Magnet gjorde kulorna livsfarliga

Att små barn sväljer föremål brukar inte vara något problem. Som förälder, eller som läkare för den delen, går det ofta att med gott samvete avvakta att enkronan, legobiten eller vad det nu handlar om passerar tarmen och kommer ut den naturliga vägen. Men i vissa fall kan det vara betydligt allvarligare.

Den här pojken var i skolåldern när han med sin familj för två vintrar sedan kom till akutmottagningen. Enligt föräldrarna hade pojken inte mått riktigt bra på en dryg vecka, men eftersom han har en utvecklingsförsening som gör att han inte har något eget språk kunde han inte tala om vad som var galet. Men han hade dålig aptit och var trött. I grunden har han även epilepsi och hade de senaste dagarna fått fler och värre krampanfall än vanligt. Men det som gjorde att familjen kom in akut var att han det senaste dygnet hade börjat kräkas.

Eftersom han tidigare hade svalt saker behövde den möjligheten utredas. Hans mage kändes mjuk, vilket tyder på att det inte var någon bukhinneinflammation – då känns magen hård och spänd. Men när han röntgades framträdde en annan bild. I hans magsäck och tolvfingertarm syntes flera spikar och några andra oklara metallföremål.

Glädjande nog syntes på röntgenbilden ingen gas i bukhålan, vilket tyder på att tarmen inte perforerats – vid en skada läcker gas och tarminnehåll ut i buken.

Det är bra om det går att undvika operation så vi beslutade att med hjälp av gastroskopi försöka plocka ut föremålen. Följande morgon sövdes pojken – inom vården är vi generösa med narkos till barn för att de ska slippa obehagliga upplevelser. När min kollega Rickard Johansson gick ner med slangen via pojkens mun såg han till sin förvåning änden av en stavmagnet som stack ut ur ett hål på magsäcken. I tolvfingertarmen, som följer direkt efter magsäcken, syntes också en stavmagnet. Den försökte han putta på men den satt fast.

Han gick då tillbaka och kunde försiktigt dra i den första magneten och då följde två märlor, tre spikar och en skruv med in i magsäcken. De hade legat i bukhålan men satt fast i magneten. När väl denna magnet var borta gick det även att ta ut den som satt i tolvfingertarmen – smidigt och supergalant! Det hål som fanns i magsäcken förslöts med clips. Pojken ordinerades fasta i fem dagar, då han bara fick dropp. Han fick även behandling med ett magsårspreparat (för att hålla nere syraproduktionen i magsäcken) samt två slags antibiotika, för att förhindra infektion – det hade ju trots allt legat spikar ute i bukhålan. Han mådde bra och röntgen visade att alla föremål var borta.

Det här är första gången som man via gastroskopi har tagit bort magneter och metallföremål utanför mag-tarmkanalen. Men i ett liknande fall, med en autistisk pojke, var vi tvungna att operera. Han hade svalt metallkulor och föräldrarna dementerade att det fanns magneter med bland det svalda. På röntgen syntes de tre kulorna ligga i tarmen, men eftersom de inte hade rört sig när vi kontrollröntgade igen en månad senare fick vi operera ut dem. Då visade det sig att där även fanns två pyttesmå magneter som hade legat i en tarmslynga bredvid och hållit fast kulorna så de inte kunde passera vidare.

Att svälja en enstaka magnet är inte farligt, och sväljer barnet två eller flera magneter vid samma tillfälle klumpar de ihop sig och kan passera genom tarmen. Men om magneter sväljs vid olika tillfällen kan de fastna i varandra genom tarmväggen. Då finns också risken att det bildas trycksår när tarmen kläms mellan magneterna så att det klämda området går i nekros, det vill säga dör. Och som i våra fall kan magneter också hålla kvar andra metallföremål i buken.

Det har inte skett i Sverige men från USA finns rapporterat att barn har dött för att de svalt magneter som sedan orsakat bukhinneinflammationer.

Samtliga magneter och kulor som vi såg i dessa två fall härstammade från magnetiska byggsatser. Denna pedagogiska leksak har blivit populär under senare år och finns i många hem och på dagis, men de flesta föräldrar och dagispersonal är inte medvetna om riskerna. Man tycker att en magnet är så liten, men har man otur kan den orsaka stor skada.

*Berättat för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist*