Att tänka rätt ska kännas fel

Blott en minut gammal utsätts ett nyfött barn för det mest allvarliga prov hon någonsin kommer att vara med om. Gallskrik? Två poäng. Bensprattel? Två poäng. Märkbart irriterad? Två poäng.

Två ytterligare frågor, en enkel summering och sedan vet barnmorskan om allting står rätt till, eller inte. Med hjälp av Apgarskalan, döpt efter den amerikanska läkaren Virginia Apgar, ringas de fem viktigaste faktorerna snabbt in i ett brus av intryck. Allt annat kan bortses ifrån.

Okunskap är inte längre vårt största bekymmer. Under de senaste århundradena har vår kunskap växt explosionsartat. Så till den grad att vår främsta utmaning numera i regel inte är att bli kvitt okunskap utan att ta till vara all den kunskap vi faktiskt har samlat på oss.

Därför drar barnmorskan inte en slutsats om barnets välmående utifrån en känsla. När det gäller något så ovärderligt som ett nyfött barn är bara det bästa gott nog – vilket har visar sig vara att lägga samman fem siffror utifrån en formel som, sin förvillande enkelhet till trots, inrymmer allt vi behöver veta.

Ändå tar det emot. Att agera utifrån en enkel beräkning snarare än personlig erfarenhet och intuition känns fel. Vilket Peter Pronovost, läkare vid Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore, USA, fick erfara när han bestämde sig för att göra något åt problemet med att flera av hans patienter drabbades av livshotande infektioner i samband med att de försågs med venkateter.

Sådana infektioner utgör ett stort problem inom intensivvården och leder till 22 000 dödsfall varje år i USA. Så Pronovost satte samman en enkel checklista över fem åtgärder som varje läkare skulle vidta i samband med att de satte in venkateter. Det rörde sig inte om några konstigheter utan sådant som att de skulle se till att tvätta händerna och använda sterila kläder. Saker som läkare under årtionden vetat att de bör göra.

Sedan gav han checklistan till sjukhusets läkare. För att bättre se hur den användes bad han dessutom sjuksköterskorna att hålla koll på hur ofta läkarna kryssade för varje punkt. Det visade sig att läkarna hoppade över åtminstone en punkt i mer än en tredjedel av fallen.

En månad senare lyckades han övertyga sjukhusadministrationen om att sjuksköterskorna skulle ges tillstånd att säga till läkarna så fort de missade någon punkt på checklistan. Under ett år studerade han sedan infektionsfrekvensen. Resultaten var så häpnadsväckande att han först inte vågade tro sina ögon. Strax efter att sjuksköterskorna fått tillstånd att ingripa sjönk infektionsfrekvensen från 11 procent till noll.

Pronovost och hans team räknade ut att checklistan efter drygt ett år hade hjälpt läkarna att undvika 43 infektioner, räddat 8 liv, och sparat sjukhuset motsvarande 13 miljoner kronor. Bara genom att kryssa för fem enkla, för att inte säga uppenbara, punkter.

Snart reste Pronovost land och rike runt med sina checklistor. Förhoppningen var att checklistornas obestridliga fördelar – både vad gällde att rädda liv och att spara pengar – skulle mottas med entusiasm. Förvisso lyssnade många artigt. Men få ville använda dem.

Varför? När vi tänker på en fantastisk läkare tänker vi hellre på intuition än på en checklista. Snarare doktor House än doktor Pronovost, med andra ord. Men vi glömmer bort att de målande exemplen på ögonblicksomdömets intuitiva intelligens är långt ifrån typiska. Oftast behövs speciella omständigheter för att vi ska kunna lita till vår magkänsla.

Vad är det som krävs för att vi ska kunna träna upp en god omdömesförmåga? Forskarna har funnit att våra bedömningar måste vara ganska träffsäkra redan som de är och att vi behöver få bra återkoppling på våra beslut. Dessutom krävs lugn och ro.

Enda problemet är att sådana gynnsamma sammanhang är ytterst sällsynta. För barnmorskor och intensivläkare är det uppenbart varför: de arbetar i en tillvaro fylld av stress och överraskningar. Men även i förhållandevis stressfria och stabila situationer återstår ändå det främsta hindret för en vältränad magkänsla: vi får väldigt sällan bra återkoppling på våra bedömningar och beslut.

Det finns flera anledningar till detta, varav tre är speciellt framträdande:

1. Det tar ofta emot att berätta för andra att de har fel, inte minst för en överordnad. Så om vi bara lyssnar på vad andra säger till oss om hur duktiga vi är – till exempel på att fälla ögonblicksomdömen – så är det ofta lätt att tro att allt är toppen, även om så inte är fallet.

2. Vi vet sällan vad som skulle ha hänt om vi hade handlat annorlunda. Därmed kan vi inte veta om saker och ting kanske hade kunnat gå ännu bättre om vi inte gått på vår magkänsla.

