När Gagarin kom till Sverige

Året var 1961 och löpsedlarna hade krigsrubriker. Expressens framsida – som jag fortfarande har kvar – har rubriken Rymd-Ryssen har landat!

På den tiden kom kvällstidningarna ut efter lunch, men denna dag hade de tidiga extraupplagor. Jag minns att jag kilade ut från Norra Latin-läroverket på Drottninggatan i Stockholm under en rast för att se efter om tobaksaffären alldeles i närheten hade något om den väntade rymdfärden – det hade gått rykten i pressen flera dagar. Där såg jag rubrikerna. Man hade till och med hunnit med en liten ledare på sidan 2:

”… den första rymdfärden markerar början till ett nytt skede i livets utveckling. Fjärilen har lämnat sin puppa – vi har spänt våra vingar till flykt ut mot den stora vida, förut oåtkomliga världen. Vilka öden som där väntar oss är det omöjligt att sia om. Men vidderna är gränslösa – lika gränslösa som vår ambition att utforska dem och ta dem i besittning.”

Ett klockrent citat från en tid då teknikoptimism ännu inte var något suspekt. Gagarins rymdfärd kom inte som någon överraskning egentligen. Alla intresserade, inklusive jag själv, ansåg att den första människan skulle sändas upp i rymden när som helst.

Jag var med i den naturvetenskapliga gymnasistföreningen Linnaea i min skola. Föreningen hade en inglasad anslagstavla där jag satte upp maskinskrivna notiser med rymdnyheter. Jag har sparat en, daterad den 8 april 1961, som innehåller en prognos om att USA skulle hinna först med sitt ”rymdskutt” med Mercurykapseln. Men också en brasklapp:

”… det drar ihop sig till en verkligt spännande kapplöpning som bara gäller dagar eller timmar … men detta tidsschema kan förskjutas till den enes eller andres fördel …”

Fyra dagar senare visste vi besked!

Bakom Sovjetunionens alla tidiga rymdframgångar stod en person, vilkens namn länge hölls hemligt. ”Chefsdesignern” fick räcka ända till 1966, då han – Sergej Koroljov – dog. Tricket för att få till stånd det segerrika rymdvarvet var att koppla samman Gagarins färd med det militära spionaget från rymden. Det var ett av Sergej Koroljovs många genidrag.

Han började skissa på rymdfarkoster redan på 1930-talet. Andra världskriget tvingades han tillbringa i ett arbetsläger i Sibirien tillsammans med många andra av Stalins fångar. Hans begåvning erkändes dock, och rymddrömmarna började ta form.

Redan i sitt förslag till den sovjetiska regeringen 1954 om att utveckla satelliter nämner Koroljov bemannad rymdfart. Fast då trodde han att det skulle dröja tio år för att få fram en bemannad satellit. Snart var dock Sovjetunionens första interkontinentalrobot, den gigantiska R-7-raketen, färdigutvecklad och planerna på att med den skicka upp den stora forskningssatelliten Objekt-D hade godkänts. I maj 1958 sändes den upp under namnet Sputnik-3. Sergej Koroljov insåg då att en bemannad satellit skulle kunna byggas fem år tidigare än han dittills hade trott, kanske redan 1960.

Konstruktörerna hade i huvudsak klart för sig hur det bemannade rymdskeppet skulle se ut. Rymdfararen skulle färdas och återvända till jorden i en kula med drygt två meters diameter, avsluta resan med att skjutas ut med katapultstol och sedan ta mark i fallskärm.

Det var dock inte självklart att det skulle gå att få politiskt stöd för dessa planer. I april 1957, fyra år före Gagarins resa, lade Koroljov fram ett förslag till regeringen – fortfarande hemligt – om att sända upp en bemannad satellit. Samtidigt pågick konstruktionsarbetet på en spaningssatellit. Koroljovs organisation skulle inte orka med båda projekten, så vilket skulle prioriteras?

Lite mer fart på besluten blev det när den amerikanska rymdorganisationen NASA bildades i oktober 1958 med en bemannad satellit som uttalat mål. Ändå gav partiets centralkommitté inte fullt klartecken än. Koroljov löste då själv problemet genom att börja arbeta på en gemensam satellitkonstruktion för både fotospaning och bemannad rymdfart – Objekt K. Detta var ett avgörande beslut som gav Sovjet ledningen i rymdkapplöpningen.

