Rika patienter och fattiga reservdelsmänniskor

Den 12 augusti 2007 inledde staten Israel ett historiskt rättsfall. På åklagarbänken stod Muhammed Ben Taha Jeeth och hans kompanjon. Åtalet gällde fem brott avseende olaglig handel med mänskliga organ. Bägge åtalade dömdes till fyra års fängelse. Den tredje inblandade personen, doktor Michael Zis med rötter i Moldavien, häktades i Ukraina, där transplantationerna hade genomförts, för att efter en tid utlämnas till Israel. Rättsfallet sågs som ett prejudikat av internationell betydelse. Detta eftersom människor som har sålt eller blivit bestulna på sina organ sällan begär rättshjälp, vilket innebär att de som handlar illegalt med organ, organmäklarna, varken synliggörs eller åtalas.

Ytterligare ett skäl till att händelsen blev ett uppmärksammat rättsfall är att Mellanöstern, och bland andra Israel, sedan länge har varit brännpunkt för handeln med organ, celler och vävnader. Under de kommande åren har ytterligare ett flertal israeliska ligor med internationella förgreningar uppdagats, senast var det sommaren 2010 då polisen anhöll sex israeliska medborgare anklagade för handel med njurar. Totalt handlade det om 18 organköp. Merparten av dessa transaktioner hade skett i Filippinerna, dit köpare och säljare flugits och där transplantationerna utförts.

De två rättsfallen i Israel har stora likheter. Det började 2007 då ett antal israeler från de arabiska områdena i Haifa svarade på en annons i den arabiska tidskriften Panorama: ”Wanted – kidney donor of any blood type – a monetary prize during the convalescence – Dr. Muhammed 054-4423827”. Bland dem som svarade fanns en arbetslös familjefar med stora skulder, en ensamstående mor, som var oförmögen att försörja sina barn, samt flera unga arbetslösa män, som ville förbättra sina livsvillkor.

I samtalen med organmäklaren, den sedermera åtalade och dömde doktor Muhammed, började alla ana oråd men hotades till livet och spärrades in. Därefter transporterades de till Ukraina för att opereras på Kidney transplantation center i staden Donetsk. Deras njurar transplanterades sedan till utländska patienter som betalade cirka 900 000 kronor var. Säljarna fick högst 20 000 kronor, i vissa fall inga pengar alls. Alla drabbades dessutom av allvarliga fysiska och psykiska men.

På liknande vis agerade den organliga som sprängdes 2010: organmäklarna annonserade i dagspressen och ett trettiotal personer – allt från tonåringar till yngre män och kvinnor – hörde av sig. En av dem var en 17-årig yngling som trots sin ringa ålder hade två barn, varav det ena var sjukt och behövde dyr medicin. En annan var en utvecklingsstörd flicka som ville bidra till familjens dåliga ekonomi.

Internationellt sett är det inte ovanligt att mäklare söker säljare genom annonsering, men det kan lika gärna gå till som i Moldavien där det har förekommit vad som kan kallas uppsökande verksamhet. En ung arbetslös man, som jag mötte på den moldaviska landsbygden, berättade att när han var 19 år gammal kom en bekant som arbetade i Turkiet och erbjöd honom arbete i Istanbul. Han och några andra i byn reste till Turkiet. Där fick de veta att något arbete inte fanns, men att de måste betala för resa och uppehälle – en betalning som enbart accepterades i form av njurar.

Jag har kommit i kontakt med dessa händelser i samband med min forskning om organhandel, där människors kroppar utgör handelsvarorna. Där till exempel ”svarta” njurar från fattiga köps eller stjäls och transplanteras till sjuka men välbeställda människor i form av ”vita” organ. Mina forskningsresor till Östeuropa, Mellanöstern, Filippinerna och Kina illustrerar tydligt att vi i dag står inför ett alldeles speciellt slags kommersialisering av kroppen.

Handeln med människor och deras kroppar är i sig inget nytt, men dagens affärer är historiskt unika, eftersom de förutsätter avancerad biomedicin som kan hantera förnybara delar vår kropp: gener, celler, vävnader och organ. Därutöver samspelar denna medicinska teknik på ett väsentligt sätt med nutida kulturella tankemönster som – utan att bejaka den illegala verksamheten i sig – kan förstärka handeln med organ.

Det är framför allt två sådana, paradoxalt nog motstridiga idéer, som är betydelsefulla i sammanhanget. Å ena sidan drömmen om den unika individen som genom teknikens möjligheter kan förverkliga en ständigt pånyttfödd kropp. Å andra sidan synen på kroppen som ett avpersonifierat bruks- och värdeföremål.

En man som jag mötte i en studie av svenskar som hade transplanterats utomlands ger ett illustrativt exempel på detta. När organ blir resurser som genom modern bioteknik kan transplanteras till sjuka, förvandlas de från att vara en individs unika biologiska byggstenar till att bli livsuppehållande och därmed ytterst värdefulla ting för andra individer.

”Jag var tvungen att åka utomlands”, berättade han om sin resa till Pakistan där han hade köpt en ny njure. ”Jag är inte en sådan människa som vill köpa från andra, men jag var tvungen. Jag fick välja mellan att dö och lämna min familj och mitt arbete eller att börja om livet [med en annan människas organ]. Så jag var tvungen att åka.”

