Alla behöver en norrlänning

Hur norrländsk är du? Frågan ställs på ett norrländskt företags webbsida. I en fråga kan man välja mellan ”mot nya mål” och ”tillfreds”, i en annan mellan ”många ytliga bekanta” och ”få, men nära vänner”. Man får välja ett fordon för snöstorm och så vidare. Frågeleken är ett av många exempel på hur norrländska företag, turistmål och kommuner använder sig av schablonbilder av norrländskt kynne. För alla vet ju att norrlänningar är sig själva, inte tvekar att åka tjugofem mil för att gå på dans, och kör skoter nästan året om. Lugna, trygga, pålitliga och ordkarga är de dessutom. Eller vi. För som inflyttad i Norrland har också jag vant mig vid att bli karakteriserad som lugn, tyst och eftertänksam utifrån min bostadsort, trots att inget av epiteten passar särskilt väl in på mig. Att sådana här stereotypa schablonbilder används i folkmun, populärkultur och medier och av såväl norrlänningar själva som utomstående, har betydelse för bilden av Sverige som helhet. Det menar Madeleine Eriksson, forskare på Kulturgeografiska institutionen vid Umeå universitet, som i höstas disputerade på en avhandling om bilden av norrlänningen. – När Sverige marknadsförs utomlands handlar det ofta om att låta landet framstå som ett modernt och urbant land i en alltmer globaliserad värld. Den självbilden förstärks av att en del människor och platser beskrivs som annorlunda, säger hon. Om man ska identifiera ett centrum måste man också identifiera en periferi. Men, frågar sig Madeleine Eriksson, hur kommer det sig att det moderna är så eftersträvansvärt och så förknippat med staden? Och varför upplever så många människor att inte bara kön, etnicitet, sexualitet, utan också platsen vi bor på påverkar våra möjligheter? Hon menar att det moderna Sverige representeras av storstadsregionerna där människorna ses som utbildade, kultiverade och toleranta. I denna geografiska hierarki befinner sig Stockholm högst upp och Norrland längst ner. Och Norrland blir då allt som Stockholm inte är. Madeleine Eriksson har själv erfarenhet av att bli betraktad både som norrlänning/lantis och som ”nollåtta”. Hon var sju då familjen flyttade från Uppsala till Fredrika i Västerbottens inland. – Där tittade de underligt på mig när jag sade potatis. När hon var tolv år gammal återvände familjen till Uppsala. – Det var inte så lätt. Jag pratade fel och klädde mig fel och förstod snabbt att den allmänna bilden av folk från landet, och i synnerhet Norrlands landsbygd, var att de var mindre smarta. Alltså anpassade hon sig till rådande mode och slipade bort sin dialekt. Ännu i dag har hon bara ett svagt västerbottniskt tonfall, trots att hon sedan många år är tillbaka i Västerbotten, nu i Umeå. När Madeleine Eriksson gick igenom nyhetsartiklar, analyserade filmen Jägarna från 1996 och studerade diverse marknadsföringsmaterial för Norrlandsregioner var tendensen tydlig: det handlade i stor utsträckning om mycket stereotypa bilder, om än motsägelsefulla. Å ena sidan rejäla karlakarlar som tål kyla, kör skoter, jagar, bränner hemma och snusar – å andra sidan bidragsberoende, sjukpensionerade, gnälliga och självmordsbenägna glesbygdsbor. – Att man använder schablonbilder i reklam och populärkultur är kanske inte så konstigt – där hör det till att överdriva ibland. Men lite förvånad blev jag över att betrodda medier, som till exempel Dagens Nyheter, reproducerade bilderna som ”sanningar”. Att de bara såg det de trodde de skulle se. Norrland buntas ihop till ett område med utflyttning och arbetslöshet och norrlänningarna blir ”de som inte flyttar utan bor kvar och i stället lever på bidrag”. I en fjärde delstudie har Madeleine Eriksson också intervjuat människor som bor i Norrland om Norrland och norrländskhet. Intervjuerna förstärker hennes tes om hur norrlänningar betraktas och betraktar sig själva. I viss mån handlar de här stereotypa bilderna om landsbygd kontra stad. Också värmlänningar och dalmasar ses ofta som bakåtsträvande och omoderna. – Men ingen pratar om svealänningar eller götalänningar. Det är bara norrlänningar som buntas ihop på det här viset. Däremot talas det i Norrland om sörlänningar och om stockholmare, ofta i förklenande ordalag, och utifrån motsatsförhållanden: är norrlänningen jordnära och genuin så är stockholmaren ytlig, är norrlänningen lugn så är den som kommer från huvudstaden hetsig. Många av schablonbilderna av norrlänningar är starkt förknippade med män. Tänk Jägarna, tänk Pistvakt och Grabben i graven bredvid, tänk reklam för ett visst