Friheten att slippa välja drog

*Dan Egonsson väljer Elizabeth Anscombe*

”Det möjliga är belåtenhetens fiende” – så börjar Elizabeth Ans­combe sin artikel om praktisk etik. Bortsett från sammanhanget, är observationen att det kan finnas en frihet i begränsningen både skarpsinnig och användbar. Nyligen föreslog en internationell kommission med bland andra FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan en legalisering av marijuana, eftersom kriget mot narkotikan av allt att döma har misslyckats. Liknande förslag har kommit från andra håll, med motiveringen: Varför har vi en mer tillåtande attityd till alkohol än cannabis när alkohol är den skadligare drogen?

Jag tror att det starkaste argumentet mot en legalisering är just det som Anscombe säger i citatet. Så länge som det inte är möjligt att på legal väg få tag på marijuana är de allra flesta av oss fullt belåtna med det. Och den belåtenheten vill vi slå vakt om genom att välja ett samhälle med drogkonservativa lagar, även om vi inte också måste vara emot en avkriminalisering av eget bruk.

För nog borde det vara möjligt för människor i en demokrati att sträva efter att begränsa urvalet av tillgängliga frestelser? Man kan alltså se frågan om legalisering av cannabis som en frihetskamp mellan dem som tror sig bli mer belåtna om fler relativt sett ofarliga droger blir tillåtna och dem som upplever det som en ofrihet. Våra respektive friheter är starkt påverkade av varandra; den ena köps till priset av den andra. Och vi svaga själar som har svårt att stå emot frestelser måste väl också få kämpa för vår frihet?