Självkännedom – på egen risk

Känn dig själv, manade Sokrates. Liksom andra antikens filosofer betonade han vikten av självkännedom. I dag, två tusen år senare, står självkännedom åter i centrum – på ledarskapskurser, pedagogiska utbildningar och i det privata uppmuntras vi till självreflektion. Men är det verkligen en kunskap som är värd att sträva efter? Och är det så lätt att känna sig själv?

Filosofer har sedan Sokrates dagar debatterat dessa frågor. Ingen hävdar att vi vet precis allt om oss själva. Vissa saker är det helt klart ganska svårt att få kunskap om, som våra förmågor (hur är det med min sociala begåvning?) eller karaktärsdrag (är jag modig eller egentligen ganska feg?). Striden gäller snarare en viss typ av fakta om oss själva: fakta om vårt ’inre liv’, våra egna psykologiska tillstånd. Hur lätt är det till exempel att veta vad man tänker, känner och tror? Här kan man skilja på optimister och pessimister bland filosoferna. Optimisten svarar att det är mycket lätt att få säker kunskap om dessa saker, pessimister att det är betydligt svårare än det kan verka.

En av de stora optimisterna var den franske 1600-talsfilosofen René Descartes. Han kom fram till att det vi vanligen tar för kunskap är alltför opålitligt, att vår vardagliga uppfattning om yttervärlden, om andra människor, om matematik och vetenskap kan betvivlas. Kanske är allt en dröm? Kanske finns det en ond demon som bedrar oss? Eller, i modern tappning, kanske är våra upplevelser bara datorsimulering, kanske lever vi som i filmen The Matrix?

Descartes kom dock fram till att det finns en sak som vi inte kan betvivla: att vi tänker. Pessimister håller oftast med om att vi kan veta att vi tänker. Men de påpekar gärna att detta är en mycket mager kunskap. För även om jag kan veta att jag tänker så följer ju inte att jag vet vad jag tänker. Jag lyssnar på nyheterna och tankar seglar genom mitt medvetande – om vad Riksbanken just gjort, om Obamas senaste tal, om klimatförändringarna. Men hur mycket förstår jag egentligen? Kanske glider mina tankar genom mitt medvetande bara som tillfälliga gäster, igenkända men inte nära bekanta?

Vad värre är: även om jag har säker kunskap om vad jag tänker så är inte heller detta en särskilt djuplodande kunskap. För att känna mig själv måste jag också känna till mina attityder (vad jag tror, vill, …), mina känslor (vad jag älskar, fruktar, avundas, …) och mina förnimmelser (av färg, doft, värme, smärta, …) Och, menar pessimisterna, mycket av detta vet vi väldigt lite om.

Sigmund Freud hör till de stora pessimisterna. Om Freud har rätt finns det gömda kontinenter inom oss som inte kan nås annat än genom långvarig analys av det egna psyket. Vi har exempelvis önskningar som vi bestämt skulle förneka att vi har (som önskan att gifta sig med sin mor). Dessutom bidrar vi genom förträngning aktivt själva till att de dolda önskningarna förblir dolda.

Freuds teorier om det mänskliga psyket är kontroversiella, i dag mer än någonsin tidigare. Men psykologisk forskning har också visat att alldeles oberoende av Freud så finns det skäl att ifrågasätta den optimistiska synen på kunskap om det egna psyket.

Traditionellt har man tänkt sig att kunskap om den egna inre världen kan uppnås genom introspektion – en form av inåtriktad observation. För att besvara frågan vad man tror, önskar och känner, behöver man bara ’titta efter’. Enligt optimister, som Descartes, är introspektion helt tillförlitligt. Introspektionen leder aldrig fel, och den erbjuder oss direkt kunskap om det egna själslivet, helt skild från den ganska opålitliga kunskap vi har om yttervärlden och andra människors själsliv.

Psykologiska experiment har dock visat att introspektion är en förvånansvärt förrädisk kunskapskälla. I ett berömt experiment undersökte ett par amerikanska forskare försökspersoners förmåga att avgöra varför de gjort ett visst val. Valet var enkelt: de fick välja vilka strumpor som var av bäst kvalitet. De fick välja bland fyra par som, utan att de visste det, var exakt likadana.

Det visade sig att fyra av fem försökspersoner helt enkelt valde de strumpor som låg längst åt höger. Ingen angav dock strumpornas placering som skälet till varför de valde som de gjorde. I stället talade de om hur strumporna såg ut, kändes, och annat. Psykologer kallar detta fenomen för konfabulering. Man väljer strumporna som ligger åt höger, men vet inte att det är det verkliga skälet bakom handlingen och hittar i stället på ett skäl som verkar rimligt, rationellt och kulturellt godtagbart.

Mängder av experiment har sedan dess bekräftat detta fenomen. En grupp svenska forskare har visat att vi inte bara har dålig kunskap om varför vi gör vissa val, vi märker inte ens när utgången av våra val inte blir den avsedda. I ett försök fick män se bilder på kvinnoansikten, två åt gången, och ombads välja vilken av de två kvinnorna som var mest attraktiv. Omedelbart efteråt fick männen se bilden igen och motivera sitt val. Fast nu visades bilden på den kvinna de inte hade valt. Det märkte de dock inte. Trots att bilderna hade bytts ut och trots att kvinnorna inte var särskilt lika, angav männen skäl för varför de valt just denna kvinna. Skälen, som kunde ha med håret eller munnen att göra, stämde med bilden de betraktade. Men inte med den de först hade valt.