Objekt K sändes upp för första gången redan den 15 maj 1960, och ryska nyhetsmedier kallade farkosten Sputnik-Skepp 1. Namnet var sannerligen en antydan om att det rörde sig om en prototyp till ett bemannat rymdskepp. Sputnikskeppets färd var ett prov för de system som behövdes för både spaningssatelliten och den bemannade satelliten. Kulan var inte utrustad med någon värmesköld, men bromsraketen skulle testas. Den avfyrades dock i fel riktning och skickade hela ekipaget upp i en högre omloppsbana i stället för att föra det ner i atmosfären.

Pressen att komma före USA med en människa i rymden skapade en enormt forcerad tidsplan. I slutet av juli 1960 sändes två hundar upp med Objekt K, men raketen havererade redan 30 sekunder efter starten. Nästa uppsändning gjordes redan den 19 augusti, då sändes Sputnik-Skepp 2 upp med hundarna Strelka och Belka ombord. Det blev en enorm sensation i medierna. Efter ett dygn i omloppsbana blev de två hundarna de första som levande återvänt från en färd i rymden.

Det sovjetiska rymdskeppet var också den andra rymdfarkost någonsin som hade lyckats återvända från en omloppsbana. Bara åtta dagar tidigare hade Discoverer-13, en amerikansk prototyp till en fotospaningssatellit, skickat ner en liten kapsel som landade i Stilla havet.

Den 1 december 1960 sändes nästa Sputnik upp. En otillräcklig inbromsning gjorde att rymdskeppet, som också hade två hundar ombord, brann upp i atmosfären efter en dags färd.

Ytterligare två hundar sändes upp den 22 december. Ett fel i bärraketen ledde till att kapseln med hundarna landade med fallskärm i Sibirien 350 mil från startplatsen. En sprängladdning skulle utlösas 60 timmar efter landningen för att förstöra kapseln och förhindra att främmande makter skulle få reda på Sovjetunionens hemligheter. Bärgningsstyrkan lyckades efter oerhörda strapatser nå kapseln efter 30 timmar. Och hundarna räddades till livet trots den stränga kylan på 45 minusgrader vid landningsplatsen.

Efter dessa två misslyckade prov bestämde ryssarna att testa två obemannade exemplar av rymdskeppet med var sin hund och en simulerad rymdfarare – en docka klädd i rymddräkt placerad i kapselns katapultstol. De två testskeppen sändes upp i mars och gjorde bara ett varv runt jorden – samma färdlängd som planerades för den första bemannade rymdfärden.

Allt gick bra. Även röstkommunikationen mellan rymden och jorden provades. Från början skulle en bandspelare ombord spela upp en röst som sändes till marken. Men då fruktade man att västliga observatörer skulle påstå att Sovjetunionen i hemlighet sänt upp en människa. Att låta rösten sjunga var inte heller en framkomlig väg – då skulle omvärlden tro att rymdfararen blivit tokig och börjat sjunga i rymdskeppet. Lösningen blev att låta bandspelaren spela upp körsång framförd av den kända Piatnitskijkören.

Nu var det bråttom för Sovjetunionen att få upp den första människan i omloppsbana. NASA arbetade febrilt på att sända upp en astronaut på ett 15 minuter långt rymdskutt inom en månad eller två. Redan den 28 mars hade de ansvariga för det sovjetiska projektet lämnat in en skriftlig begäran till landets högsta ledning om att få genomföra rymdfärden någon gång mellan den 10 och 20 april.

Skrivelsen innehöll de steg man vidtagit ifall uppskjutningen skulle misslyckas och kosmonauten hamna på utländskt territorium eller i havet. För att få bistånd för att rädda rymdfararen beslöts att i samtliga tänkbara haveriscenarier faktiskt sända ut en sanningsenlig kommuniké från nyhetsbyrån TASS.

En debatt utbröt om att få ha kvar de sprängladdningar som funnits ombord på alla provskepp. Det skulle förhindra att ”kulan” – landningskapseln – skulle avslöja Sovjetunionens tekniska hemligheter om den hamnade hos främmande makter. KGB:s representant var den ende som ville ha kvar sprängladdningarna och offra kosmonauten. Men alla andra i projektets ledningsgrupp var emot så barbariska metoder så tjekisten fick ge med sig.

Hemlighetsmakeriet var djupt rotat. Visst skulle man ha kunnat dra vissa allmänna slutsatser om den tekniska nivån hos Sovjetunionens rymdfarkoster, och visserligen skulle ”kulan” användas senare för de militära spaningssatelliterna.

