Kurvan följer hjärnaktiviteten hos en 41-årig man medan han dör. En timme in i mätningen syns hjärnans sista aktivitetstopp.
Bild: Johan Jarnestad / Källa: Journal Of Palliat Ive Medicine

Dödsögonblicket i hjärnan

Efter att hjärtat har slutat slå kan aktiviteten i hjärnan öka till något som liknar full vakenhet under flera minuter. Nobelpristagaren Arvid Carlsson undrar om den stunden kan upplevas som en evighet.

Premium
Publicerad

Det här här en artikel från 2011.

Den 47-årige mannen var döende i skrumplever och aids. Läkarna hade gett upp försöken att rädda hans liv. De tejpade fast elektroder på hans huvud och kopplade dem till en apparat som ger en grov bild av hur långt under sitt vakna medvetande som en människa befinner sig. Syftet var att på bästa sätt justera dosen av morfin och ångestdämpande mediciner under mannens sista timmar i livet.

Klockan fem över halv sju på morgonen började kurvan peka nedåt. Mannens puls blev alltmer oregelbunden och till slut stannade hjärtat. Blodtrycket försvann.

Efter en kort stund vände kurvan på bildskärmen helt oväntat uppåt. Under någon minut ökade mannens hjärnaktivitet nästan ända upp till nivån för vakenhet på instrumentets skala, för att sedan sjunka tillbaka till noll.

– Det skrämde nästan slag på några av sjuksystrarna, säger Lakhmir Chawla, intensivvårdsläkare vid George Washington university medical center i Washington DC, USA.

För egen del misstänkte han att puckeln på kurvan berodde på något slags störning från en personsökare eller någon annan apparat. Men trots att han avlägsnade alla upptänkliga störningskällor upprepades mönstret gång på gång när han kopplade elektroderna till en patient som inte längre gick att rädda.

Några av hans kolleger började halvt på skämt tala om att de hade sett själen lämna kroppen. Lakhmir Chawla föredrog att dokumentera sina observationer och skriva en vetenskaplig rapport om fenomenet. Den publicerades för två år sedan och beskriver sju fall.

– Sedan dess har vi sett samma sak hos mer än 100 patienter. Det händer inte alltid, men i omkring 80 procent av fallen, säger Lakhmir Chawla.

Han berättar att den elektriska aktiviteten kan vara nära noll under mer än en minut innan den börjar stiga till ett sista crescendo. En möjlig förklaring till fenomenet är att syrebristen gör att nervcellerna inte längre kan upprätthålla den normala spänningen över sina membran. När ett stort antal nervceller fyras av en sista gång skulle följden kunna bli en kaskad av elektrisk aktivitet.

En sådan topp skulle i så fall vara en betydelselös följd av nervsystemets konstruktion, ungefär som ljusblixtarna som kunde dyka upp mitt i rutan när man stängde av en gammaldags tjock-tv.

Lakhmir Chawla berättar att hjärnans sista aktivitetstopp består av så kallade gammavågor, som enligt vissa forskare hänger samman med medvetandet. Det finns inga säkra belägg för att det stämmer, men blotta misstanken har lett till etiska diskussioner i samband med organtransplantationer.

I USA och flera andra länder (dock inte Sverige) finns rutiner för att låta patienter som gett sitt samtycke donera organ efter att hjärtat har stannat. När den livsuppehållande behandlingen är avslutad och patienten har förklarats hjärtdöd kan kirurger ta ut organ och transplantera dem till andra svårt sjuka människor. Men det är bråttom. I en varm kropp utan syretillförsel kan känsliga vävnader skadas, vilket minskar chanserna för lyckade transplantationer.

Frågan är då om kirurgerna borde vänta ut en eventuell aktivitetstopp i hjärnan hos den döende innan de påbörjar operationen. Det är såklart befogat om toppen innebär att patienten i någon mening är vaken. Å andra sidan innebär varje minuts fördröjning att organens kvalitet blir sämre. En onödig väntan skulle alltså kunna förlänga de redan långa tranplantationsköerna.

– Innan vi ändrar några rutiner borde vi lära oss mycket mer om det här fenomenet, säger Lakhmir Chawla.

I sin vardag som läkare har han upplevt att sörjande anhöriga till någon som dött på intensivvårdsavdelningen finner tröst i att ”något” hände i dödsögonblicket. Fenomenet kan lätt införlivas i en religiös världsbild, men Lakhmir Chawla – troende sikh uppväxt i USA – försöker hålla sig till vetenskapen.

Det hindrar honom inte från att spekulera över att så kallade nära döden-uppevelser i själva verket skulle kunna vara minnen av bilder och känslor som uppstår i den döende hjärnans mätbara aktivitetstopp. I princip borde det vara möjligt att undersöka saken med vetenskapliga metoder. Möjligt – men svårt. Det kräver att man intervjuar människor som haft elektroder på huvudet medan de överlevt ett hjärtstillestånd, och tar reda på om nära döden-upplevelser är van

ligare bland patienter som haft en aktivitetstopp i hjärnan.

Och inte ens det räcker för att veta vilka upplevelser som kan rymmas i hjärnans elektriska avskedsfyrverkeri. En upplevelse av dödens närhet är inte nödvändigtvis samma sak som att uppleva själva döden, slutpunkten.

Nobelpristagaren Arvid Carlsson påpekar att vi vet mycket lite om vilka mentala tillstånd som kan existera i en hjärna, och hur de hänger samman med det vi kallar verkligheten.

– Drömmar och vakenhet är olika tillstånd, men det kan finnas många fler, säger han.

Arvid Carlsson fick en Nobelmedalj år 2000 för upptäckten av signalämnet dopamin i hjärnan. Han har dessutom gjort en lång rad andra banbrytande insatser som lett till nya mediciner. Men som de flesta hjärnforskare är han också djupt intresserad av hur kroppens mest invecklade organ ger upphov till våra medvetna upplevelser.

Han spekulerar över att vi kanske kan uppleva något som inte har någon tidsaspekt alls, ett tillstånd i den kollapsande hjärnan helt frikopplat från upplevelsen av tid.

– Och vad är det? Det är ju evigheten. Eller hur? Det kan ju vara så att medan vi är på väg ut, så att säga, just då upplever vi en evighet. Och då upplever vi ju det i evighet, säger Arvid Carlsson.

Livet finns i hjärnan

Utvecklingen av respiratorn ledde till dagens dödsbegrepp.

Den traditionella synen har varit att en människa är död när hon har gett upp andan och hjärtat slutat slå. Den definitionen fungerade bra ända tills respiratorn och andra metoder gjorde det möjligt att hålla i gång blodcirkulation och andning hos en patient trots att all hjärnaktivitet är borta.

År 1988 införde riksdagen begreppet hjärndöd. Sedan dess är en människa död i lagens mening om ”samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt”. Livet är alltså helt och hållet kopplat till hjärnan. Ändringen gjorde det möjligt att transplantera organ från en hjärndöd människa kopplad till en respirator, vilket ökade tillgången på organ av god kvalitet.

I normala fall är det rätt enkelt att fastställa om en människa är död eller levande. Om en patient är kopplad till en respirator använder läkarna ett särskilt protokoll. Innan de dödförklarar en människa måste de bland annat försäkra sig om att alla hjärnreflexer är borta. I vissa fall krävs även kärlröntgen. En sådan undersökning visar om blod fortfarande cirkulerar i hjärnan eller om blodkärlen är tilltäppta på grund av svullnad i hjärnvävnaden.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor