Osentimentalt om en äkta renässansmänniska

Vid sidan av Einstein och Darwin är Galileo Galilei den mest omskrivna vetenskapsmannen i världen. Så frågan är vad en ny bok om honom kan bidra med. Och ändå – om bara en enda bok skulle vara värd att läsa om Galileo så är det nog denna. John Heilbron målar bilden av Galileo med nyanserade penseldrag mot en bred bakgrund av religionens, politikens och vetenskapens Italien före och efter sekelskiftet 1600. Galileo – vetenskapens hjälte och martyr – presenteras här inte bara som vetenskapsman utan också som musiker, konstnär, poet, filosof, teolog, matematiker, uppfinnare och hantverkare. En äkta renässansmänniska, alltså. Länge var Galileo en kulturpersonlighet, en sann humanist, hävdar Heilbron, och han hann fylla 45 och bli berömd innan han publicerade sitt första bokverk, Sidereus nuncius. En tunn skrift på latin vars första upplaga tog slut på en vecka. Inte att undra på det, eftersom Galileo med sitt teleskop såg en hel del på himlen som inte bara överraskade utan också trotsade dåtidens världsbild: stjärnornas mångfald, Jupiters fyra månar, Venus faser, Saturnus säregna form, månens berg och dalar. Hans största bidrag var dock inte att med vetenskapens hjälp avslöja nya fakta, menar Heilbron. Utan det var att kunna och våga utmana hela den kultur han levde i, något Galileo, som bekant, fick betala dyrt för, dömd av inkvisitionen till att tillbringa sina sista tio år i husarrest. Det är en mycket noggrann och uppfriskande, helt osentimental biografi där några av myterna kring Galileo än en gång vederläggs: nej, han muttrade aldrig eppur si muove (likväl rör hon sig) inför domstolen i Rom. Myten härstammar från en tavla målad några år efter Galileos död, kring 1650, prydd med dessa ord.