Men någon verkligt viktig information om styrkeläget mellan dåtidens stormaktsblock kunde knappast en upphittad rymdkapsel ha gett. Däremot senare, då ”kulan” innehöll filmrullar med bilder på hemliga amerikanska anläggningar, fanns det all anledning att ha sprängladdningar monterade för att undvika att USA fick reda på hur bra den sovjetiska kameratekniken var. Och sprängladdningarna kom faktiskt till användning på detta sätt några år senare.

Alla kommunikéer om den förestående rymdfärden hade skrivits i förväg och var bilagda skrivelsen till statsledningen. Man föreslog också att den hemliga beteckningen på hela projektet – Vostok – skulle användas i TASS-kommunikén som namn på rymdskeppet i stället för Sputnik-Skepp 6 som annars stod på tur. Skrivelsen föreslog också att man skulle hålla startplatsen, bärraketen och rymdskeppets utseende hemliga.

TASS-kommunikéerna innehöll dock detaljerad information om de radiofrekvenser som rymdskeppet använde för att överföra kosmonautens röst till marken. Precis som med sputnikarna och månraketerna några år tidigare ville man att omvärlden skulle kunna avlyssna rymdfärderna. Annars kunde rykten om att de bara var bluff uppstå, vilket hade skett tidigare med den raket som för första gången passerade månen i januari 1959.

Klockan 07.07 svensk tid den 12 april 1961 lyfte raketen med det 4,7 ton tunga rymdskeppet Vostok. Elva minuter senare är Gagarin i omloppsbana och börjar tala med markstationerna i de östra delarna av Sovjetunionen. Men inte förrän kl. 07.53, när han befann sig över Stilla havet, fick Gagarin reda på att omloppsbanan var korrekt och att färden kunde fortsätta. Nu kunde också sovjetiska nyhetsmedier berätta för världen om nyheten.

Den kände hallåmannen Jurij Levitan började läsa upp TASS-kommunikén klockan 08.00 svensk tid. Bromsraketen på Vostok tände över Afrika 08.25, men det tog hela tio minuter innan ”kulan” var fullständigt avskild från den del av Vostok som försåg kabinen med kraft och skötte kommunikation, lägeskontroll och inbromsning vid återfärden.

Gagarin landade 08.55 svensk tid i närheten av staden Engels i Saratovdistriktet. Han hade gjort resan jorden runt på 1 timme och 48 minuter. Meddelande om inbromsningen sändes ut från Moskva 09.12, och kommunikén om landningen sändes ut av TASS 10.15 svensk tid – en timme och tjugo minuter efter det att Gagarin var åter på terra firma. Man ville vara säker på att han var vid god vigör innan man gick ut med nyheten.

Tre år senare, i mars 1964, kom Jurij Gagarin till Sverige, och jag och några skolkamrater åkte ut till Arlanda för att se hans plan ta mark. Men vi var ganska ensamma på åskådarläktaren på den allra första terminalbyggnaden på Arlanda.

Jurij Gagarin och hans kosmonautkollega Valerij Bykovskij var i Sverige på propagandaresa. De föreläste på Kungliga tekniska högskolan och träffade dåvarande kungen.

Vad talade då dessa båda rymdfarare om? Det var inte mycket bevänt med den tekniska informationen, de uppehöll sig envist vid att framtiden inom rymdflygning låg i bemannade stationer i omloppsbanor för observation av atmosfären och jorden. Detta är en av mina klaraste hågkomster, och jag minns också hur besviken jag var över att Sovjetunionen inte skulle konkurrera med USA:s månlandningsprojekt Apollo.

Ett annat bestående minne jag har från besöket var att både Gagarin och Bykovskij var påfallande kortväxta. De såg inte ut som jag föreställt mig att hjältar skulle göra.

Av rikstidningarnas entusiastiska reportage att döma var besöket en PR-succé för Sovjetunionen. Kosmonauterna betraktades som helyllehjältar trots att de kom från ett land som Sverige hade problematiska relationer till. Bara tre månader senare, den 12 juni, skulle Stig Wennerström dömas för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Men helt utan komplikationer var inte kosmonauternas ”eriksgata”. I Malmö fick Gagarins besök på varuhuset Domus ställas in på grund av ett bombhot, och polisen tog hand om en yngling utanför Domus som var utrustad med amerikansk flagga, mausergevär och tillhörande skarpa skott.