Fredrik Svenaeus väljer Wittgenstein

Ludwig Wittgensteins korta och mytomspunna Tractatus logico-philosophicus utspelar sig mellan ovanstående två citat. Den skrevs i första världskrigets skyttegravar och har haft oöverskådlig betydelse för 1900-talets filosofi. Vad är det då man inte kan tala om? Om det strider uttolkarna sedan dag ett. De logiska positivisterna menade att det man inte kan tala (eller skriva) om är just det som inte handlar om världen. Därmed blir alla påståenden som handlar om vad som är gott och ont, rätt och fel eller vackert och fult meningslösa, eftersom de inte kan kontrolleras genom att vi ser efter i vår värld. Men även all annan filosofi, inklusive den bok där Wittgenstein infogar sin sista sats, blir nonsens eftersom den handlar om förhållandet mellan språket och världen. Om det kan man inte tala. Återstår att ge tigandet en mer metaforisk mening, som en annan form av tal än det vetenskapliga. Satser som inte fastslår utan undersöker och tänjer språket mot dess gränser på ett förutsättningslöst sätt. Filosofi, kort sagt. Hur detta filosofiska språk förhåller sig till vårt vardagliga språk var ett ämne som Wittgenstein skulle komma att återvända till.