Utvecklingen av transplantationstekniken är en fantastisk framgång som har räddat livet på många men som samtidigt har skapat ett aldrig sinande behov av kroppsdelar. Globalt sett ökar dessa behov i betydligt högre grad än vad som är möjligt att bemöta. Ett av de mer efterfrågade organen är njurarna. Bara i Europa behandlas i dag 120 000 patienter med dialys och 40 000 väntar på en ny njure. Varje dag beräknas 65 patienter transplanteras. Och varje dag dör 15 patienter i väntan på en njure.

Det finns många sätt att hantera den medicinska efterfrågan, och olika länder skiljer sig åt i flera avseenden. Generellt sett utgår man dock från en fördelningsprincip där transplantationer av celler, vävnader och organ sker genom donation. All handel med mänskliga kroppsdelar är i de flesta länder såväl juridiskt som moraliskt förbjudet, även om det finns undantag – Iran har till exempel en statligt reglerad organhandel.

Vid sidan om denna legalt reglerade transplantationsverksamhet, finns en gråzon i form av medicinsk turism som ger sken av att leva upp till tanken om altruism och donation, med donationskontrakt och liknande, men som i själva verket är renodlade köp- och sälj-system.

Mannen i intervjun ovan valde att – i likhet med många andra svenskar med samma livshotande besvär som transplanteras utomlands – kringgå det egna landets lagar och låta sig behandlas i ett land med ett mer tillåtande synsätt. Uppenbart är dock att han, på samma vis som andra med samma behov av en omdiskuterad behandling, söker rationella och moraliskt hållbara förklaringar till sitt handlande.

Utöver den medicinska turismen förekommer det en ytterst konkret illegal verksamhet i form av organtrafficking. Världshälsoorganisationen, WHO, beräknar att det varje år sker omkring tusen njurtransplantationer genom sådan illegal handel.

Det finns ett mönster för den illegala organhandeln: det rör sig om ett socialt men också geografiskt flöde. Sålunda hämtas organ från fattiga länder som Albanien, Estland, Moldavien, Pakistan och Ryssland för att transplanteras till invånare i rikare länder som Israel, USA, Tyskland, Storbritannien och Danmark. Operationerna görs i ett tredje land, exempelvis i Filippinerna, eller i något sydamerikanskt eller östeuropeiskt land. Och det är – föga förvånande – i första hand människor från rika länder och från välbeställda socialgrupper som köper organen. Och människor i fattiga länder som säljer dem.

Det snabbaste sättet att upptäcka detta globala och sociala flödesschema är att granska vad som utspelar sig på internet. På olika hemsidor som ständigt byter skepnad, till exempel http://getkidney.com, kan man under fliken Looking for a kidney donor finna: ”I’m looking for a kidney donor, blood type AB iv or any other type. I demand honesty 0723882901 ion popescu”, med 22 svar. Eller:

”I am willing to donate a kidney for a softloan of 5 years. My bloodgroup is AB+. I am 39 years old male. I can travel anywhere in the world.”

En något annorlunda bild av det globala scenariot finns i Kina, som likt många andra länder har haft ett stort inflöde av utländska köpare. På åtminstone en punkt skiljer sig emellertid Kina från andra länder världen över. I Kina finns ingen egen etablerad donationsverksamhet, ingen altruistisk utgångspunkt, utan de inhemska transplantationerna görs med organ dels från avrättade fångar, dels från internerade oliktänkande, som till exempel Falun Gong-anhängare.

Drömmen om den ständigt pånyttfödda kroppen, i konstant behov av förnyelse, är en kulturell konstruktion, men får som vi har sett ytterst konkreta effekter. Varken ett legalt eller ett illegalt transplantationssystem skulle kunna existera utan antaganden om efterfrågan (patienten riskerar att dö utan ett nytt organ) och utbud (organ kan tillhandahållas). Det är dessa idéer som utgör en minsta gemensamma nämnare för patienter/organköpare, organmäklare, donatorer/organsäljare och läkare.

Dessa föreställningar om kroppen tar sig alldeles speciella uttryck i dagens globala ekonomiska system. När drömmen om den förnyade kroppen inte kan uppfyllas på hemmaplan i form av frivilliga donatorer, vänds blicken alltså mot den fattiga världens kroppar med förhoppning om att dessa är till salu. Medicinsk turism – det må vara estetisk kirurgi, tandreglering eller reproduktionsteknisk behandling – är ett utslag av ett sådant ekonomiskt förhållningssätt där köparen nyttjar en utlandsmarknad som är billigare än den hemmavid.

Andra konsekvenser av den moderna bilden av kroppen är illegal organtrafficking. Organsäljarna, vars erfarenheter jag har tagit del av, har anammat tanken om den utbytbara kroppen och betraktar den som ett värdeföremål. Denna skuggekonomi återspeglar alltså de vita ekonomiernas premisser som bärs upp av allt från svårt sjuka människor i behov av transplantat och läkare som genomför operationen till organmäklare och internationella nätverk. Det vill säga människor som alla, om än på mycket olika sätt, gör anspråk på andra människors kroppar.