öl. Tänk keps, rutig skjorta, prilla, jo på inandning, viss tafflighet, inbundenhet. – Ja, det var faktiskt via mansforskning jag kom in på det här, säger Madeleine Eriksson. Jag ville undersöka bilden av den norrländske mannen som macho, ojämställd och homofob. En slutsats jag drog var att den rådande diskursen går ut på att maskulinitet hör ihop med vildmarken, medan staden betraktas som feminin. Madeleine Eriksson konstaterar också att många norrlänningar själva bidrar till och odlar de här myterna. Kommuner och turistbyråer lockar turister, inflyttare och hemvändare med slogans om orörd vildmark, lugn miljö och ”här kan du vara dig själv”. Människor från norra Sverige som söker arbete kan använda sig av de bilder som handlar om pålitlighet, lugn, trygghet och kan rentav dra nytta av att tala så kallad ”norrländska”. Som en bekant i Göteborg sade: ”Norrlänningar är de enda telefonförsäljare som har en chans om de ringer till mig. De låter så trevliga.”. Detta har ett flertal callcenter förstått och därför förlagt verksamheten till Norrland, i synnerhet Norrbotten och Västerbotten. – Jag har hört talas om norrlänningar som fått lägenhet i Stockholm just för att de är norrlänningar. Och ingen tackar väl nej till ett bra jobb, bara för att arbetsgivaren säger att ”du får det för att du är en pålitlig norrlänning”. Vi antar ju de identiteter som vi förväntas ha, säger Madeleine Eriksson, som i sin avhandling också konstaterar att bilderna delvis omskapas. – Mannen i ölreklamen är numera en utflyttad norrlänning som vet hur man för sig både i storstaden och i Norrland. Genom att skapa en ny typ av norrlänning, som fler kan identifiera sig med, vidgar man sin kundkrets. Fenomenet med att ett modernt centrum definieras genom det perifera och annorlunda finns överallt, säger Madeleine Eriksson. – I Italien, till exempel, är det den södra landsändan, i Spanien de delar som vill bli autonoma. Jag tror det finns överallt, för alla kan inte vara moderna. Men Madeleine Eriksson tycker att sådana här geografiska generaliseringar är tecken på okunskap. – Att prata om norrlänningar som en homogen grupp är egentligen lika bisarrt som att klumpa ihop svenskar med alla andra européer. Finns det då ingen sanning i påståendena om norrlänningar och deras sätt att vara? – Jag tror inte att det är fruktbart att ställa frågor om vad som är sant och inte, det kan ingen svara på. Däremot finns det en skillnad mellan människor, och så kan vi ha olika teorier om vad dessa skillnader beror på. Jag avgör inte vad som är sant och vad som är lögn utan jag tittar på maktrelationer och ser att olika maktrelationer skapar skillnad. Men är det egentligen något särskilt stort problem med bilden av norrlänningen? – Ja, det tycker jag absolut! Allt som bidrar till att marginalisera människor och platser och får materiella konsekvenser måste man definitivt försöka ändra på. Därför är det viktigt att lyfta fram sådana här frågor. Det är precis som när det gäller könsroller eller etnicitet. Att man maskerar problem som egentligen handlar om ojämlikhet med kulturella skillnader kan vara problematiskt. Madeleine Eriksson menar att bilden av Norrland har sin grund i det kapitalistiska systemets centraliseringslogik, och förstärks av nyliberalismen; genom att privata aktörer får allt större spelrum ökar konkurrensen mellan såväl människor som platser. – När allt handlar om tillväxt ställs allt större krav på regioner och kommuner att marknadsföra sig själva. Detta spär i sin tur på polariseringen mellan urbant och lantligt, nord och syd, modernt och gammaldags, menar Madeleine Eriksson och påpekar att det inte var längesedan som svenska politiker stödde parollen ”Hela Sverige ska leva”. – Nu handlar det snarare om att hela landet ska bidra till tillväxten. Vilket underbyggs av att forskare med fokus på tillväxt har pekat ut staden som motorn, där de kreativa mötena sker, och staden som ett ställe där det finns tolerans och acceptans för skillnader. – Så förstärks bilden av ”de andra”, de improduktiva, de som kommer från eller bor på fel plats. Så för att ha någon chans konkurrerar Norrland med att vara exotiskt, medan många norrlänningar väljer att leva upp till de stereotypa bilderna av tystlåtna, omoderna, men rejäla vildmarksmän(niskor). Ändå. I en global kontext har Sverige svårt att leva upp till rollen som modern, urban nation, konstaterar Madeleine Eriksson. – Ute i världen ses Sverige ofta som ett exotiskt land, och så marknadsför vi oss också ofta, med älgar och landsbygd.