Sexlivet i skuggan av aids

Nu inleds en ny sexuell revolution, skrev Barbro Lennéer-Axelson, universitetslektor i psykologi vid Göteborgs universitet och vice ordförande för RFSU.

Året var 1988, och hotet från aids var alarmerande. Det ”sexuella utlevandet” hade haft sin höjdpunkt i början av 1970-talet, menade hon. Nu stundade nya, avhållsamma tider – med händerna under täcket.

Prognosen riktade sig 10 till 15 år fram i tiden från när hon publicerade artikeln ”Sexualiteten i skuggan av HIV/aids – förändringarna har bara börjat” i Läkartidningen nr 1–2, 1988.

Barbro Lennéer-Axelson såg allvarligt på situationen. Om inga medicinska lösningar hittades och hiv fortsatte att spridas riskerade vi att få se en avveckling av sexuella relationer över huvud taget – vilket inte var orimligt med tanke på att provrörsbefruktning var på väg.

I vilket fall kunde vi räkna med senare sexdebut, särskilt bland flickor. Vidare skulle antalet sexpartner ”kraftigt reduceras”, efter ökningen sedan 1960-talet. ”Förhoppningsvis kommer en kraftigare spärr och eftertanke in mellan sexuell attraktion och fullbordat samlag, vilket inte lär försämra kvaliteten på sexualiteten. Tvärtom.”

Dessutom skulle sexteknikerna förändras i framtiden. Oralsex var ett högriskbeteende som snart skulle bli ovanligt – vilket öppnade för nya metoder: ”Man kan naturligtvis tänka sig […] att människor erotiserar andra kroppsdelar som bröst, armhålor, magar etc.”

En annan effekt var att den aidssäkra onanin skulle öka. I framtiden kunde man även räkna med tv-program och teaterpjäser med nakna skådespelare, som ett sätt att hålla kontakt med sexuella fantasier och känslor i aidsepidemins kyska tidevarv.