Dessa exempel skiljer sig från dem som intresserade Freud, eftersom de inte inbegriper någon aktiv förträngning. Snarare visar de att mycket av vårt inre liv försiggår på en halvt omedveten, mer eller mindre automatisk nivå, och att introspektion inte är ett särskilt bra sätt att få kunskap om dessa mentala processer.

Ibland handlar det dock om förträngning, till exempel när det gäller fördomar. Vi vill gärna uppfattas som toleranta och fördomsfria. Vi uttalar oss därefter, och lyckas därmed förtränga de mindre toleranta uppfattningar som vi egentligen har.

Vi säger oss vara för en generös invandring men undviker att bjuda hem de nya grannarna från Iran på kaffe. Eller så vill vi gärna ha fler kvinnor i näringslivet men föreslår aldrig någon kvinna till en tung styrelsepost. Här är inte introspektion till någon hjälp; att granska de egna handlingarna är då en bättre metod att lära känna sig själv.

En annan komplikation är att introspektionen kan påverka det vi försöker få kunskap om. Forskare har visat att om man reflekterar mycket över sina känslor, över vad man känner inför sin partner exempelvis, kan detta i sig leda till att känslorna förändras. Om det är korrekt ställer det till uppenbara problem för introspektion som kunskapskälla.

Det går förstås att diskutera vad alla dessa experiment verkligen visar. Kanske är det så att vi i valsituationer som inte är av någon större vikt, som att välja strumpor, helt enkelt följer en impuls och sedan försöker rationalisera denna impuls.

Men av detta följer knappast att vi i största allmänhet bedrar oss vad gäller våra motiv och avsikter. När mer står på spel brukar vi ju noga tänka igenom skälen för och emot en viss handling. Om vi sedan tillfrågas varför vi valde som vi gjorde kan man förvänta sig att vi är tämligen bra på att ange de verkliga skälen till våra handlingar.

Också här finns begränsningar – vi är till exempel väldigt bra på att bedra oss själva och intala oss att vi har mer osjälviska motiv än vi vanligen har. Men det är rimligt att anta att självbedrägeri är ett undantag, och att det i största allmänhet måste finnas en överensstämmelse mellan de skäl som förklarar vår handling och de skäl som vi själva skulle ange. Annars är det mycket svårt att se hur våra förklaringar kan fungera så bra som de gör i samverkan med andra människor.

Vissa mentala tillstånd verkar också vara lättare att få kunskap om än andra. Så även om vi kanske misstar oss vad gäller våra uppfattningar och önskningar, tar vi sällan fel på våra förnimmelser. Jag kan naturligtvis för ett ögonblick ta miste på näraliggande förnimmelser, till exempel kyla och smärta. Men när jag verkligen känner smärta så vet jag det.

Introspektion kan alltså inte underkännas helt. Snarare är slutsatsen att kunskapen om det egna inre livet är mer lik annan kunskap än man tidigare trott; både vad gäller yttervärlden och jaget är det mycket vi kan veta, men vi är inte ofelbara eller allvetande. Som en berömd brittisk filosof, Timothy Williamson, nyligen uttryckt det: ”Vi är kognitivt hemlösa.” Trots att vi vet väldigt mycket – både om yttervärlden och oss själva – finns det ingen kunskap som vi är garanterade, som till sin natur är sådan att vi inte kan låta bli att uppnå den.

Den som rekommenderar självreflektion bör därför vara medveten om att metoden inte levererar helt pålitliga resultat. Men är det verkligen en dålig nyhet? Ett skäl till att det är svårt att uppnå självkännedom kan ju vara att det finns så mycket att veta. För att citera Oscar Wilde: ”Bara den ytlige känner sig själv.”

En helt annan fråga kvarstår också: är det verkligen så eftersträvansvärt att känna sig själv? Det finns evidens för att deprimerade människor tenderar att ha en mer korrekt uppfattning om sig själva än de som inte är deprimerade.

Detta antyder att självkännedom inte självklart gör oss lyckligare, som så många självhjälpsböcker tycks utgå ifrån. Vi har alla varit med om situationer där tron på den egna förmågan gör underverk, också när denna tro senare visar sig vara mindre välgrundad. Och om reflektion över våra känslor leder till att dessa känslor förändras, är det inte heller självklart att denna förändring bara är av godo. Tvärtom visar experiment att känslorna inför ens partner oftast försvagas av sådan reflektion.

Det finns därför skäl att vara skeptisk till påståendet att självkännedom är en väg till lycka: det helt genomlysta jaget är inget att sträva efter. Samtidigt står det klart att radikal oförmåga att känna sig själv är av ondo. Psykologer har konstaterat att när glappet är väldigt stort mellan de känslor och uppfattningar som man anser sig ha och de känslor och uppfattningar som man faktiskt har, så får detta negativa konsekvenser. Man mår helt enkelt bättre, är mer nöjd och harmonisk, om man har en någorlunda korrekt bild av sig själv.