i Peter Andreas bok: ”Om jag inte sett det med egna ögon hade jag inte trott det. Alla var där: cetniker, kroatiska nationalister, muslimer, arméofficerare, poliser … Alla gjorde sina klipp, och det var inga nationella spänningar.” En annan bosnisk soldat berättar: ”Vi gick över frontlinjen ibland i Grbavica – de var ju gamla kompisar till oss på andra sidan. De ropade: ’Kom över, men ta inte med vapen*. Och vi kunde lita på dem.” Vid fronten i förorten Visoko spelade man fotboll och handlade i ingenmansland i veckorna. På helgerna kom weekend warriors från Serbien och centrala Sarajevo och sköt på varandra. I förorten och smugglarcentret Kiseljak hade man så goda relationer till alla sidor att orten aldrig skadades av kriget, trots att den låg vid flera frontlinjer. Kiseljaks läge väster om Sarajevo hade varit strategiskt utmärkt för att försöka häva belägringen. Några sådana försök gjordes inte. Och så vidare. Peter Andreas studie ger massor av exempel på hur de etniska identiteterna och lojaliteterna åsidosattes. Det går till och med att tala om två belägringar – en extern och en intern. Den bosniska sidan var definitivt offret i kriget, men alla delar av den bosniska armén var inte enbart offer. Det förekom beskyllningar om att även den bosniska armén besköt staden, för att sedan skylla på de serbiska belägrarna. – Sådant talades det bara om i mindre sammanhang, säger Ivana Macek. Men folk märkte att de svåra granatattackerna skapade väldiga rubriker över hela världen, så visst funderade många. Vad trodde du själv? – Jag vet inte. Men allt var möjligt under kriget. Det var mycket cyniskt. Och folk dödades varenda dag. Och det förekom verkligen konflikter inne i staden mellan olika fraktioner, vilket kan ha förstärkt misstankarna om att de sköt på sig själva. ”Juka”, gangstern som försvarade staden, plundrade den också. Han och hans män har anklagats för stölder, utpressning och våldtäkter. Hösten 1992 drevs de ut ur staden av den bosniska armén i hårda inre strider i den belägrade staden. Andra lokala krigsherrar kidnappade Sarajevobor och tvingade dem att gräva skyttegravar. Även hösten 1993 lamslogs staden av interna strider när två lokala krigsherrar, ”Caco” och ”Celo” med anhängare, kvästes av den bosniska armén med många döda som följd. Och vad hände sen, efter kriget? – Jag talade för en tid sedan med en av mina vänner i Sarajevo, berättar Ivana Macek. Han är muslim, men inte troende. Under kriget stred han för att försvara staden. I dag arbetar han som ingenjör i en statlig firma. Alla statliga institutioner ska ha blandad personal: serber, kroater, muslimer. Så han arbetar med jämnåriga serber som han vet var på andra sidan skyttegraven under kriget. Han umgås med dem, de lyssnar på samma musik, de träffas också utanför jobbet – men, nej de pratar inte om kriget. Han säger att de fortfarande är mentalt ”nergrävda” i skyttegravarna. Det går inte att prata om det.