Diskurs

Begreppet diskurs landade på 1990-talet. Fast frågan är om det behövs.

Ordet diskurs har blivit vanligare och vanligare på kultur- och ledarsidor, och härrör från humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. I den nationella bibliotekskatalogen Libris ger en sökning på ordet ”diskurs” drygt 500 träffar på böcker eller uppsatser med ordet i titeln. Så gott som alla är från 1990-talet och framåt.

Ordet betyder bokstavligen ’samtal’ på franska, men syftar på en helhet av sammanhängande uttryck och påståenden – man kan tala om en ”religiös diskurs” eller ”diskursen kring missbruksfrågor”. Man menar att vårt förhållande till verkligheten upprätthålls genom olika diskurser, eller att vi till och med är styrda av olika diskurser.

Den forskare som oftast förknippas med diskursbegreppet är den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault. I dag ges kurser i diskursanalys på universiteten, ofta inom ämnet sociologi.

– Jag ser mest nackdelar med ordet, säger Arne Jarrick, professor i historia och huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Det är ett ord som utestänger många, och jag tycker man ska använda så enkla ord som möjligt. Jag tycker att man kan använda ett ord som samtalsordning i stället – utan att förlora i precision.

– Om man ska tala om några fördelar så är det att begreppet pekar på att det finns dolda ordningar för vad man kan säga, och det är en viktig insikt.