3. När vi tänker tillbaka minns vi i regel sådant som smickrar, som att magen hade rätt den där gången också. Samtidigt glömmer vi bort alla de andra gångerna när det blev fel och drar därför lätt slutsatsen att magkänslan nästan alltid lett oss rätt.

Följaktligen får vi sällan särskilt bra återkoppling på de beslut vi fattar med magen. Därför är det också svårt att träna upp magkänslan, som därmed är och förblir vad den har varit under mycket lång tid: ett resultat av kognitiva ryggmärgsreflexer, utvecklade för en tid helt olik den vi lever i idag.

Vilket de flesta av oss nog egentligen vet. Ändå kan vi inte låta bli att tro att vi – just vi – nog är lite annorlunda, att vi är lite försiktigare och bara går på vår känsla när vi först tänkt efter och försäkrat oss om att vi utgör ett undantag. Även om vi därmed är precis som alla andra.

Socialpsykologerna har funnit att var och en av oss har en okuvlig tendens att överskatta sig själv. Inte bara när det gäller hur bra vi är på att köra bil eller hur roliga vi är att umgås med utan även när det gäller hur bra vi är på att tänka.

Reflektionen har därför en benägenhet att smickra snarare än skärskåda. Våra inre ja-sägare lyckas konstant övertyga oss om att vi har tänkt rätt. Speciellt då vi tänkt efter.

Just därför är det så svårt att förmå folk att använda beslutshjälpmedel som checklistor och algoritmer. Inte för att vi egentligen har något emot checklistor eller enkla matematiska formler utan för att vi helt enkelt är väldigt dåliga på att erkänna att vi behöver hjälp.

Detta är synd, eftersom hjälp finns att tillgå. Inte bara genom formler och checklistor utan även i form av flera enkla tanketips som psykologerna har utvecklat under de senaste årtiondena. Så till exempel:

Ta två grupper av människor. Den ena är för dödsstraff, den andra är emot. Båda grupperna förses med ett balanserat informationsmaterial där alla relevanta argument för respektive emot dödsstraffet presenteras. Och vad händer?

Man skulle kunna tro att det balanserade materialet kommer att leda till att gruppernas uppfattningar närmar sig varandra.

Men icke. Tvärtom, de kommer att polariseras ännu mer. De som var för dödsstraff kommer att bli säkrare på att dödsstraff är bra, och de som var emot dödsstraff blir säkrare på att dödsstraff inte är bra.

Varför? Vi tenderar helt enkelt att blunda för information som strider mot våra åsikter, samtidigt som vi hungrigt tar in sådant som stöder dem.

Hur kan vi undvika detta? En enkel och framgångsrik strategi är att tänka ut de allra bästa argumenten för ståndpunkten som är motsatt vår egen. Så: tänk på motsatsen!

Enda problemet är att vi inte kommer att tro oss behöva tänka på motsatsen. Inte för att det är svårt att övertyga folk om att gemene man hjälps av sådana tanketips. Däremot, som sagt, tror var och en av oss oftast att just hon eller han inte behöver någon hjälp. För visst är just jag nog lite försiktigare, lite mer uppmärksam …

Forskarna talar här om problemet med det brutna benet, utifrån ett tänkt exempel med en väldigt tillförlitlig matematisk formel som förutsäger att en viss person kommer att gå på bio. Men så får vi veta att personen i fråga har brutit benet. Vad gör vi? En person som just brutit benet går inte på bio – oavsett vad en i vanliga fall högst tillförlitlig formel säger. Så vi bortser från dess förutsägelse i det här fallet, så klart.

Vilket verkar helt rimligt. Enda problemet är att studie efter studie har visat att vi ser brutna ben överallt. Hela tiden. Vi kan helt enkelt inte låta bli att tro att vi sitter inne med en unik information eller kompetens som gör att vi – till skillnad från alla andra – inte behöver hjälp och klarar oss så mycket bättre själva.

Men det är viktigt att komma ihåg att de flesta av oss i det avseendet har långt mindre vett än de beslutsfattare som tar sig tid att tänka på motsatsen, de läkare som väljer att ta med sig checklistan till sjukhussängen, eller de barnmorskor som dagligen ser till att våra mest ömtåliga varelsers välmående väger tyngre än vår mänskliga fåfänga.

Att tänka rätt kräver nämligen allt oftare att vi lägger såväl magkänslan som reflektionens ogrundade smicker åt sidan och i stället förbinder oss att tänka på sätt som känns fel, även om de faktiskt leder oss rätt. Att tänka kräver med andra ord självdisciplin. Och att vi likt Odysseus är beredda att binda oss vid masten – och stanna där även när våra inre sirener börjar hojta om benbrott.